Efter hoppträningen var jag heeelt färdig efter att ha gått 8 km och ridit i en och en halv timme på skenkulan. Likväl stannade jag i tre timmar i stallet för att putsa all utrustning och fylla på foder överallt och kolla mina nerkladdade minneslistor så att allt var redo för att lämnas över till Patricia eftersom vi dagen efter träningen skulle bege oss 50 mil norrut till Stöten för att fira en vit jul. En hel vecka skulle Patricia ha hand om Estanyo. När vi åkt halva vägen ungefär byttes mamma och jag av så att jag skulle köra i stället för mamma. Min mobil ringde men eftersom den låg i min jackficka och jag körde på vinterväglag så fick mamma svara i mitt ställe. När hon la på sa hon: ”Maria du måste stanna och ringa upp Lilian, Patricia har varit med om en olycka”. Mitt hjärta stannade nästan och jag började frysa och hacka tänder på en gång eftersom jag genast målade upp mardrömsscener i mitt huvud.

 Stannade och ringde upp Lilian som redogjorde för att Estanyo precis kommit tillbaka till stallet ensam i full galopp och var väldigt uppstressad och enligt vad Lilian fått veta från två chockade bilister som kommit efter honom till stallet låg Patricia och skrek av smärta, helt okontaktbar på andra sidan stora vägen en bit bort. Jag kanske rör ihop en del detaljer av vad som hände sen men om jag kommer ihåg rätt var det Lilians dotter Emma som körde bort till den plats där Patricia skulle ligga, Isse följde också med. Patricia låg på marken och skrek och skrek utan att tjejerna riktigt kunde få kontakt med henne och några andra vuxna som kommit till platsen hade ringt ambulansen. Tydligen var det i huvudet, nacken och ryggen hon hade ont. Ambulanshelikopter var på väg från Karolinska. Jag ringde upp Isse som var på plats och precis då hade helikoptern lyft med Patricia. Isse åkte med Emma tillbaka till stallet för att se till Estanyo och jag slog med darriga fingrar numret till Patricias pappa som redan befann sig på sjukhuset eftersom föräldrarna varit inne i stan. Han var helt utom sig  av oro och gick knappt att prata med vilket knappast gjorde mig lugnare. Pappan sa att hon blivit sparkad i huvudet men att de inte visste så mycket mer. Isse hade sagt till mig att Patricia blivit släpad längs marken då hon hade varit ute och gått med Esto så det var vad jag kunde förmedla till pappan som jag i alla fall fick att lova att höra av sig så fort han visste något mer om Patricias tillstånd.

Resten av resan fortgick i något slags dimmliknande tillstånd och jag kunde inte slappna av en sekund. Ville inte störa föräldrarna mer så jag skickade sms till de båda att de iaf måste höra av sig så fort de visste något och att jag var ledsen och orolig.

 Hade telefonkontakt under resan med Isse flera gånger som skulle kontrollera Estanyos ben. Hon hade upptäckt ett blödande sår på baksidan av ena frambenet samt en svullnad runt hans överben men hon skulle tvätta det och lägga om det.

Vi kom fram till Sälen vid halv sex tiden men när klockan blivit halv nio på kvällen och jag fortfarande inte hört något från föräldrarna ringde jag upp Patricias mamma för då stod jag inte ut med att inte veta om Patricia överhuvudtaget var vid liv eller inte. Mamman berättade att alla röntgenplåtar visade att hon klarat sig från synliga huvud- nack- och ryggskador. Jag blev så lättad att jag nästan börja de gråta och började skaka igen av all anspänning. Hon hade fruktansvärt ont såklart och hade blivit sydd mellan höften och rumpan med nio glesa stygn och såret skulle ultraljudas för att utesluta att det fanns rester av grus och träflis e.t.c kvar i såret. Egentligen hade familjen fått klartecken att åka hem men Patricia hade svimmat av på toaletten och slagit i huvudet igen! De hade svårt att få liv i henne och hennes blodtryck var katastroflågt så hon skulle stanna över natten för att vara under observation. Jag fick själv prata med Patricia och det var i alla fall skönt att höra hennes röst.

Dan efter ringde jag igen och då hade hon svimmat på toaletten igen men denna gång dessutom krampat medan hon låg avsvimmad! Hon lät betydligt svagare än dagen innan när jag pratat med henne så jag blev orolig som bara den. Hon fick inte åka hem utan det skulle tas prover för att om möjligt se vad kramperna berodde på. Hela dan bad jag till Gud att allt skulle visa sig vara ok så att stackarn kunde få åka hem och fira jul åtminstone. Min hjältinna Marina lovade att ta hand om Esto trots att hon redan var engagerad för att ta hand om shettisarna och Isse som redan hade hand om syrrans Teitur fick agera ställföreträdande veterinär för att ta hand om Estanyos framben. Vad ska man säga annat än TACK? Dagen efter hade Patricia kunnat ta sig upp utan att svimma, blodtrycket hade gått upp och proverna visade ingenting avvikande så dagen före julafton fick hon äntligen åka hem! Nu hoppas jag bara att Patricia tillfrisknar och inte får några men av allt det här. Självklart känner jag mig väldigt skyldig eftersom det är min häst som orsakat att en fjortonåring ligger hemma och har ont och får ägna resten av jullovet till att tillfriskna i stället för att njuta av ledigheten. Det som hade hänt var att Patricia skulle ta en promenad med Esto i träns, delta och grimskaft. Han hade blivit skrämd av några gungor vid en lekplats och sprungit iväg (idiotiska övernervösa häst), men i stället för att släppa honom som jag alltid, alltid gör eftersom jag absolut inte vill riskera min egen hälsa och ständigt är livrädd för att göra mig illa så hade hon krampaktigt hållit kvar eftersom hon till varje pris inte ville att han skulle rusa ut på vägen. Följaktligen släpades hon över en grusplan i ca 30 meter i full galopp och tog emot 5 sparkar från Estos skenande hovar i huvudet innan hon gav upp och släppte! Nu har hon lovat mig att aldrig, aldrig göra om det och aldrig sätta hästens väl framför sitt eget i ett sånt här läge. Man måste släppa annars är det självmord. Hoppas bara att Patricia vågar komma tillbaka till oss.

Estanyo skulle behöva skickas på uppfostringsanstalt och lära sig att man lyssnar på sin ledare och inte bara springer ifrån det läskiga. Så massor av markträning och miljöträning väntar när jag kommer hem, var så säker Estanyo.

Det här inlägget tillägnas den tuffaste tjejen jag känner (men gör inte så igen snälla!), Patricia samt de bästa och trognaste stallvänner man kan ha som ställer upp helhjärtat, Marina och Isse. Tack för att ni finns.

Nu är vi i Sälen för att fira jul, jag, mamma och pappa och syrran och dogsen. Häärligt med massor av vit snö men visst tänker man mycket på vilka ridturer man skulle kunna göra här på den packade snön och på dessa vidder...

Hoppträningen i lördags var ju det sista jag skulle göra innan avfärd till Sälen dagen därpå. Gick upp i ottan för att vara ute i stallet till sju, tyvärr snoozade jag någon gång för mycket och kom ut t stallet tjugo över, vilket gjorde att jag hade ganska bråttom för att hinna göra i ordning Esto. Bestämde mig för att inviga det broderade schabraket så att vi skulle vara extra fina, men kände mig ändå dum som kom till en hoppträning med dressyrsadel, men vad gör man när man inte har pengar som gräs...Det visade sig också att stigarna på väg till Farmen var så fruktansvärt kladdiga att allt putsande av hästarna var helt förgäves, när vi väl kom fram till rdihuset efter 50 minuters promenad såg vi ut som de två "skogsekipag" är jämfört med de välputsade typer som väntade på plats. Marina och jag kände oss kalla och stela när vi gav oss av så vi gick faktiskt med hästarna i ca 35 minuter och red den sista kvarten då det var alltför lerigt för att klafsa runt med nyputsade ridskor =). Så vi var åtminstone rätt rena själva även om hästarna blivit kladdiga som tusan om benen.

Väl framme undrade jag vad jag gett mig in på. Jag har ju knappt någon erfarenhet av att hoppträna och Esto brukar ju bara rusa runt hoppbanan. De andra såg proffsiga och självsäkra ut medan fjärilarna ruuusade runt i min mage. Inte blev det bättre av att det redan byggts upp ca tio hinder med en låtsasmur, ett blått plank och andra läskiga hinder som jag aldrig hoppat förut.

Jag skrev precis ett väldigt långt resterande inlägg där jag detaljerat beskrev hur hoppträningen gick till men det försvann när jag skulle lägga upp det…den trådlösa uppkopplingen är väl lite sisådär. Så nu tänker jag inte göra om det misstaget utan nu skriver jag allt i word så får jag klistra in sen när allt är klart.För att göra en lång historia kort fick vi träna succesivt, först över travbommar där det gällde att hålla precis samma takt före och över som efter bommarna, därefter travhoppa ett hinder, rida an i galopp och sedan hoppa två hinder längs långsidan, sedan längs en böjd linje och till sist kombinera allt till en bana. Sammanfattningsvis så gick det ganska bra och jag var nöjd med att Esto numera faktiskt kan delta i en sån här träning på främmande plats där en massa hästar springer runt, runt. Han hoppade jättebra (tycker jag), slarvrev en gång ett travskutt och stannade nån gång för det blåa planket innan han fattade att det inte tänkte äta upp honom, men annars hoppade han jättefint och vi tränade på en högre höjd än jag brukar, ca 80-85 cm var det åtminstone, och vi fick prova riktigt färgglada hinder och så, men…han LYSSNAR inte ett ögonblick på mina förhållningar och jag kände att jag tog honom jättemycket i munnen, men han ruuuuusade ju bara! Så nu måste vi träna på bromsen, får börja från början från marken för detta måste funka om jag ska kunna reglera tempo och riktning vilket enligt Niklas är det viktigaste.

Sen måste jag träna på min balans som enligt Niklas aldrig kommer att bli ok över hindren om jag inte skaffar en hoppsadel, som det är nu kommer jag inte riktigt ur sadeln och hoppar med raka ben och enligt Niklas hjälper det inte att korta lädren jättemycket eftersom sadeln inte är gjord för det. Så, suck, hur ska jag få pengar till det?! Men sen sa Niklas också att jag är väldigt otydlig som ledare, måste bli tydligare och renodla mina hjälper och att det märks att Estanyo  inte är riktigt är trygg med mig som ledare…så jag har en hel del att ta tag i! Jag får inte bara lämna allt åt honom att lösa utan jag måste hela tiden tala om vad han ska göra…problemet är att jag inte alltid vet vad jag ska göra! Så jag får ta tag i det här tillsammans med min instruktör. Det var i alla fall en otroligt lärorik och rolig händelse att vara med på det här och riktigt inspirerande! Film kommer (kanske), Sara har filmat med Marinas kamera, har inte sett dett själv men ska få det på skiva av Marina så får vi se om jag vågar lägga upp någon snutt…nu har jag i alla fall några konkreta mål att jobba med framöver.

Tråkigt att det fortfarande är så på klubben att en del ser snett på en när man kommer med en häst som inte är ett brunt halvblod 1,70 hög (tro inte att jag inte märker det).  Jag är en person som kämpar oerhört med min häst och min ridning och jag har egentligen inte alls ekonomiska eller praktiska förutsättningar att hålla på med det här. Har ingen tjusig transport och även om jag hade det hade jag inte kunnat använda den i nuläget eftersom han inte är färdigtränad för det. Har inte råd att köpa allt som jag kanske borde ha. Jag tycker att hålla på med hästar är det roligaste som finns och jag gillar alla typer av hästar och kan tänka mig att äga alla möjliga raser. Det är så roligt att få komma och träna även om det innebär ett projekt på sju timmar för mig, plus restid. Gemenskapen med andra hästtokiga kan man leva på länge emellan varven. Därför är det så trist att det finns en sån tråkig kategoriseringsattityd inom ridsporten vilket jag inte träffat på inom någon annan sport som jag provat på. Varför måste man vara av en viss typ för att bli accepterad fullt ut? Skäms på er ni som snörper på munnen och talar till mig med en otrevlig ton. Gå hem och tänk till kring varför ni håller på med hästar. Ni som inte tycker att delad glädje är dubbel glädje – kan inte ni hålla er hemma då?! Det finns ingenting inom hästvärlden förutom vanvård som gör mig så arg som det här.

Som tur är har klubben en utomordentligt bra ambassadör i Jenny Abrahamsson som organiserar de här träningarna, som alltid bemöter en med ett soligt och ärligt leende, som frågar hur det känns och som alltid tycker att det är roligt att man är med. Tack vare henne känner man sig välkommen även om man är ”the odd one out”.  Er andra tänker jag inte ägna mer energi just nu.

Rubriken gäller både häst och matte. Igår var det verkligen med uppbådande av mina sista krafter som jag tvingade mig själv att gå ner till banan med Estanyo vid sjutiden. Hade sällskap av Marina & Marino. Orkade knappt sitta upp och när jag väl gjorde det kändes Estanyo mer eller mindre som en gammal sliten åkarkamp! Han var bara såååå trött hästen! Skönt på ett sätt att veta att han faktiskt kan ta slut, för det var länge sen något sådant infann sig. Men nu har han gått stenhårt i några dagar så igår tog det bara helt stopp för honom. Man både kände, hörde och kunde se hur han släääpade benen i gruset stackarn! Så jag red i en halvtimme, skritt och trav innan jag masade mig av och upp till stallet igen. Åkte hem vid kvart i nio, alltså ytterligare en sen kväll. När jag kommer hem så sent borde jag gå och lägga mig på en gång, men ville ju såklart hinna heja på min sambo samt att han hade varit gullig att spela in "Bonde söker..." så jag satte mig och tittade på det och åt rekordsen middag. I morse ringde klockan kvart över sex som vanligt och idag är jag om möjligt ännu tröttare än igår! Vet inte riktigt hur jag ska göra idag för det är ingen idé att rida när jag känner mig såhär, men samtidigt så har jag ingen möjlighet att rida i morgon, kommer bara att hinna till stallet en snabbis, måste hem och ta tvättstugan, sista tillfället innan jul och har massor av smutstvätt och åker ju bort på söndag morgon... och på lördag morgon är ju träningen. Alltså kanske inte så bra att han står i två dagar innan det men jag ooooorkar inte rida idag! Får se hur jag löser det. Nu måste jag se till att komma iväg från jobbet innan jag somnar framför datorn...

En dag kvar till ledigt, JIPPIE!!!!!

Hej och hå, vad tiden rullar på! I skrivande stund är klockan nästan halv elva på kvällen och jag ska upp väldigt tidigt i morgon, så jag borde gå och lägga mig omedelbums. Min sambo har inte kommit hem än så jag kan passa på att skriva lite utan dåligt samvete och dessutom tycker jag att det är så förbålt (konstigt uttryck) tråkigt att skriva ett inlägg i veckan då jag måste "skriva ikapp" om hela veckan som gått. Jag bloggar ju för att jag tycker det är roligt att skriva av mig i stunden och dela med mig av det som hänt under dagen och inte skriva en lång och platt rapport i efterhand...ja, ni förstår säkert vad jag menar.

I går och idag har jag lånat mammas bil fram och tillbaka ut till öarna. Allt för att underlätta för mig själv så att jag orkar med. Det är bara att bita ihop nu, snart får man sooooova på morgnarna och hinner vara ute under dagstid så att man slipper känna sig fram när man jobbar med sin häst i halvmörkt och rått stall. För att uppmuntra mig själv till att orka kämpa lite extra kände jag att jag var tvungen att sätta upp en ny morot framför min näsa. Jag har därför anmält mig till en hoppträning på lördag för landslagsryttaren Niklas Jonsson (som rider hästen Amorina)!!!!  Han tränar ekipage på alla nivåer så jag behöver inte känna att jag är helt malplacerad utan det är både högt och lågt som dyker upp på de här träningarna (som jag har valt att tolka det i alla fall). Han har haft träningar på hemmmaklubben under hela hösten och i våras också om jag inte missminner mig, men jag har inte känt att jag eller Esto varit redo förut. Jag menar, Estanyo har inte ens velat gå förbi speglarna i ridhuset förut, men nu går ju det bra, och dessutom måste han vara vid full vigör för att orka eftersom vi rider/går både dit och hem (45 + 45 minuters promenad) samt hoppträning i 1,5 timme....Men nu är han så stark och pigg så det ska nog gå bra.

Så vad har vi haft för oss sen sist? I söndags skickade jag sent på eftermiddagen då ångesten över att ta sig ut och hem igen med bussarna blivit alltför stor, ett sms till Patricia och undrade om inte hon hade lust att rida...? Jo, det hade hon och ville gärna göra det! Tur för mig eftersom jag var i en usel form i söndags och bara ville slappa en hel dag vilket jag nu välbehövligen fick. Patricia skickade ett sms och rapporterade efteråt att allt hade gått jättebra men att hon hade kört hårt med honom eftersom han bara hade velat springa, springa, springa och springa först. Hon ville rida honom riktigt trött och det hade hon gjort också, skönt, för det behövde han verkligen! Och som vanligt skötte han sig utmärkt när han fått springa av sig lite först! Det gäller bara att våga och orka komma till det steget, och är det någon som sitter helt lugn medan han busar så är det ju MODIGA Patricia som dessutom red helt utan sällskap och i mörkret! Jag fattar inte hur hon lyckas hålla sig så cool...Hur GÖR du? Tack för hjälpen!

I går var jag pigg efter min söndagsvila och red en timme på banan och Esto kändes kanon. Jag red både med och utan sällskap. Dock blev jag ärligt talat skiträdd när han gjorde en av sina berömda "tjurrusningar" då Simpen som longerades längst ner tydligen hade bockat bakom ryggen på Esto som då FLYDDE i full panik från det läskiga som utspelades bakom ryggen, rakt mot staketet! Jag hann se den vita plaststolpen komma rusande emot mig och hann se framför mig hur de blåa repen sprängdes av Esto och gav förödande brännskador, men jag fick stopp på honom innan fantasierna besannades. Att han reagerar så j-a våldsamt! Han var lite småfjantig egentligen under hela passet, men inte värre än att jag satt kvar och bet ihop, och emellan tramset kändes han helt enkelt fantastisk, kompakt och stark men mjuk, gick i fin form med höjd rygg och var riktigt flyttbar. Han har verkligen blivit mycket bättre på sidvärtes rörelser på sistone. Efter ridning fick han massage och liniment på benen, samt kom på en egen liten stretchgrej för bakbenen och länderna som funkade bra. Avslutade med att han får "buga" för en godisbit så att han stretchar nacken själv :). Usch vad han är bortskämd... :D. Passade på medan jag hade ork kvar att smörja all utrustning och göra rent benskydden extra noga, grejorna har fått ta mycket stryk på sistone och inte fått så mycket omsorg...

Idag har jag tömkört Esto i drygt 5o minuter. Gjorde en massa övningar i skritt och många, många igångsättningar och avsaktningar skritt-trav-skritt för att han ska lyssna på förhållningarna. Det är framförallt bromsen som inte funkar på honom så det tänker jag fokusera på nu. Jo den funkar, men inte så exakt som jag vill, jag vill att han ska stanna på en gång utan tvekan så det jobbade vi på. Sen när jag ville att han skulle galoppera runt mig blir det som alltid att jag bara panikhänger i tömmarna för att jag inte hinner med....och han tycker inte att det är roligt när jag hänger i munnen, så den gångarten får jag bara skippa tills jag har råd att skaffa längre tömmar helt enkelt så ska nog det gå bra. De jag har nu är egentligen Mangos och bara hälften så långa som storhästtömmar, så redan i trav håller jag allra längst ut i dem, men där lyssnar han mycket bättre än i galoppen. Bra motion för matte med det här med tömkörning, jag småspringer ju bredvid för det mesta, ha ha! På slutet fick han trava på lång och låg med lösa tömmar och han sträääckte verkligen ut sig, man riktigt såg hur skönt han tyckte att det var. Efteråt fick han nästan samma kungliga behandling som igår, fast en kortare variant eftersom klockan var åtta när vi kom upp från banan och då hade jag allt arbete kvar...Matte behöver också omvårdnad kan jag tala om, så det ska bli så underbart med julledigt snart...men först siktar vi mot lördagen då vi ska göra bort oss riktigt ordentligt på hoppträningen! Syrran kanske ska dit och filma, så jag lovar att lägga upp lite film i så'na fall. Tog kort på julpyntet i stallet med mobilen bara, men kvalitén blev så usel att jag inte tror att det är ngn idé att lägga upp de korten.  Har ni som läser min blogg och har häst julpyntat något i erat stall? Något trevligt tips kanske?

Känns konstigt att åka bort och fira jul, men ändå bra eftersom jag vet att Estanyo kommer att bli ordentligt omhändertagen av Patricia och inte bara får stå och vänta på motion i en vecka. Åh, vad jag längtar efter ledigt!

Kram till alla från en riktigt, riktigt trött hästägare. Men motiverad just nu i alla fall!

Hmm, nu har det varit mycket att göra igen i en vecka som inte har med hästeriet att göra vilket betyder dålig uppdatering från min sida! I måndags fick Esto vila, var i stallet rätt sent på kvällen efter att ha pysslat med bloggen i flera timmar på dagen. Ryktade Esto och luftade täckena. Min gosegris var så kelig så.

I tisdags fick jag sällskap av Kicki och Kofri, vi tog en skrittur i mörkret i ca en halvtimme. Det tog en evighet att göra i ordning Esto tyckte jag med martingal, benskydd, reflexer på alla fyra benen och reflexbrösta, reflexväst på mig, först på med skyddsväst under, byta från gummistövlar till inte så leriga stövlar så att sadeln inte ska bli förstörd, på med termoridbyxor över de vanliga ridbyxorna e.t.c, e.t.c....När vi red hemåt var Esto pigg och viftade med huvudet, jag blev rädd att han skulle sätta av i full fart mot stallet men vi red in på banan en stund så att han fick trava och där inne bara dog han efter ca 10 minuters ridning och kändes jättetrött! Jag manade på honom en stund till men sen gav jag mig. Snälla Kicki skjutsade mig i ilfart till Ekerö så att jag precis hann med en buss så att jag var hemma till nio.

I onsdags hade Patricia lilla gubbi själv. Hon skrev ett sms och rapporterade om att Esto känts kanon, som en riktig dressyrhäst, och hon var så glad och nöjd över hur han gått, kul! Jag hade bestämt date med min sambo för en gångs skull och kände mig otroligt rastlös när jag dessutom fick skjuts med en kollega som bor rätt nära mig, jag kommer ju alltid hem sent på kvällarna i vanliga fall, men nu var jag hemma redan tio över fem! Men när jag väl kom igång med att handla och börja laga mat så gick tiden fort. Min sambo kom hem extra tidigt för att vara honom, så vi hjälptes åt att göra klart maten och sen åt vi och tittade på "Bonde söker fru". Maten blev verkligen lyckad, en kycklingwok som jag gör då och då, det är rätt många olika ingredienser i den men den blir oftast supergod (om man får skryta lite). Till efterrätt blev det frukt i ugn med täcke av creme fraiche med riven vit choklad och lite råströsocketr över, mums!

I torsdags hade Patricia och jag bestämt att vi skulle försöka träffas tidigt i stallet så att vi kunde rida ut en sväng. Vi kom väl iväg vid tre efter att ha forcerat rätt hårt för att bli klara innan mörkets inbrott :). Jag hade hand om Marino så jag red honom. En och en halv timme var vi ute. Vi red i full fart och hästarna fick springa fort, fort, fort. Vid ett tillfälle blev det dock rätt läskigt, Marino har hackamore för att han fick vargtänder utdragna i söndags och jag fick inte stopp på honom i sista galoppen utan han drog järnet med mig och jag blev lite skraj innan jag kunde få stopp på honom med hjälp av en 90-graders sväng! Läskigt! Men hästarna var ju sååå nöjda och avslappnade när vi kom hem. Men nästa gång rider jag Marino med bett =).

I fredags hjälpte Marina mig att mocka och fixa foder för att jag tagit hand om Marino dagen innan, jag skulle nämligen ut med jobbet. Ingen ridning idag alltså och mycket dåligt samvete hos matte...Sammanlagt blev vi 13 kollegor som orkade masa oss ut en fredag. Vi gick till Boulebar på Surbrunnsgatan, riktigt trevligt var det och jag hade såååå roligt! Mitt lag vann Bouleturneringen!

Somnade hemma vid två på natten och sen när jag vaknade (bakis) vid nio var det full fart, gå till Konsum och handla till middagen för mamma och Sara senare på kvällen, och förberedde efterrätten som en riktigt husmor :). Ut till stallet så attjag var där till halv ett ( är SÅ trött på att lägga 2 timmar om dagen på att åka kommunalt, suck) och var, hmm, lite trött och yr efter gårdagen, man ska aldrig ta den där sista drinken, så någon ridning blev det inte tal om. Dessutom var det städ- och pysseldag i stallet så jag kände mig manad att julpynta både vid Estos box ochshettisarna fick en lten kvist på grinden också. Det blev så fint och mysigt, kort kommer!  Tog in Esto för massage och rykt och han njöt i fulla drag men hade nog gärna velat komma ut och röra på sig för han såg riktigt pigg ut och lite snopen när han hamnade ute i hagen igen i stället för att få jobba. Förlåt gubben. Var tvungen att skynda mig hem för att fixa mat och duscha, hade en timme på mig bara innan syster och mor kom. Vi hade det trevligt och maten blev väldigt lyckad, och det var kul att "grabbarna" var med också (mammas och Saras två hundar) men jag var så så trött att jag tyvärr inte ens orkade konversera ordentligt. När mamma och Sara åkte vid tio var jag helt yr och rasade i säng. Sov till tjugo i tio och nu sitter jag fortfarande i morgonrock (kl.13.50) och försöker hitta ork att klä på mig och åka ut till stallet. Måste ju verkligen rida idag men är så sliten! Skulle behöva sitta och ta det lugnt en hel dag, i morgon blir det fullt ös igen. Men Esto måste få sitt så nu får jag ta och rycka mig upp mig och vara lite nyttig. Men jag orkar ju inte....blir nog sen kväll i stallet idag tyvärr...Rapport följer...