Det verkar ha blivit standard för mig att uppdatera ca var tredje vecka nuförtiden...aja baja! Kan inte skylla på något annat än att det har varit så

fantastiskt väder hemma att jag faktiskt inte känt mig lockad alls att sitta framför en dataskärm, inte ens för bloggens skull...

De senaste fyra veckorna har Estanyo fått jobba intensivt som bara den. Han har fått gå 5-6 gånger i veckan, och det har varit dressyrlektioner, uteritter, hoppträningar och jag har dessutom pysslat en del med miljöträning. Den senaste veckan har jag dock flytt fältet för att tillbringa en vecka på västkusten, i Mellbystrand, som vi gör varje år. Det är verkligen höjdpunkten på sommaren och som alltid går tiden alldeles för fort, i morgon är det dags för hemfärd igen.

Det mesta har faktiskt gått framåt under de senaste veckorna. Jag känner sedan det lugnande örtfodret började verka ordentligt att Estanyo och jag har kommit varandra mycket närmare. Det beror på att han nu när han blir rädd för något inte får samma panik som tidigare vilket gör att jag kan koppla av på ett helt annat sätt och i och med att jag själv inte freakar ur så har han mer och mer börjat visa att han litar på mig och att saker inte är livsfarliga om jag säger att de inte är det. Jag har börjat våga galoppera på honom ute, även om jag fortfarande är lite osäker där. Dressyren gick upp en nivå under  mitt lilla bootcamp med Fia, och hon har numera mycket högre krav på oss och jag känner att det är vi redo för nu. Det enda som egentligen fortfarande laggar efter sen flytten är hoppningen. Jag förstår inte vad den här hinderrädslan kommer ifrån. Men där har vi ju helt enkelt börjat om från början, som man gör med en häst som ska hoppas in. Det känns som om vi har en plan iaf.

Under veckan som jag varit hemifrån har skrutt fått gå ute dygnet runt, Anso och Isse har hjälpt mig att se efter honom. Tack tjejer!

På fredag tänker jag iaf åka till arabsportcupen! Det ska bli jättekul att få träffa Elin och Nevyn och Louise och Opal, mina cybervänner! För även om jag inte tar med mig Esto denna gång vill jag självklart åka och se hur det går för dem. Nästa år ska jag få med mig mitt vita spöke också. Det är ett löfte.

I morgon blir det hemfärd! Jag är brun som en pepparkaka (för att vara jag iaf), hoppas det håller i sig ett tag.

Kram till alla trogna (och frustrerade) bloggläsare!