Efter hoppträningen var jag heeelt färdig efter att ha gått 8 km och ridit i en och en halv timme på skenkulan. Likväl stannade jag i tre timmar i stallet för att putsa all utrustning och fylla på foder överallt och kolla mina nerkladdade minneslistor så att allt var redo för att lämnas över till Patricia eftersom vi dagen efter träningen skulle bege oss 50 mil norrut till Stöten för att fira en vit jul. En hel vecka skulle Patricia ha hand om Estanyo. När vi åkt halva vägen ungefär byttes mamma och jag av så att jag skulle köra i stället för mamma. Min mobil ringde men eftersom den låg i min jackficka och jag körde på vinterväglag så fick mamma svara i mitt ställe. När hon la på sa hon: ”Maria du måste stanna och ringa upp Lilian, Patricia har varit med om en olycka”. Mitt hjärta stannade nästan och jag började frysa och hacka tänder på en gång eftersom jag genast målade upp mardrömsscener i mitt huvud.

 Stannade och ringde upp Lilian som redogjorde för att Estanyo precis kommit tillbaka till stallet ensam i full galopp och var väldigt uppstressad och enligt vad Lilian fått veta från två chockade bilister som kommit efter honom till stallet låg Patricia och skrek av smärta, helt okontaktbar på andra sidan stora vägen en bit bort. Jag kanske rör ihop en del detaljer av vad som hände sen men om jag kommer ihåg rätt var det Lilians dotter Emma som körde bort till den plats där Patricia skulle ligga, Isse följde också med. Patricia låg på marken och skrek och skrek utan att tjejerna riktigt kunde få kontakt med henne och några andra vuxna som kommit till platsen hade ringt ambulansen. Tydligen var det i huvudet, nacken och ryggen hon hade ont. Ambulanshelikopter var på väg från Karolinska. Jag ringde upp Isse som var på plats och precis då hade helikoptern lyft med Patricia. Isse åkte med Emma tillbaka till stallet för att se till Estanyo och jag slog med darriga fingrar numret till Patricias pappa som redan befann sig på sjukhuset eftersom föräldrarna varit inne i stan. Han var helt utom sig  av oro och gick knappt att prata med vilket knappast gjorde mig lugnare. Pappan sa att hon blivit sparkad i huvudet men att de inte visste så mycket mer. Isse hade sagt till mig att Patricia blivit släpad längs marken då hon hade varit ute och gått med Esto så det var vad jag kunde förmedla till pappan som jag i alla fall fick att lova att höra av sig så fort han visste något mer om Patricias tillstånd.

Resten av resan fortgick i något slags dimmliknande tillstånd och jag kunde inte slappna av en sekund. Ville inte störa föräldrarna mer så jag skickade sms till de båda att de iaf måste höra av sig så fort de visste något och att jag var ledsen och orolig.

 Hade telefonkontakt under resan med Isse flera gånger som skulle kontrollera Estanyos ben. Hon hade upptäckt ett blödande sår på baksidan av ena frambenet samt en svullnad runt hans överben men hon skulle tvätta det och lägga om det.

Vi kom fram till Sälen vid halv sex tiden men när klockan blivit halv nio på kvällen och jag fortfarande inte hört något från föräldrarna ringde jag upp Patricias mamma för då stod jag inte ut med att inte veta om Patricia överhuvudtaget var vid liv eller inte. Mamman berättade att alla röntgenplåtar visade att hon klarat sig från synliga huvud- nack- och ryggskador. Jag blev så lättad att jag nästan börja de gråta och började skaka igen av all anspänning. Hon hade fruktansvärt ont såklart och hade blivit sydd mellan höften och rumpan med nio glesa stygn och såret skulle ultraljudas för att utesluta att det fanns rester av grus och träflis e.t.c kvar i såret. Egentligen hade familjen fått klartecken att åka hem men Patricia hade svimmat av på toaletten och slagit i huvudet igen! De hade svårt att få liv i henne och hennes blodtryck var katastroflågt så hon skulle stanna över natten för att vara under observation. Jag fick själv prata med Patricia och det var i alla fall skönt att höra hennes röst.

Dan efter ringde jag igen och då hade hon svimmat på toaletten igen men denna gång dessutom krampat medan hon låg avsvimmad! Hon lät betydligt svagare än dagen innan när jag pratat med henne så jag blev orolig som bara den. Hon fick inte åka hem utan det skulle tas prover för att om möjligt se vad kramperna berodde på. Hela dan bad jag till Gud att allt skulle visa sig vara ok så att stackarn kunde få åka hem och fira jul åtminstone. Min hjältinna Marina lovade att ta hand om Esto trots att hon redan var engagerad för att ta hand om shettisarna och Isse som redan hade hand om syrrans Teitur fick agera ställföreträdande veterinär för att ta hand om Estanyos framben. Vad ska man säga annat än TACK? Dagen efter hade Patricia kunnat ta sig upp utan att svimma, blodtrycket hade gått upp och proverna visade ingenting avvikande så dagen före julafton fick hon äntligen åka hem! Nu hoppas jag bara att Patricia tillfrisknar och inte får några men av allt det här. Självklart känner jag mig väldigt skyldig eftersom det är min häst som orsakat att en fjortonåring ligger hemma och har ont och får ägna resten av jullovet till att tillfriskna i stället för att njuta av ledigheten. Det som hade hänt var att Patricia skulle ta en promenad med Esto i träns, delta och grimskaft. Han hade blivit skrämd av några gungor vid en lekplats och sprungit iväg (idiotiska övernervösa häst), men i stället för att släppa honom som jag alltid, alltid gör eftersom jag absolut inte vill riskera min egen hälsa och ständigt är livrädd för att göra mig illa så hade hon krampaktigt hållit kvar eftersom hon till varje pris inte ville att han skulle rusa ut på vägen. Följaktligen släpades hon över en grusplan i ca 30 meter i full galopp och tog emot 5 sparkar från Estos skenande hovar i huvudet innan hon gav upp och släppte! Nu har hon lovat mig att aldrig, aldrig göra om det och aldrig sätta hästens väl framför sitt eget i ett sånt här läge. Man måste släppa annars är det självmord. Hoppas bara att Patricia vågar komma tillbaka till oss.

Estanyo skulle behöva skickas på uppfostringsanstalt och lära sig att man lyssnar på sin ledare och inte bara springer ifrån det läskiga. Så massor av markträning och miljöträning väntar när jag kommer hem, var så säker Estanyo.

Det här inlägget tillägnas den tuffaste tjejen jag känner (men gör inte så igen snälla!), Patricia samt de bästa och trognaste stallvänner man kan ha som ställer upp helhjärtat, Marina och Isse. Tack för att ni finns.

 

Elin & Nevyn

26 december 2008 11:09

Men vad otäckt! Vilken tapper liten tjej! Vi tänker på henne och på er här också!!!

KRAM!

 

Louise

26 december 2008 16:46

Tråkigt att läsa om den hemska händelsen. Hoppas att Patricia mår bättre. Du tänker helt rätt tror jag när det gäller markarbete med Esto. Det blir väldigt farligt med hästar när de är så flyktbenägna som Esto är. Jag gillar Monty Roberts och det finns ju väldigt mycket bra litteratur inom ämnet. Lycka till med träningen och tröstkramar från mig och Opal (som inte heller kan sköta sig för tillfället).

http://www.opal.filosoferar.se

 

Isse

26 december 2008 18:13

Gud va skönt att höra att proverna inte visade något konstigt, hoppas att hon blir bra igen. Ang markträningen med Sune så hjälper jag dig jätte gärna om du vill. Ibland kan man behöva stöd när det känns jobbigt, som sagt säg till om du vill så hjälper jag dig gärna:) Sunes sår läker jätte fint, han har verkligen bra läk kött som du sa. Han springer i hagen och busar så han verkar inte ha ont.

Kram/Isse

 

Maria & Esto

31 december 2008 20:50

Tack tjejer för stöd och omtanke om både mig och Patricia.

Isse, som sagt tar jag gärna emot hjälp när du orkar...

Kram till er alla!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jo, det är sant, ni läste rätt...tänkte börja blogga lite igen! Har inte så mycket tid över längre, men den kan ju inte få sluta så negativt som det senaste inlägget i alla fall....håll utkik här de kommande dagarna för nya bilder och uppdateringar o...

Nu är det två dagar kvar tills veterinären kommer och kollar Estanyo. Jag vet inte vad jag ska tro, men igår när jag palperade Estos framben över gaffelbandet brydde han sig inte alls. Vet inte om det beror på att han inte ridits på en vecka. I al...

Orkar inte blogga så mycket just nu. Har haft utv.samtal på jobbet i två veckor men hållit igång ridningen ändå. Till igår då allt blev nattsvart. Efter att jag fått goda nyheter angående en helt annan grej igår (berättar snart) kändes allt kanon. I ...

Rubriken ovan beskriver egentligen i korthet vad som hänt hittills denna vecka. I måndags var jag helt slut efter jobbet och hade egentligen tänkt låta Estanyo få sin vilodag men fick möjligheten att rida ut i skogen med tryggt sällskap, två hästar s...

Nya, duktiga medryttaren Ingela som bara känt Estanyo i några veckor och redan rider honom såhär bra! Och som sagt, kameran hade dött när det sedan gick ännu bättre... ...