Lilla gubben fick en grundlig massage och få gå in efter det redan kl. 16, hade inte hjärta att släppa ut honom nymasserad i spöregnet. Vilket skitväder! Tog in Teitur också som stod och såg frusen ut i regnet. Förberedde all utrustning till i morgon, både till mig och honom, det tog hela kvällen men var så mysigt. Det var lugnt och stilla i stallet medan regnet öste ner utanför.

Höanalysen har förresten äntligen kommit...och den är helt klart en del av förklaringen till varför Esto varit så otroligt överladdad den senaste tiden...rena dynamithöet! Och när jag gjorde en foderanalys med slu:s foderstatsprogram på nätet hamnade både hans energinivå och proteinnivå skyhögt! Inte förrän jag drog ner höet med 2 kg per dag och plockade bort kraftfodret visade beräkningen att allt var ok! Så nu blir det till att trappa ner på kraftfodert och lite på höet också så kanske han inte blir så fruktansvärt överladdad även om jag självklart vill att han är pigg och glad och stark som han är nu. Man får försöka hitta en bra balans.

I morgon gäller det! Har det hjälpt med alla förberedelser och träning eller kommer att han göra sin speciella Estanyogrejor som alltid när han kommer till en "ny" plats? Den som läser bloggen får veta...= D

I dag var det dags för mig och Patricia att genrepa inför lördagen...men vädrets makter var inte med oss och inte Estanyo heller till att börja med. Jag tänkte prova att hoppa allroundsadeln men det ville inte Estanyo vara med om.Han slet sig när jag skulle dra åt sadelgjorden och betedde sig som en tok tills vi med viss mödalyckades byta sadel...då fick vi knappt komma i närheten av honom, sån illvilja visade han mot den gamla sadeln...jag tänker ALDRIG prova den igen, inte med den bästa padd i världen! Eftersom han så tydligt visar att han inte vill ha den på ryggen kan den inte vara bra för honom.

Förutom allt krånglande med sadel och läskigt ländtäcke som skrämde livet ur honom vid ett tillfälle  SPÖregande det och blåste, men eftersom vi innan regnet byggt upp fyra hinder med viss möda (vårat hindermaterial räcker inte riktigt så vi fick bl.a skarva med en pall som hinder stöd till en oxer=) ) ville vi nu verkligen genomföra vår plan. Dessutom hade det ju varnats för än värre ruskväder på fredagenså vi kände oss mer eller mindre tvungna att träna. Marina som är en tapper människa kom ner med  Marino i regnet och ville hänga på, kul! Då fick i alla fall token lite sällskap. För att göra en lång historia kort så gick det MYCKET bra att hoppa, han var kanonpigg och lite för het, men hoppade ju som en katt. Så nu kändes det helt ok inför lördagen...om vi nu överlever utan lunginflammation av allt kämpande i regnet ;)

Marina i stallet hade erbjudit sig att låna ut Marino idag så att jag och Patricia kunde få rida ut tillsammans, hur gulligt som helst. Patricia får inte rida ut själv på Esto så då blir det oftast att hon rider på banan eller att hon tar en skrittur med sällskap av mig och Mango. Men idag skulle jag alltså få rida Marino, en nordsvensk av travarmodell, jättetrevlig häst, och Patricia skulle få rida lilla gubbi. Vi planerade lite muntligt  inför lördagen innan vi red ut, och usch, jag blir verkligen nervös bara av att prata om det, det riktgit svider i magen! Nerverna på utsidan...Patricia är extremt duktig på allehanda flätor, så hon testade en s.k "ponnyfläta" på Esto som vi tänker ha på lördag, han blev SÅ fin! Jag ska lägga upp bild vid tillfälle...det är ovant att se hela hans lååånga vackra hals som annars täcks av manen, han är så vacker min lilla svan...

Vilken fantastisk uteritt vi fick! Idag var det fint väder, och vi var ute i nästan 2 timmar. Man är tvungen att rida så långt för att överhuvudtaget träffa på någon vettig trav eller galoppsträcka, annars är det asfalt för hela slanten. Så när vi hade ridit länge i skritt för att komma till en sådan sträcka ville vi verkligen släppa på. Och det gjorde vi! Oj, oj, oj vad de fick springa! Och de var så snälla, Marino är jättehygglig och jag känner mig trygg på honom, jag vågade verkligen trycka på. Estanyo var hur lycklig som helst där bakom och hade kunnat springa om men det fick han inte. Men oj vad lycklig han var efter våra "race"! Han behöver verkligen springa! Och vilken otrolig känsla att få flyga fram i galopp! Vi var helt adrenalinhöga hela bunten sen. 

Efter hemkomst fick Esto äta kraft i boxen och Marino som med all sin päls var helt sjöblöt fick stå inne i sitt skjul som jag spärrade av med en lina och fick stå och äta och dricka (han drack tre hinkar stackarn) och torka med täcken på medan vi tvåbenta avnjöt medhavd fika. Mysigt! En riktigt bra dag på höstlovet =). Tack snälla Marina för lånet, vi gör gärna om det! Killarna trivs ihop. I morgon väntar genrep med hoppning inför lördagen...Älgjäklar håll er borta säger jag bara!

Bilden har Patricia tagit med sin mobilkamera. Jag på Marino. Jag såg helt störd ut på den här bilden, så jag var barnslig nog att klippa ut mitt fejs...sorry, men jag ville så gärna ha en bild till inlägget och då fick det bli såhär... ha ha!

Usch, jag gillar INTE nederbörd! Idag sov jag länge och åkte raka spåret (eller så "raka spåret" blev det kanske inte för jag hade problem att hitta rätt ställe och syrran fick ringa och guida flera gånger om) till Kungliga Djurgården för att möta upp nyanlända Sara med Teitur och Isse med Kofri. Tjejerna som båda är lediga (men av olika anledningar) den här veckan ville passa på att göra en riktig uteritt. Och då är det så ironiskt att fastän stallet ligger i landsbygd finns det så dåligt med ridvägar att man måste åka transport med hästarna in till stan för att få tillgång till bra ridvägar! På Djurgården och Gärdet finns oändligt långa preparerade turer där man verkligen kan släppa fram hästarna. Kul idé, och jag var inte alls avundsjuk...

Jag filmade tjejerna när de red iväg och tog också några kort. Tyvärr hade de valt en dag med iskallt duggregn, själv höll jag på att gå i bitar i mina alltför tunna kläder och skor. På vägen ut till stallet hoppade jag av bussen vid äldreboendet där min farmor bor. Hon är mycket svag och har kanske inte så långt kvar, så självklart ville jag passa på att hälsa på när jag för en gångs skull har lite tid över. Var där i en timme innan jag åkte vidare till stallet. Väl där såg Sune så blöt och eländig ut (min tolkning givetvis) att jag jag tog in honom och gav honom eftermiddagshö inne. Lade på ett fleecetäcke under regntäcket som han redan hade på sig och kollade hovarna. Jag är noga med den biten sedan han fick en hovböld i våras. Sune fick sällskap i boxen bredvid av Teitur som nu hade kommit hem från Djurgårdsritten (de hade haft det fantastiskt). Pysslade med allt nödvändigt och släppte sedan ut igen. Kunde bara inte ta mig för att rida, var så stelfrusen efter mina utflykter i tunna och fuktiga kläder. Fick lite dåligt samvete, men å andra sidan gillar inte heller Esto att ridas i regn, och i morgon har vi ju planerat en riktig uteritt...så motionen får vänta. Han har det bra i alla fall, min lilla bortskämda gubbi.

Idag fick Sune vila efter äventyret igår. Gick runt i morgonrocken hemma till halv två och njööööt av att vara ledig, underbart! När jag kom till stallet hade Patricia nästan gjort klart allting, så jag hämtade in lilla gubben från hagen och ägnade mig åt massage en lång stund. Jobbigt för mig men skönt för Esto! Svullnaden på hö bak har nästan lagt sig helt nu. Efter massagen fick sötnosen göra stretchövningar med Patricia, m.h.a lite äppelbitar. Kul! Han är så läraktig, och nu försöker vi lära honom att buga på kommando! Han lär sig ruskigt fort. Sedan fick han gå ut igen medan jag tog mig hem med bussen för att ägna mig lite åt min sambo och våran middag (det blir alldeles för mycket snabbmat hemma hos oss). En lugn, mysig och ganska händelselös dag med andra ord. Men oerhört skönt att bara få "vara" med sin häst utan att behöva prestera eller ständig titta på klockan för att man har tider att passa.

Idag var det dags för äventyr ihop med Marina och Marino igen! Planen var att vi skulle rida till det närmaste ridhuset för att det där är tillåtet att hopppträna på söndagar mellan 9 och 11. Det är Clear Round i det ridhuset på lördag och man kan anmäla sig senast i morgon, så tanken var att detta skulle vara ett ridpass för att avgöra om vi vågar vara med och göra bort oss på lördag eller inte. Jag gick upp klockan 6 på morgonen för att ta bussen kvart i 7 och vara på plats i stallet kvart i 8. Efter lite morgonpyssel red vi iväg vid 9. D.v.s Patricia fick rida och jag gick bredvid. Det är låååång väg till ridhuset och eftersom jag inte ville att Esto skulle bli trött redan på ditvägen fick Patricia som är mycket, mycket lättare än mig rida dit. Jag gick med ryggsäck på mig med en del grejor i, och det är inte världens lättaste terräng på slutet av promenaden, så svetten RANN längs ryggen när vi var framme, ha ha, vilken kondis! Helt färdig av 45 minuters promenad! Stackars Esto som behöver släpa runt på en sån heffaklump, jag behöver börja TRÄNA! 

Det är verkligen helt underbart att rida i ridhuset. Ljust och mjukt underlag och man slipper kastvindar och älgar. Esto var visserligen lite spänd och springig i ungefär 25 minuter innan han började bli mer ridbar, men bättre än förut då han knappt gick in i ridhuset. Och sen får han sån fantastiskt fjädrande gång på det sviktande underlaget. Han blev onödigt laddad när vi red på en volt nära hindren, eftersom han hellre ville rusa mot hindren än gå kvar på volten, men det gick också bättre efter ett tag. Patricia red först en stund, sen var jag så ridsugen så jag bad att få sitta upp. Red en stund och började hoppa när han lugnat ner sig. Han var SÅ duktig! Avslutade med att Patricia fick hoppa några språng, det gick riktigt bra, sen hade vi hållt på i 50 minuter därinne och det var dags att släpa undan allt hinder material och gå i 45 minuter hem (PHU!). På vägen hem gick både Patricia och jag för att skona Esto som fick några äppelbitar som belöning och ett fleecetäcke på sig för att inte bli kall. Men det är lite FÖR jobbigt att gå båda vändorna i ridutrustning, det blir väl ca 8 kms promenad allt som allt. Rödansiktade, svettiga, hålögda och leriga överallt (man passerar en riktig kladdstig på vägen till ridhuset) kom vi hem vid halv 12. Patricia satte sig för att äta, stackarn, jag var rädd att jag det blev lite för jobbigt för henne det här, hon såg helt slut ut. Jag bet ihop och svampade benen på Estanyo, gav massage, lade om det ena bakbenet och gav kraft och lade på dubbla täcken innan han fick gå ut. Sen var det dags att ta hand om alla de leriga grejorna! Jag hade lera ända upp på jackryggen, för att inte tala om de leriga skorna och shortchapsen. Smorde sadeln också för säkerhets skull. Nu är det ju så att vi hoppar i en dressyrsadel, jag har en allroundsadel också men den sitter inte alls bra, så jag hoppar hellre i dressyrsadeln även om det ser lite roligt ut! Den gör honom iaf inte illa, men det är klart att vi måste skaffa en riktig hoppsadel också så småningom. Det är bara det att jag fortfarande betalar av på den svindyra dressyrsadeln så den måste vara färdigbetald först.

Vi bestämde att vi ska försöka göra den här turen en gång i månaden även om det är lite jobbigt. Det blir så mycket ordentligare ridning i ridhuset, och ska man tävla där är det ju bra att hästarna är vana vid miljön. Det är ju klubbtävlingar där lite titt som tätt. Hur vi ska göra med Clear Rounden? Jo, Patricia och jag tänker vara med på varsin höjd, mest som miljöträning! Det slutar säkert med fiasko, men friskt vågat! Marina kände att hon och Marino (som bara varit i hennes ägo i någon dryg månad är det va?) behöver få fason på galoppen, så tyvärr, tyvärr får vi inte med oss henne denna gång. Detta är sista tävlingen för säsongen, så det ser vi fram emot sen på vårkanten, eller hur Marina ;) ?

Detta var riktigt kul och bra att vi genomförde det även om det blir lite av ett projekt. Det är så kul att Marina kommit till stallet, jag har inte haft någon att göra sådana här grejor med förut! Ser fram emot fler äventyr. Nu ska jag anmäla mig och Patricia till Clear Ronden (gulp). Det blir ett äventyr i sig det...

Våra kusinbarn kom och red Mango idag, och Wilja har också fått vara ute på tur, skönt.

Kram till alla!

Idag var den sista dagen på ett tag som bilburen. Eftersom bilen stod utanför lägenheten precis och vädret var hyfsat och det passade sig på alla andra sätt och vis, lyckades jag övertala min älskling att följa med mig ut på landet! Härligt! Han tycker att det är skönt att komma ut i friska luften, och har dessutom så läskigt god hand med hästarna! De bara älskar honom och jag förstår det, han utstrålar verkligen lugn och trygghet, och så tar han sig alltid tid att kela med alla hästarna och sticker gärna till dem en godbit.

Med tanke på vad som väntar i morgon ville jag bara ta det lugnt med Esto idag, men ändå hålla igång honom  lite. Så jag passade på att ta en ensamtur utan hästsällskap men med människosällskap (det fungerar konstigt nog lika bra som om vi har hästsällskap, helt ensamma fungerar det inte alls). Jag skrittade alltså runt i byn i ca 45 minuter och min älskade sambo gick med. Eftersom Esto har sånt förtroende för honom går han gärna iväg ensam, bara min sambo går bredvid eller helst först! Han är lustig med det där Estanyo. Så fort min kille stannar vill han helst inte gå vidare.

När vi mötte en kollega till mig och stannade för att prata lite (jättebra träning eftersom han har så svårt att stå stilla), la Estanyo efter en stund upp sitt huvud på min killes ena axel och sen buffade han honom i nacken! Det var så gulligt så det var inte klokt! Allt gick bra och det var lugnt och skönt eftersom vi red bort från älgtillhållet och samma väg tillbaka i stället för att gå runt (för då hamnar man mitt i "älgaland"). 

Det var också lugnt och skönt i stallet idag eftersom de flesta är där tidigt på lördagarna och vi var där först på eftermiddagen. Det är roligt att prata med folk i stallet och trevlig stämning, men ibland är det mysigast att bara vara där själv och inte bli avbruten i sina sysslor hela tiden. Efteråt satt jag och mitt hjärta och fikade lite innan det var dags att åka hem där jag kunde landa en halvtimme innan det var dags att åka och hämta pappa på flygplatsen. Pappa släppte av mig hemma sen, så nu är vi utan bil igen. Men en riktigt lugn och skön dag var det alltså idag. Mysigt! Tack älskling för att du följde med, det betyder mycket!

Oj, oj, oj, nu har jag inte uppdaterat på ett tag...Här kommer en kort sammanfattning om veckan som gått:

I tisdags skulle jag rida, men kom till stallet sent efter en lång dag på jobbet. Patricia var redan där när jag kom. Vi sadlade och gick ner till banan. Älgarna hade varit synliga tidigare under dagen och de var nog fortfarande i närheten, för han var tittig och springig, försökte slita sig varje gång vi gick förbi den nedre delen av banan, ville helst bara vara längst upp på banan, närmast stallet och komipsarna. Till slut fick Patricia sitta upp, jag var alldeles för skakig. Han var totalt okoncentrerad och sprang bara ifrån hennes hjälper, men jag gav instruktioner om olika övningar hela tiden, och efter hand började han lyssna lite bättre. Det är ju oftast så med Esto, han måste få TÄNKA, inte bara springa runt, runt, för då blir det bara race av alltihop. Men sysselsätter man hans huvud samtidigt med kroppen går det bättre. Som Patricia sa:" Det känns som om han vill jobba men inte riktigt kan". Och det är klart att förutsättningarna inte var de bästa, ensam på mörk bana med älgar som kutar runt knuten...Men på slutet gick det riktigt bra, och Patricia är så lugn och fin med honom och sitter bara lugnt när han tramsar och vägrar stå still i halten för att det kan komma attackerande odjur när som helst...så efter en timmes ridning med några riktigt fina galoppfattningar på slutet gav vi oss, och efteråt är han ju alltid så avslappnad och nöjd. Han har verkligen energi!

I onsdags hade Patricia honom själv, p.g.a att vi hade kompetensutveckling på jobbet till 20.00 Hon rapporterade att han hade varit riktigt överladdad, sprungit iväg så fort någon passerat ute på vägen och bockat i galoppen! Fy Estanyo...

I torsdags var jag så nervös på väg till stallet. Hade ju bestämt med Marina att vi skulle hoppa tillsammans idag, hjälpas åt att bygga upp lite hinder och så. Eftersom vi i stallet har så många olika inriktningar kan man aldrig låta ett hinder eller några bommar bli liggande, utan man måste plocka undan allt på en gång, så det är alltid ett litet projekt när man ska hoppa. Vet inte varför jag trodde att jag helt plötsligt skulle våga mig på att hoppa när jag knappt vågat galopperat på honom på sistone. Men vi hade ju sällskap av två andra hästar på banan, och eftersom torsdagar är mina tidiga dagar hinner jag rida medan det är ljust, vilket underlättar enormt. På skakiga ben gick jag ner till banan (utan problem eftersom vi hade draghjälp av Marino och Teitur) och satt upp. Han var väl lite lugnare än under de senaste dagarna till att börja med men efter en stund knakade det givetvis till i skogen längs den ena långsidan, och efter det var han HELT uppstressad, vägrade först att gå längs den långsidan igen och under tiden började de andra att fatta galopp och hoppa runt omkring oss, och det blev han inte direkt avslappnad av...så jag satt av!

Besviken gick jag runt på banan och försökte få honom att bara gå längs de "läskiga" sidorna av banan medan min klump i halsen bara växte och växte...jag vågade inte sitta på när jag kände att han spände sig sådär och bara gick som ett j-a teleskop med halsen och spejade, och spejade och spejade efter faror (läs älgar). Med gråten under ögonlocken kände jag att nu skiter jag i det här, jag är helt skadad mentalt och jag är inte rätt person för den här hästen...men så såg jag de andra som oberörda red runt och galopperade och hoppade. Varför skulle inte jag greja det även om han är spänd? Han måste lära sig att lyssna på mig även om det är läskigt runtomkring. Så jag satt upp igen, bet ihop, svalde klumpen, red trav, avsaktningar till skritt, trav, skritt, o.s.v Och sedan fattade jag galopp och höll upp huvudet och drev som 17 (inga bocksprång här tack). Och efter det vågade jag styra mot några plutthinder, i trav, och säkert med den fulaste stilen någonsin, men jag ville bara ta mig över! Och sen släppte det faktiskt för mig! Han var fortfarande spänd och ville inte vara på nedre delen o.s.v., skyggade för sidan mot skogen, men jag drev igenom och red förbi, och varje gång jag styrde mot ett hinder sög han tag i det som aldrig förr och ville ju såklart bort från det läskiga, även om det stod ett hinder i vägen. Till slut vågade jag t.o.m rida an i galopp och bad Sara och Marina att höja ett hinder så att han fick hoppa lite högre (men fortfarande inte högt, kanske 70 cm?). Så DÄR FICK DU spöket rädslan! Ha, in your face! Jag gjorde det, och det var KUL!  På vägen upp t stallet brakade det till och där kom älgarna lunkandes. Vinden låg på från fel håll så Esto fick aldrig nys på dem, men jag skyndade mig ändå, bättre det än att han skulle upptäcka dem själv och slita sig! FY vad STORA de är!

När vi fixat i stallet gick jag och Patricia (som kom precis när vi hade hoppat klart) ner för att spana på odjuren. Då har de tagit sig in i shettisarnas sommarhage precis bredvid banan, och står vid ett äppelträd och äter, ca 2 m från banan! Och de var inte tre utan FYRA stycken! Mamma, två årskalvar och den fjärde förmodligen en ännu inte frånstött fjolårskalv. Vi hojtade och skrek men de kunde inte brytt sig mindre. Inte förrän vi kastade grus som landade med ett rassalande ljud i gräset en bit ifrån dem sprang de sin väg. MÅSTE de hålla till just vid våran ridbana?! Detta kommer att bli en knepig tid...men jag var så LYCKLIG över att jag övervunnit mina demoner och hoppat på min fina kille! Och han tycker det är SÅ roligt, minst lika roligt som jag! Givetvis fick han massage efter den ansträngningen (vi red i en timme idag också) och fick sen gå ut en stund igen innan intaget. LYCKLIG OCH STOLT ÖVER MIG SJÄLV =D!

Igår hade jag sån träningsvärk, aj,aj,aj! Vet inte om Esto hade detsamma, men eftersom han nyligen är igångsatt igen och jag själv var helt öm, tog vi bara en myspromenad idag. Patricia var med, och vi spände Mango för vagnen och tog sällskap ut, det var SÅ mysigt! Vi gick bara åt det håll där älgarna inte synts till, och samma väg hem, och hästarna var så lugna och fina. Vi var ute i en timme och Mango, Estanyo, jag och Patricia kunde verkligen bara njuta. Känns alltid bra när man hinner med Mango också. Vi hade försett oss med reflexer såklart för mörkret hann ju falla medan vi var ute. Så trist att dagarna är så korta nu! Nu väntar i alla fall ett underbart höstlov i en hel vecka...skönt! Gick och la mig klockan kvart över nio (!) och sov till kvart i åtta i morse (lördag), heeeelt utpumpad. Tack till min tvåbenta älskling för att du tog hand om mig när jag kom hem som ett vrak! Du är världens finaste, det vet du. I kväll ska jag hämta pappa på Arlanda och lämna ifrån mig bilen...kommer att sakna den...

Kram till er alla!