Glömde ju fotona jag tog idag...

Bild 1: Ridhuset så som man ser det när man kommer gående från stora vägen

Bild 2: Stora stallet

Bild 3: Hagen

Bild 4: Simpen, gammal kompis på nytt ställe

Bild 5-10: Hagen

Bild 11-12: Stallgången

Bild 13-14: Boxen (lägg märke till den nya flådiga namnskylten ;)  )

Bild 15-16: Köket  som man går in i direkt fr stallet

Bild 17: Omklädningsrum som man når från köket

Bild 18-20: Inne i ridhuset

Vilken underbar dag det har varit här i Stockholmsområdet idag! Massor av vit snö och strålande sol. Det gäller väl att passa på att njuta för det slaskar nog snart bort. Kul för alla sportlovslediga med vädret.

I fredags longerade jag Estanyo i ridhuset en liten stund innan en tjej påpekade för mig (det var två andra tjejer där som red) att det inte var så populärt att jag longerade medan de red. Jag VET ju att man ska fråga de som rider innan man longerar, men samtidigt så visste den ena tjejen om det redan innan jag gick till ridhuset och det var ok för henne, och den som redan var där och red sa inget. Ja, ja det var ju DUMT av mig att bara anta att det var ok utan att fråga, men jag kände mig så himla förnärmad så jag lämnade ridhuset utan att säga ett ord och utan att stänga efter mig, och då skulle jag egentligen ha tagit sällskap med den ena tjejen efteråt för att jag skulle få lite sällskap till Esto för att kunna visa honom lite av omgivningarna eftersom vi hittills bara traskat mellan stall och ridhus... Jag gick i min ilska ensam med Esto till utebanan där vi aldrig varit förut och han var naturligtvis jättestressad hela vägen dit men jag bara gick med ihopbitna tänder och det gick ju att ta sig fram! På utebanan var det dock så halt och hårt att jag bara kunde leda runt honom i skritt. Efter ca 10 minuter dök dock den ena tjejen som ridit i ridhuset upp och sa att nu var det ledigt i ridhuset! Paff blev jag, eftersom utebanan ligger en bit från stallet och passeras inte när man går mellan stora stallet och ridhuset, så det var ju väldigt snällt av henne! Gick tillbaka till ridhuset där vi nu var helt ensamma, och longerade honom trött i både trav och en inte alls samlad utan väldigt, väldigt springig galopp.

I lördags red Sofia, min instruktör, Estanyo. Han var jättespänd (vi var ensamma i ridhuset) men hon är ju orubblig i sadeln och tvingade honom bl.a att gå in i hörnen och nosa på läskiga pallar, kvarlämnade täcken e.t.c Han var på helspänn och beredd att fly om något skulle ha rört sig, så jag vågade knappt andas när jag tittade på, men allt gick bra. Efter ca 40 minuter och genomsvettig häst stannade Fia och sa att nu var det min tur!Jag hade inte tänkt rida själv och hade bara jeans under vinterridbyxorna men jag satt upp fastän jag egentligen inte ville. Det blev en mycket spänd session med mycket korta tyglar, där jag red på en stor volt runt Fia i skritt och trav. Jag kände hur SPÄND han var och det var ingen bekväm ridning eftersom jag hade sånt tryck i tyglarna, men Fia tycker att det är så han måste ridas för att inte gå och speja hela tiden, för då kan han fara iväg. Allt som allt var jag i alla fall nöjd efteråt även om allt känns som det gått 100 steg bakåt sedan vi flyttat pga hans nervositet.

I söndags kom en tjej tillbaka som var och provred Estanyo förra söndagen för att bli medryttare. Jag ville att hon skulle rida några gånger till så att jag ser att allt funkar. Hon var mycket duktig och tuff, han sprang iväg rejält en gång och då tänkte jag att "Shit nu går det åt h-vete, men hon fick stopp på honom och själv blev jag så arg på honom inombords att jag knappt ägnade den stackars tjejen en tanke utan sa bara att "Nu kortar du tyglarna en decimeter på varje sida och så gör du om den där galoppen, han FÅR inte bestämma", och sen gick det verkligen superbra för dem! Och tjejen, som heter Stephany, vill fortsätta, så nu ska hon komma en gång till nästa söndag och så ska jag visa hur alllt foder ska göras e.t.c så får hon köra själv sen (givetvis bara inne i ridhuset till att börja med).

Igår var jag hundvakt åt mammas och syrrans hund så att mamma kunde gå ostört på stan utan att behöva känna tidspress, så jag hann bara med Esto en stund på kvällen och gjorde då bara det nödvändiga samt kelade lite såklart med honom.

Idag kom jag till stallet på förmiddagen och allt bara badade i sol. Eftersom jag har sportlov har jag möjlighet att vara i stallet på dagtid den här veckan så när jag kom dit idag var jag helt ensam för första gånegn någonsin. Det är ju 20 boxplatser så det är alltid spring när man är där i vanliga fall, så det var faktiskt helt underbart att vara ensam och njuuuta av tystnaden. Gjorde allt i lugn och ro och utan att behöva kryssa mellan folk och hästar i stallgången, fantastiskt skönt för en dagdrömmare som mig som älskar att gå runt och filosofera i tysthet! Eftersom jag hade turen att ha kameran i väskan passade jag på att springa runt och ta kort på ALLT när nu ingen behövde bry sig om vad tusan jag sysslade med. Se nedan! När allt var klart funderade jag på vad jag skulle göra med Estanyo. Ville så gärna vara utomhus men första gången jag lämnar stallområdet tänker jag ha sällskap, och det var tyvärr bara en halvtimme kvar innan en tömkörningskurs skulle köra igång i ridhuset, tyvärr hade jag missat det. Så jag gjorde Esto redo för longering och gick till utebanan.

Märkte inget på vägen dit men efter två varv på banan hade Estanyo en DECIMETER styltor under alla fyra hovarna och kunde knappt stå, än mindre gå. Jag kände mig som en idiot som inte tagit med mig en hovkrats. Precis då kom en tjej som står i lilla stallet (där utebanan ligger) tillbaka från en ridtur och kunde räcka mig en pinne som jag kunde slå bort det värsta med, Estanyo kunde knappt stå stilla och tyckte att jag var läskig och det rasade såklart snö från stalltaket precis då också, men PHU vi klarade den pärsen och jag gick tillbaka till stora stallet och stängde stalldörren som jag råkat lämna öppen, men fortsatte sedan med ovillig Estanyo bort mot ridhuset men fortsatte den här gången FÖRBI, där vi inte gått förut och Estanyo satte ner varje hov högst tveksamt som om marken var gjord av glas. Dessutom stod en transport vid vägen precis där vi skulle gå inmed en häst kvarlämnad i som bara stod och sparkade och hade sig så det tjongade i hela transporten som dessuton stod och gungade av allt sparkande. Fortsatte med bultande hjärta och fnysande Esto förbi transporten och sedan kanske 20 meter till innan man kan ta till vänster och gå tillbaka mot utebanan, via lilla stallet och tillbaka till stora stallet. Inom mig stred två olika röster, en som sa ungefär " Vad håller du på med, han kommer ju att slita sig fattar du väl, han litar ju inte på dig, han kommer att tvärvända när som helst och kuta tillbaka till stallet"och en som sa "Lugna dig nu och andas, få ner din puls bara så följer han dig, ni är snart hemma igen, försök att vara en trygg ledare och fokusera på uppgiften och inte på hur det känns". Och det GICK! Vi kom tillbaka till stora stallet och då var Estanyo så lycklig över att ha sett lite nytt, och helt avspänd.

För de som inte följt våra äventyr låter den här extremt korta promenaden bara väldigt  löjlig, men för er som är mer insatta så förstår ni säkert hur nöjd jag var med den här pyttelilla bedriften! När jag kom tillbaka ville jag bara ut igen och testa andra nya vägar, men jag vet ju att varje gång jag invaggats i sån här tillfällig trygghet och utmanar mig/honom så har det hänt olyckor, så nej tack, jag nöjde mig detta lilla och gick tillbaka in i stallet.

Inte bara var det promenaden som gjorde mig glad utan det betydde så oerhört mycket att jag fick vara ensam i stallet med Estanyo och ha det lugnt och skönt. Både han och jag är ju väldigt ljudkänsliga så är det tyst blir vi båda mycket lugnare. Estanyo gillar dock inte att vara ensam inne i stallet, så för att han inte skulle bli så stressad band jag upp honom i gången så nära stalldörren som möjligt och öppnade dörrarna ut mot hagen (när man inte är ensam går det inte att göra så, det blir korsdrag när någon använder den andra dörren på motstående sida) så att han kunde se de andra hästarna och då blev han kolugn och för första gången sen flytten kände jag igen min gamla gosiga Estanyo och för första gången bajsade han inte heller diarré 5 gånger i stallgången. Det var på det hela taget en väldigt mysig stund i stallet och det gav mig lite hopp och allt kändes inte lika hopplöst som det gjort den senaste tiden. Tror också attdet hjälp mycket att Estanyos kompis från sommarbetet, Simpen, nu flyttat till Berga och delar hage med honom och de två fuxarna, jätteskönt att han fått en hagkompis som jagvet att han trivs väldigt, väldigt bra med och är trygg med.

Hoppas jag lyckas pricka in några fler tider innan lovet är slut då vi får ha stället för oss själva, för det var ju som sagt väldigt mysigt och rogivande. I morgon ska jag dock uträtta en massa ärenden innan jag åker till stallet så jag blir där lite senare än idag. På torsdag kommer ET en andra gång för att fortsätta behandla hans något sneda bäcken.

Tack för allt stöd, alla kommentarer och jätterörande och långa mail som jag fått från flera, med massor av stöd och uppmuntran som nog gör att jag orkar fortsätta ett tag till med Estanyo. Det betyder jättemycket för mig.

Har inte uppdaterat på en evighet som ni sett. Har inte haft någon lust sen flytten eftersom det hände massor (mindre roliga saker) i samband med att vi försökte flytta honom och sedan var de första dygnen på plats på Berga också alltför dramatiska, vilket faktiskt gjorde att jag helt och hållet tappade all lust att satsa en enda timme eller krona till på denna halvgalna häst. Ja, jag vet, det finns inga "galna" hästar men min min har i alla fall någon slags beteendestörning och jag är så TRÖTT på all hans överdramatiska rädsla för allting som skadar människor som jag håller av. Jag orkar faktiskt inte berätta om allt i detalj för jag har ältat dem alltför många gånger. Har varit på väg att lägga ut Estanyo på annons nu flera gånger men har nu bestämt mig för att ge honom en chans till, för att landa på nya stället och få en chans att utvecklas med de förutsättningar som finns där. Jag ger honom fram till sommaren och sen fattar jag ett beslut om det är denna typ av hästtillvaro med ständig problemlösning som jag vill hålla på med, eller om jag skaffar mig en trygg Brunte som ställer upp på lite äventyr utan alltför stora protester.

Kan kort berätta att flytten innebar tre försök, först ett till fots utan hästsällskap, han slet sig ca 1 km från målet för att han blev rädd för en rörelse, och skenade hela vägen hem längs starkt trafikerad väg, och bara tur att ingen kom till skada. Försök nr 2 innebar lastning med TRE omgångar lugnande, filt över ögonen och hästsällskap i transporten och ändå resulterade alla ansträngningar bara i att pappa blev omkullknuffad och hamnade under Estanyo som vinglig som han var inte kom därifrån på en gång utan trampade i panik över hela min pappa. Bara tur där också att inte pappa strök med utan klarade sig med spricka i revbenen, trasig sko och blåa broddmärken över hela kroppen. Det var en fruktansvärd situation som jag aldrig vill uppleva igen och den dan var Estanyo på väg till slakt, det kan jag säga utan någon som helst humor inblandad. Tredje försöket till fots med hästsällskap av Mango kom vi i alla fram till Berga och jag gick hem med Mango morognen efter, så han hann göra succé som ställets maskot när han övernattade bland alla stora hästar i en ledig box mitt i det jättelika stallet.

Efter en vecka skulle Patricia rida i ridhuset och spänd som han var av allt det nya blev han helt oförklarligt rädd (speciellt som jag tränat det här med fladdrande tyg mot ryggen SÅ himla mycket) när Patricia skulle ta av sig jackan på hästryggen (jag hann inte avstyra det innan han sköt iväg som en kanonkula genom hela ridhuset). Eftersom han inte stannade utan rusade runt, runt i paniksken och höll på att skrämma ihjäl alla andra ekipage kastade sig Patricia av och landade så illa att hon bröt handleden på två ställen, ett komplicerat brott som gav henne fruktansvärda smärtor. Ilfart i ambulans till sjukhuset såklart. Den kvällen på sjukhuset var en av de värsta i mitt hästliv. Jag tyckte, och tycker fortfarande, att det var mitt fel. Då bestämde jag  mig för att hon inte får rida honom något mer (kanske längre fram om jag behåller honom och när hon blivit lite större) eftersom jag tycker alldeles för mycket om denna helt underbara lilla tjej.

Ja, så efter det har jag inte vågat mig upp på honom eftersom jag inte vill ha någon mer dramatik utan nu får han bli trygg först med allt det nya. Iofs har andra ridit honom, men de har inte den bakgrund av skador som jag har med honom, vilket nu sitter rätt hårt i mitt huvud.  Dock har han fått massor av motion ändå, har använt nig flitigt av ridhuset såklart och longerat och tömkört massor, och min ridlärare har ridit honom en gång och kommer tillbaka i morgon för att göra det igen. Har också haft ett par damer/tjejer ute för lite provridning som medryttare, vi får se hur det blir, men utan medryttare klarar jag inte av att ha honom, varken tidsmässigt eller ekonomiskt. En av tjejerna kommer tillbaka på söndag.

Ska försöka hinna uppdatera med foton nu när jag äntligen har SPORTLOV!!!! Det kommer så lägligt för jag är helt slut mentalt av allt som hänt. I morgon kommer Lilian med sina två hästar Madison och Simpson som vi stod med i gamla stallet, det blir jätteskönt och ännu mer hemtamt för Esto. 

Ja vi får se hur det blir med allt och hur mycket jag orkar blogga men jag ska försöka hitta någon slags nytändning vad gäller det och ledigheten kan ju säkert bidra till det. Ha en trevlig fredagkväll!