Jaha, så är det dagen efter tävlingen som jag var såååååå nervös inför. Man vill ju kunna skriva att det gick helt ok, att Esto skötte sig så bra och puss och puttinutt och att jag är sååå glad och att allt verkligen har lossnat med min fantastiska lilla häst... och att jag är helnöjd med allt även om det inte gick perfekt... men sanningen är att det gick så USELT! Men jag har bestämt mig för att bara skratta åt eländet och det är faktiskt vad jag rent spontant gör när jag tittar på filmsnuttarna från igår, de som jag åkte hem till Sumpan igår bara för att kunna dela med mig av så snabbt som möjligt så att alla verkligen ser att jag inte överdriver...bara för att upptäcka att min sambo som åkt för att hälsa på sina föräldrar har tagit med sig minneskortläsaren...åååh det går verkligen alltid troll i det här med kamerautrustning och datastrul. Ja, filmerna får ni helt enkelt vänta på till på lördag kväll då min darling kommer hem igen.

Jaa, var ska jag börja...jag hade ju på känn att det skulle bli nervigt eftersom tävlingen skulle gå utomhus på den stora utebanan en bit bort från ridhuset och framridningsbanan. Och som vanligt när Estanyo sätter ner sina små hovar på en yta där han aldrig har vistats förut så blir han heeeelt blockerad och lyssnar inte på sin bankande och dragande matte på ryggen utan ALL energi som går att uppbåda går till att spana in var sjutton han hamnat, vilka som står utanför och tittar på, varför det sitter en domare i hörnet med läskiga grejor framför sig, och framför allt sticka upp teleskopet och absolut inte samtidigt HOPPA över färgglada bommar mitt i alltihopa, nej, nej, där går ju gränsen för vad man som spunkarab kan utsättas för...aahhhh! Ni ska veta att jag verkligen kämpade för att få igenom mina ritter...men det går inte att rida honom när han är såhär...

Framridningen kändes bra, red lite volter och skänkelvikning och han kändes helt ok, galoppen var jättefin. Sen var själva framhoppningen inne i ridhuset, gick ok, men fick ju tittstopp på varje hinder en gång innan han gick över. Lite segt kändes det men vi skulle ju bara börja med 60 cm och då kan det tyvärr bli lite undertempo och lite helikoptersprång. Gick ner mot den större utebanan och väntade. Vår tur. Så fort vi kom in på banan till allt det läskigt nya ville Esto bara vända och springa ut. Han fick gå runt och titta lite och sen fick vi startsignal så det var bara att försöka göra sitt (mitt) bästa. Esto körde upp  huvudet så högt som möjligt och travade som en älg, jag kan upplysa om att det inte är särskilt bekvämt att sitta på honom när han beter sig så där! Försökte fatta galopp mot första hindret, en oxer, galopp,galopp...utbrytning!  "Matte, jag tänker inte hoppa något som jag inte fått titta på först!". Jag var dessutom helt darrig i kroppen av nervositet, jättemycket folk som tittade på och Ramlösan som jag dragit i mig precis innan starten bara bubblade i magen och jag bara rapade, rapade och rapade, mådde så illa och kände mig orkeslös. La iaf en volt och började om, lite mer bestämd med benen och nu kom vi över. Tjoho nu är vi igång tänker jag och galopperar långsidan mot hinder nr två...utbrytning åt sidan igen! Jäklar, nu börjar jag bli arg. Giraffen Estanyo visar exakt hur högt en liten höst egentligen kan komma med huvudet och min hjälm bara trillar ner i pannan och Ramlösan fortsätter att skvalpa i min mage. La en volt och styrde på det igen. Kom över även om avhoppet blev lite konstigt. Mot hinder nr tre var vi tvungna att passera hörnet med domaren med plastsäck över ljudutrustningen så Esto försökte kasta sig men jag lyckade sparka förbi  honom detta i skritt (trevligt), som ni kommer att se på filmen är jag vid det här laget skitförbannad och använder hela min skakiga kropp till att bara få FRAM spunken. Fick ingen ordentlig  fart mot hindret som stod efter en sväng så stopp igen. Tredje olydnanden och uteslutning. Eftersom det var clear round fick man direkt förfrågan om att hoppa banan en gång till och det ville jag givetvis, hade ju bara kommit till tredje hindret! Ny starsignal och på det igen.

Över hinder nr ett. Full fart med ostyrbar giraff mot nr två...över! Förbi läskiga domarhörnet i galopp mot vinröda oxern efter svängen...tittade till och bröt ut igen! Åååh..varför kunde jag inte varit mer på där?! Försökte lägga volt men spunken som vääägrar gå i form en enda meter vägrade svänga åt det hållet och kastade sig mot utgångn i stället. Ny vändning och nytt försök...över! Hinder nr fyra gick av bara farten (inga läskiga färger där), likaså hinder nr fem (blågult och gröngult går tydligen bra). Sista hindret...tvärstopp, höll på att flyga fram på halsen. Bommar med VITT på mitten är FARLIGT och måste absolut kollas in först så de inte bits i magen på fjolliga vita araber. Försök nr två...tvärstopp igen, Estanyo stirrade på hindret. Uteslutna men eftersom man får hoppa ett enkelhinder på vägen ut ville jag absolut försöka igen på sista hindret. Nytt stopp! Men va faseluttan..ett försök till och tveksamt hopp över...

Jag var SÅ trött efter denna pärs och varmt som tusan var det också, spagetti  i benen och bihålor fulla av slem och med sömnunderskott som satt i hela kroppen och huvudet kände jag bara för att skita i nästa klass. När mamma kom fram och bara klagade på min ridning också så kände jag bara att varför gör jag det här? Och varför ska jag utsätta mig för allt en gång till när jag inte är 100 kry och när hindrena nu dessutom skulle bli 20 cm högre. Tyckte hindrena, framförallt oxrarna såg gigantiska ut när jag snabbgick banan. Slö var jag i värmen och Esto också. Orkade knappt rida upp till ridhuset för att hoppa fram men gjorde det och där inne i den minst sagt kvalmiga värmen så köndes allt skitbra! Estanyo hoppade de högre hindren utan tittstopp som om det inte var nånting och kändes taggad och nytt hopp tändes! Ner mot utebanan kunde jag trava på långa tyglar på helt avslappnad häst...men när vi var tvungna att vänta utanför utebanan och Esto förstod vad som väntade så vägrade han att stå stilla och försökte vända hemåt. När jag tvingade honom att stå stilla försökte han att stegra sig! Jag blev skitskraj, vet ju i de här lägena att han skiter fullständigt att jag sitter på och ropade depserat efter Jessica att komma och hjälpa mig, och hon fick praktiskt taget släpa in oss på banan, tack Jessica, han hade säkert ställt sig högt på bakbenen annars och jag hade flygit av och så hade vi haft en lös häst på väg hem i full galopp...

Den här gången tänkte jag att jag måste lägga upp ett högre tempo, bara gasa och strunta i allt annat. Springa gillar han ju. Full fart mot hinder ett som var hinder fem förra gången och inte läskigt. Över! Sen mot hinder nr två som var det sista jobbiga hindret förra gången som jag fick försöka med fyra gånger...full fart efter att han gått med huvudet rakt upp förbi utgången där han ju bara ville vända hem...men han bjöd efter hörntrasslet verkligen mot hindret, full fart och...tvärnit! Men jag fortsatte i en snygg båge mot hindret och landade lite mot den översta bommen! Estanyo sprang lättad mot utgången som ni kan se på filmen, och verkar helnöjd över att äntligen vara av med lasten! Jag tappade andan och var tvungen att bara stå och andas ett tag men det gick väldigt bra. På vägen ut frågade speakern flera gånger om jag var ok och jag vinkade att det var jag och sen fick jag nog dagens varmaste applåd och då gjorde jag en riktig hovbugning som fick allla i publiken att lättat skratta, tyckte jag kunde bjuda på det :D.J a, på skämt sa jag faktiskt till sekretariatet när jag startanmälde innan att jag skulle stå för dagens humorinslag och tänk om jag hade vetat hur rätt jag hade ;).

Dagens lärdom är att jag måste 1) dressyrhoppa mycket mer. D.v.s ha höga krav på form, tempo och eftergift osv för det går bara inte att styra honom när han får upp huvudet sådär och knappt att sitta på honom heller, som ni kommer att se av min studsande stil, när han sänker ryggen. Rida dressyr och bara lägga ut en bom eller ett pyttehinder som man går över bara sådär, utan att låtsas om det, så att det inte blir en jättegrej varje gång vi ska hoppa och att han inte lär sig att bara för att man hoppar är det ok att sluta lyssna på sin rytttare och bara glömma allt man kan som dressyrhäst

2) Han måste exponeras för mycket mer titthinder och lära sig att den enda vägen bort är över hindret. Och det här tänker jag ta igenom stenhårt om det så krävs, visst, då blir det obehagligt för honom under en period, men det är ännu obehagligare för mig att flyga in i hindrena! Och att han kan hoppa högt vet jag ju nu, så det tänker jag inte fokusera på, utan bara att han ska kunna hoppa allt, oavsett hur hindrena ser ut. Kanske bara ha ett hinder men som man ändrar lite på inför varje språng, sätter en kon mitt i hindret, ändrar någon av bommarna bara, lägger en jacka under hindret e.t.c

Ja som ni märker tar äventyren aldrig slut med denna häst, men nu är jag FAST besluten att lösa detta med tittigheten innan det blir ett ännu större problem, för jag måste kunna visa hur han verkligen kan hoppa, för det KAN han ju verkligen!

Arabsportcupen känns lååångt borta nu. Anso har sålt sitt släp hux flux så jag vet inte hur jag nu ska kunna lastträna utan att bli ruinerad och så detta med att Estanyo blir helt blockerad när han kommer in på en arena han inte varit på förut...nej, jag skiter nog i det och siktar på nästa sommar i stället. Har inte lust att åka så pass långt bara för att var skämtinslaget på meetinget. Vi får se men troligen blir det inget.

Nu måste jag ta det lugnt några dagar för jag har mått så dåligt på senare tid, både fysiskt och psykiskt. Hinner knappt äta ordentligt utan stressar bara runt och kilona rasar av mig...igår sa min syrra att hon tyckte jag såg ut som en insjunken kråkunge...kul att höra! I onsdags bröt jag ihop i stallet och satt och bara grinade bakom torvabalarna för att allt känns så hopplöst. Kommer aldrig att komma någon vart när jag inte har egen bil och egen transport och hela tiden är beroende av andra människor och när de inte längre kan ställa upp så rasar allt för mig...och avundsjuk är jag också. Människorna i mitt stall vet inte vad det innebär att inte ha matpengar mer än ett par veckor varje månad och skulder upp över öronen. De bara strör pengar omkring sig och sina hästar. Och utanför stallet står säkert tio transporter och jag har nu inte ens något jag kan träna med. Har inte råd att hyra för 250 kr varje gång jag ska träna och folk är så rädda om sina släp att de inte bara erbjuder sig rätt upp och ner vilket jag förstår. Anso ska hämta ett nytt släpp på lördag men det är sprillans nytt så det vill jag inte använda och det vill nog inte hon egentligen heller, bara om jag kan betala lite för mig (helt förståeligt, skulle jag nog också vilja om jag hade ett sprillans nytt släp) och det går tyvärr inte för mig.  Så att ja, nu skiter jag i allting känns det som. Kan inte någon god fé dyka upp och skänka mig en bil och en transport? Kommer aldrig att komma vidare med Esto om jag inte kan exponera honom för nya miljöer ofta...

Återvändsgränder känns det som om jag studsar in och ut ur hela tiden. Vet inte hur länge till jag orkar kämpa och i höst och nästa vår kommer det att bli ännu värre vilket jag kommer att återkomma till längre fram. Samtidigt är det Esto och stallet som ger mig energi att orka kämpa, så släpper jag det vet jag inte vad som ska driva mig.

Ok, nu har jag fått skriva av mig lite i alla fall! Det blir nog bra (idiotoptimism kallas det :) )

 

Li´l Sis

22 maj 2009 10:48

Snälla kan du inte ge ut din blogg i bokform sen!!! Jag skrattade så när jag läste detta inlägg! Du beskriver verkligen Sune på pricken...och dig själv också ha ha! Tänk vilken inspirationskälla du skulle kunna vara för andra, som också har det kämpigt med sin häst. Samliga hade ju gett upp för länge sen och gjort lim av hästen:-)

Tänk dock inte på hur alla andra har det!!! Gör man det blir man galen. De kanske har pengar, men problem med andra saker. Visst det här är en dyr sport och det är inte kul när man inte kan ge sig själv och hästen de bästa förutsättningarna, så är det ju! Jag tycker i alla fall du är skitduktig, fast jag skrattade åt filmerna igår, men det såg ju så roligt ut, du vet att jag alltid skrattar när folk trillar....och Estanyos reaktion när han som du säger, blev av med lasten:-O Kämpa på! Kram

 

Louise

22 maj 2009 12:17

Vad duktig du är som orkar skriva om elendet! Förstår om du gett upp hoppet om arabcupen, du får sikta på nästa år.
Tror på din träningsfilosofi - håller också på att vänja Opal vid konstiga hinder och har precis beställt en vattenmatta och hinderduk hos Hööks. Här ska tränas!
Har nästan samma problem som du med transport men inte riktigt. Måste be min sambo snällt om jag får låna hans transport och fråga hans pappa om jag får låna hans bil då vår bil inte har något drag. Men jag har ju i alla fall tillgång till det, det är jag glad över. Men skulle vilja ha egna grejor, det är så mycekt enklare.

http://www.opal.filosoferar.se

 

Elin & Nevyn

22 maj 2009 15:58

Har inte så mkt tröst att komma med, men skickar en stor, varm cyberkram!! Jag har heller ingen transport, och hatar att fråga om jag får låna. Jag betalar självklart varje gång jag lånar, men man känner sig ändå som en belastning. Imon ska vi åka till Nordens största, j*vla ridhus och träna för en Os-ryttare. Varför utsätter man sig ens för sådant? Vi kommer oxå vara dagens humorinslag kan jag lova, vi kan ju inte ens galoppera!!!!

kramar från oss

 

Isse

22 maj 2009 23:19

Haha! Fy fan va roligt Maria! Skönt att du kan bjuda på dig själv tycker jag :D

Ge inte upp hoppet om cupen än! Du behöver ju inte bestämma dig förrens i sommar. Jag tror på er!

Stor kram

 

Isse

25 maj 2009 15:46

Hej, du kan gå in på min blogg för att läsa om pessoabett och dess inverkan.

Kram

 

Li´l Sis

25 maj 2009 18:24

Hej hopp, aja baja inget pessoa;-) Om du nu har fundrat på det...

 

Marina

25 maj 2009 21:29

I slutet är det alltid ryttarens hand som avgör hur skarpt ett bett blir, tror knappast pessoa-bettet skulle få fortsätta säljas om det var så illa. Läs detta, verkar som allt vi stoppar i kusarnas munnar är av ondo:

www.bitlessbridle.com

Kram på er alla från Marina.

 

Maria & Esto

25 maj 2009 23:57

Nej det bidde inget pessoa utan ett s.k jaktpelham...verkar bra rent teoretiskt men vi får se hur han reagerar...är inte så mycket för att betsla upp egentligen men vid vissa tillfällen känns det som om det inte kan bli någon riktig ridning om inte bromsen tar...kommer definitivt att fortsätta dressyra på det vanliga tränsbettet.

Kram

 

Louise

26 maj 2009 07:37

Köpte också ett jaktpelham till Opal och kommer använda det i skogen i vinter när han är tokig. Tror också att det är ett helt ok bett. Min stång är helt rak och jag tyckte han blev något stum med den, hade kanske varit bättre med tungfrihet, men men...

 

Li´l Sis

26 maj 2009 10:01

Hej hopp! Hur gick det för Marino på tävlingen??:-) Nej jag fattar inte varför pessoa fortfarande säljs...och ja allt som vi stoppar i munnen på hästarna är av ondo, och pessoa är det värsta...:-) jaktpelham kan nog funka på
Esto tror jag...kramar

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jo, det är sant, ni läste rätt...tänkte börja blogga lite igen! Har inte så mycket tid över längre, men den kan ju inte få sluta så negativt som det senaste inlägget i alla fall....håll utkik här de kommande dagarna för nya bilder och uppdateringar o...

Nu är det två dagar kvar tills veterinären kommer och kollar Estanyo. Jag vet inte vad jag ska tro, men igår när jag palperade Estos framben över gaffelbandet brydde han sig inte alls. Vet inte om det beror på att han inte ridits på en vecka. I al...

Orkar inte blogga så mycket just nu. Har haft utv.samtal på jobbet i två veckor men hållit igång ridningen ändå. Till igår då allt blev nattsvart. Efter att jag fått goda nyheter angående en helt annan grej igår (berättar snart) kändes allt kanon. I ...

Rubriken ovan beskriver egentligen i korthet vad som hänt hittills denna vecka. I måndags var jag helt slut efter jobbet och hade egentligen tänkt låta Estanyo få sin vilodag men fick möjligheten att rida ut i skogen med tryggt sällskap, två hästar s...

Nya, duktiga medryttaren Ingela som bara känt Estanyo i några veckor och redan rider honom såhär bra! Och som sagt, kameran hade dött när det sedan gick ännu bättre... ...