Såååå…vad har hänt sen sist? Jo, i tisdags red Ingela och rapporterade att hon också fått erfara en spänd och heltossig häst som kastat sig för minsta lilla inne i ridhuset, och galoppfattningarna i vänster varv hade allt som oftast gett fel galopp, d.v.s ungefär det som jag var med om i måndags. Efter det här gav jag upp alla tankar på tävling nu när det gått i baklås så fullständigt. Pratade med flera i stallet som upplevt att deras hästar varit risiga i magen efter betesintaget och Esto har ju haft ränder i rumpan varenda dag stackaren. Började tro mer och mer att det var magkrånglet som gjort honom motsträvig i ridningen och bestämde mig för att låta honom vila. Det fick han göra helt i två dagar, och på fredagskvällen kunde jag inte låta bli att ge det här med tävlingen en sista chans (nu när jag ändå betalat lokallicens, sett till att få honom vaccinerad i sista stund innan det var för sent på året, lärt mig hela programmet etc, etc). Fia var snäll och kom ut sent på fredagen och höll en extra lektion. Den här gången kändes det mycket bättre! Motsträvigheten var nästan helt borta, och problemen började först när vi skulle fatta galopp, men det löste sig rätt bra efter ett tag när jag (eller det var väl rättare sagt Fia) kommit på vad jag gör konstigt. Jag har börjat släppa på tyglarna när jag fattar galopp och det är därför han får chansen att studsa rakt upp i sina förbaskade hoppsasteg! Sedan så rider jag inte tillräckligt mycket fram in i galoppfattningarna utan bromsar tempot lite precis innan fattningen, aj, aj! Och slutligen så har jag låtit honom komma undan med att gå utåtställd ibland och då faller han mot mitten, tappar balans och blir vinglig, särskilt i hans dåliga högervarv. Jag måste vara benhård med ytter tygel mot inner skänkel och bara leda igenom och lätta av på innerhanden tills han böjer och ställer korrekt även om han tycker det är jobbigt, annars tappar jag hela hästen! Och det är han inte sen att utnyttja...

Det här gjorde i alla fall att jag ville ge tävlingen en sista chans. Vi får ju inte chansen så ofta i och med att jag bara kan rida till tävlingarna, och jag har bara tävlat honom själv en enda gång i dressyr, då kom vi knappt runt programmet och fick 22%, så vi behöver ju träna på det här. Så jag lät min anmälan stå kvar, och nästa morgon masade jag mig upp i ottan och ängeln Patricia som erbjudit mig sin hjälp mötte upp med moppen vid bussen så att jag inte ens behövde  gå upp till stallet. Tack! Patricia borstade och flätade och jag hann putsa över utrustning och stövlar innan Sara också kom och laddade cykeln med hinkar med godis på styret. Patricia följde med till fots, Sara cyklade alltså, och jag red, och så gav vi oss av mot Farmen alla tre, jag som ett par dagar tidigare bara varit inställd på att stryka mig och reda ut vad som är kroppsligt fel med hästen. Förutom ett försök till specialkast-tvärvändning-på-en-femöring-med-huvudet-rakt-upp-och-påbörjad-rus-hem-mot-stallet-tillfälle då vi mötte en proffscyklist (det är visst skillnad på cyklar och CYKLAR i Estanyos värld, ha ha) så gick det också bra att ta sig dit, även om han var rätt spänd och fjollig mellan varven, och det är läskigt att gå så förtvivlat nära en starkt trafikerad väg.

Väl framme hade domaren lyckats avverka hela 9 ekipage i timmen och inte 7 som jag hade räknat med, vilket gjorde att jag som startnr. 27 (av ca 40) bara hade 6 ekipage framför mig innan det var min tur. Lite mindre tid än jag räknat med för framridning, men jag tror att det var bra, jag hann aldrig riktigt bli nervös, utan det var bara att bege sitt direkt till ridhuset för att rida fram inne. Fia dök upp efter en stund och hjälpte till att coacha. Jag blev överhuvudtaget inte särskilt nervös eftersom detta så uppenbart var ett träningstillfälle för oss och inget annat. När ridningen har strulat så mycket som den gjort senaste tiden, och man är med på en loka tävling i en klass med 40 starter med en LA:3 direkt efter och ser vilka ekipage som är på plats, och med tanke på att detta var vår andra dressyrtävling tillsammans, så är man inte där för att prestera, utan för att utsätta sin stolle för lite miljöträning. Och när den tanken äntligen slagit rot hos mig så blev jag inte nervös, det var som om jag befann mig där på lite andra villkor än alla andra och jag kände att vi på något vis var undantagna hela själva tävlingsbiten. Om ni förstår vad jag menar.

Tävlingen hölls utomhus vilket är lite extra ”spooky” för Esto som alltid håller sig lite lugnare mellan 4 väggar. Dessutom blåste det halvt storm vilket inte förbättrade förutsättningarna. När vi skrittade fram ute i collecting ring var han jättelugn trots blåst och fladdrande avspärrningsband. Duktig pånke! Så fort det var vår tur och vi gick in på själva tävlingsbanan började tramsandet! Synd att inte syrran filmade vad vi hade för oss innan startsignalen gick, för det hade varit riktigt komiskt att titta på! Domartorn är ju läskiga, och det är ju en sak, men dressyrstaket?! De är ju potientiellt livsfarliga och kan attackera vita araber när man vänder svansen till så dom måste man ha koll på och man kan absolut inte marschera precis bredvid dem, för de biter en nog i hovarna, utan bort från dem illa kvickt! Ja, ni förstår själva hur Estanyo kastade sig runt inne på banan och sprang mot utgången etc. Hur det nu var så lyckades jag få runt honom runt banan ett varv innan vi fick startsignal och sedan kunde jag inte göra mer än bestämma mig.

Jag BET ihop tänderna och klämde in sporrarna i magen på honom och vi började programmet med att vingla uppför medellinjen i ett S-liknande spår. Tänkte bara på det Fia försöker pränta in i mig med fast tag om yttertygeln för att visa var vi ska hålla oss. Esto ville inte kliva precis bredvid dressyrstaketet på marken, så jag höll emot med innersporren. Alltså en ganska obalanserad ritt, fel galopp som inte rättades i tid när vi skulle fatta vänster (denna strulande vänstergalopp!!!), galopp på ena travdiagonalen där jag verkligen ville visa upp hans underbara trav och klämde på alldeles för mycket, etc, etc. Trots allt detta kom vi i alla fall runt hela programmet! Och jag var supernöjd med att inte ha varit ställets cirkusnummer igen utanåtminstone ha genomfört ett LB:3 program på en spänd häst som inte bjussade på mycket. Jag var även jättenöjd med att Esto faktiskt ändå lyssnat lite på mig genom spänningarna, och inte bara blockerat mig som han gjort tidigare. För att ni verkligen ska förstå kan jag berätta att på vår allra första dressyrtävling för drygt ett år sedan, april 2008, där fick vi ihop 22% efter en löjeväckande ”ritt”, då vägrade han att lyssna på mig och fattade bara egna beslut. Så visst har vi kommit en lång väg. För att ni ska förstå hur långt delar jag härmed med mig av något jag aldrig trodde att jag skulle våga visa. Några korta filmsnuttar från ovan nämnda  dressyrdebut (jag har inga andra så jag undanhåller er inte något, utan kamerastrul har vi ju alltid i vår familj)…förbered skrattsalvorna…så här såg det ut för drygt ett år sedan…

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jo, det är sant, ni läste rätt...tänkte börja blogga lite igen! Har inte så mycket tid över längre, men den kan ju inte få sluta så negativt som det senaste inlägget i alla fall....håll utkik här de kommande dagarna för nya bilder och uppdateringar o...

Nu är det två dagar kvar tills veterinären kommer och kollar Estanyo. Jag vet inte vad jag ska tro, men igår när jag palperade Estos framben över gaffelbandet brydde han sig inte alls. Vet inte om det beror på att han inte ridits på en vecka. I al...

Orkar inte blogga så mycket just nu. Har haft utv.samtal på jobbet i två veckor men hållit igång ridningen ändå. Till igår då allt blev nattsvart. Efter att jag fått goda nyheter angående en helt annan grej igår (berättar snart) kändes allt kanon. I ...

Rubriken ovan beskriver egentligen i korthet vad som hänt hittills denna vecka. I måndags var jag helt slut efter jobbet och hade egentligen tänkt låta Estanyo få sin vilodag men fick möjligheten att rida ut i skogen med tryggt sällskap, två hästar s...

Nya, duktiga medryttaren Ingela som bara känt Estanyo i några veckor och redan rider honom såhär bra! Och som sagt, kameran hade dött när det sedan gick ännu bättre... ...