Det som jag tycker är så hopplöst med den här bloggen är att det är så svårt att få inläggen  i en vettig ordning eftersom det man lägger in sist hamnar högst upp..om du ska läsa de senaset inläggen (publicerade 090907) så läs och titta nerifrån och upp, dvs börja med texten med rubrikn "Ridningen gått i baklås..." och titta sen på filmerna nerifrån och upp. Suck, aldrig blir det riktigt som man vill ha det! Ps Visst har hans färg förändrats väldigt mycket på ett år! Vad mörk han var på de gamla filmerna! Ds

Galopp = problem. Att den sista uppridningen mot domaren sker i galopp-trav-galopp såg hon nog inte, för vi fick en 6:a på det momentet, så det var ju tur!  På moment 9 när det ska vara mellanskritt fram till M fick jag för mig att det var skritt fram till C....klantigt, där fick jag alltså 2 poängs avdrag och en 4:a i stället för en 6:a. En 1:a resp. en 3:a på de galoppmoment där det blir fel galopp och rättning av den i momentet efteråt. En 4:a på andra travökningen där det blir galopp andra halvan (men visst är han fin precis innan? :)). Annars bara 5:or och 6:or och två 7:or, på halten där man ställer upp med sidan mot domaren och på serpentinbågarna. S:a trots alla missar 175 poäng och 53,030%. I de här sammanhangen ett lågt resultat, men för oss ett riktigt bra, 50% är ju faktiskt godkänt! Segraren i klassen hade 69,394%. Vi klarade oss iaf från sistaplatsen genom att komma 31:a av 34 ekipage. Jag är supernöjd och ser fram emot vad framtiden har att erbjuda!

Domarens slutkommentar: "Häst med energi men som idag blev lite spänd och gav sig av lite. Se p.9 trav vid M inte vid C" Ha, ha hon skulle bara veta hur spänd han KAN vara, ha ha!

Kram till alla och framförallt Sofia, Sara och Patricia för all ovärderlig hjälp.

Obs! Det blåser halv storm i mikrofonen, så dra av ljudet!

Forts. fr förra årets debutritt..inte är det bara hästens fel...jag sitter ju som en kratta!

Såååå…vad har hänt sen sist? Jo, i tisdags red Ingela och rapporterade att hon också fått erfara en spänd och heltossig häst som kastat sig för minsta lilla inne i ridhuset, och galoppfattningarna i vänster varv hade allt som oftast gett fel galopp, d.v.s ungefär det som jag var med om i måndags. Efter det här gav jag upp alla tankar på tävling nu när det gått i baklås så fullständigt. Pratade med flera i stallet som upplevt att deras hästar varit risiga i magen efter betesintaget och Esto har ju haft ränder i rumpan varenda dag stackaren. Började tro mer och mer att det var magkrånglet som gjort honom motsträvig i ridningen och bestämde mig för att låta honom vila. Det fick han göra helt i två dagar, och på fredagskvällen kunde jag inte låta bli att ge det här med tävlingen en sista chans (nu när jag ändå betalat lokallicens, sett till att få honom vaccinerad i sista stund innan det var för sent på året, lärt mig hela programmet etc, etc). Fia var snäll och kom ut sent på fredagen och höll en extra lektion. Den här gången kändes det mycket bättre! Motsträvigheten var nästan helt borta, och problemen började först när vi skulle fatta galopp, men det löste sig rätt bra efter ett tag när jag (eller det var väl rättare sagt Fia) kommit på vad jag gör konstigt. Jag har börjat släppa på tyglarna när jag fattar galopp och det är därför han får chansen att studsa rakt upp i sina förbaskade hoppsasteg! Sedan så rider jag inte tillräckligt mycket fram in i galoppfattningarna utan bromsar tempot lite precis innan fattningen, aj, aj! Och slutligen så har jag låtit honom komma undan med att gå utåtställd ibland och då faller han mot mitten, tappar balans och blir vinglig, särskilt i hans dåliga högervarv. Jag måste vara benhård med ytter tygel mot inner skänkel och bara leda igenom och lätta av på innerhanden tills han böjer och ställer korrekt även om han tycker det är jobbigt, annars tappar jag hela hästen! Och det är han inte sen att utnyttja...

Det här gjorde i alla fall att jag ville ge tävlingen en sista chans. Vi får ju inte chansen så ofta i och med att jag bara kan rida till tävlingarna, och jag har bara tävlat honom själv en enda gång i dressyr, då kom vi knappt runt programmet och fick 22%, så vi behöver ju träna på det här. Så jag lät min anmälan stå kvar, och nästa morgon masade jag mig upp i ottan och ängeln Patricia som erbjudit mig sin hjälp mötte upp med moppen vid bussen så att jag inte ens behövde  gå upp till stallet. Tack! Patricia borstade och flätade och jag hann putsa över utrustning och stövlar innan Sara också kom och laddade cykeln med hinkar med godis på styret. Patricia följde med till fots, Sara cyklade alltså, och jag red, och så gav vi oss av mot Farmen alla tre, jag som ett par dagar tidigare bara varit inställd på att stryka mig och reda ut vad som är kroppsligt fel med hästen. Förutom ett försök till specialkast-tvärvändning-på-en-femöring-med-huvudet-rakt-upp-och-påbörjad-rus-hem-mot-stallet-tillfälle då vi mötte en proffscyklist (det är visst skillnad på cyklar och CYKLAR i Estanyos värld, ha ha) så gick det också bra att ta sig dit, även om han var rätt spänd och fjollig mellan varven, och det är läskigt att gå så förtvivlat nära en starkt trafikerad väg.

Väl framme hade domaren lyckats avverka hela 9 ekipage i timmen och inte 7 som jag hade räknat med, vilket gjorde att jag som startnr. 27 (av ca 40) bara hade 6 ekipage framför mig innan det var min tur. Lite mindre tid än jag räknat med för framridning, men jag tror att det var bra, jag hann aldrig riktigt bli nervös, utan det var bara att bege sitt direkt till ridhuset för att rida fram inne. Fia dök upp efter en stund och hjälpte till att coacha. Jag blev överhuvudtaget inte särskilt nervös eftersom detta så uppenbart var ett träningstillfälle för oss och inget annat. När ridningen har strulat så mycket som den gjort senaste tiden, och man är med på en loka tävling i en klass med 40 starter med en LA:3 direkt efter och ser vilka ekipage som är på plats, och med tanke på att detta var vår andra dressyrtävling tillsammans, så är man inte där för att prestera, utan för att utsätta sin stolle för lite miljöträning. Och när den tanken äntligen slagit rot hos mig så blev jag inte nervös, det var som om jag befann mig där på lite andra villkor än alla andra och jag kände att vi på något vis var undantagna hela själva tävlingsbiten. Om ni förstår vad jag menar.

Tävlingen hölls utomhus vilket är lite extra ”spooky” för Esto som alltid håller sig lite lugnare mellan 4 väggar. Dessutom blåste det halvt storm vilket inte förbättrade förutsättningarna. När vi skrittade fram ute i collecting ring var han jättelugn trots blåst och fladdrande avspärrningsband. Duktig pånke! Så fort det var vår tur och vi gick in på själva tävlingsbanan började tramsandet! Synd att inte syrran filmade vad vi hade för oss innan startsignalen gick, för det hade varit riktigt komiskt att titta på! Domartorn är ju läskiga, och det är ju en sak, men dressyrstaket?! De är ju potientiellt livsfarliga och kan attackera vita araber när man vänder svansen till så dom måste man ha koll på och man kan absolut inte marschera precis bredvid dem, för de biter en nog i hovarna, utan bort från dem illa kvickt! Ja, ni förstår själva hur Estanyo kastade sig runt inne på banan och sprang mot utgången etc. Hur det nu var så lyckades jag få runt honom runt banan ett varv innan vi fick startsignal och sedan kunde jag inte göra mer än bestämma mig.

Jag BET ihop tänderna och klämde in sporrarna i magen på honom och vi började programmet med att vingla uppför medellinjen i ett S-liknande spår. Tänkte bara på det Fia försöker pränta in i mig med fast tag om yttertygeln för att visa var vi ska hålla oss. Esto ville inte kliva precis bredvid dressyrstaketet på marken, så jag höll emot med innersporren. Alltså en ganska obalanserad ritt, fel galopp som inte rättades i tid när vi skulle fatta vänster (denna strulande vänstergalopp!!!), galopp på ena travdiagonalen där jag verkligen ville visa upp hans underbara trav och klämde på alldeles för mycket, etc, etc. Trots allt detta kom vi i alla fall runt hela programmet! Och jag var supernöjd med att inte ha varit ställets cirkusnummer igen utanåtminstone ha genomfört ett LB:3 program på en spänd häst som inte bjussade på mycket. Jag var även jättenöjd med att Esto faktiskt ändå lyssnat lite på mig genom spänningarna, och inte bara blockerat mig som han gjort tidigare. För att ni verkligen ska förstå kan jag berätta att på vår allra första dressyrtävling för drygt ett år sedan, april 2008, där fick vi ihop 22% efter en löjeväckande ”ritt”, då vägrade han att lyssna på mig och fattade bara egna beslut. Så visst har vi kommit en lång väg. För att ni ska förstå hur långt delar jag härmed med mig av något jag aldrig trodde att jag skulle våga visa. Några korta filmsnuttar från ovan nämnda  dressyrdebut (jag har inga andra så jag undanhåller er inte något, utan kamerastrul har vi ju alltid i vår familj)…förbered skrattsalvorna…så här såg det ut för drygt ett år sedan…

Nu var det länge sen jag uppdaterade igen. Orkar inte oja mig över det nu när jag äntligen sitter framför datorn oc har lite tid över. Man jag kan bara säga att jag inte haft en sportslig chans att hinna med bloggen sedan sist. Det har varit standard att åka hem från stallet kl 9 och därmed vara hemma 10 på kvällen. Och så upp 6 varje morgon. De dagar då jag kunnat komma hem tidigare har det varit tvättstuga eller liknande exotiska äventyr i hemmet som gällt. Men jag ska verkligen inte gnälla, utan är tacksam att jag överhuvudtaget kan ha häst och har lite jobb och vänner som orkar med mig trots att jag sällan hör av mig:).

De två största händelserna under veckan som gått är att jag har hittat en ny medryttare till Estanyo och att jag försöker fokusera träningen med tanke på lördagens tävling. Det förstnämnda har gått väldigt bra och nu har jag hittat en toppentjej som rider Estanyo två gånger i veckan. Hon är en mycket duktigare ryttare än jag egentligen, och jag hoppas hon orkar hänga i ett tag med min knasiga häst, hon skaffar säkert egen häst längre fram. Det sistnämnda har gått skitdåligt och jag vet inte vad som har hänt med Estanyo, och det är så typiskt att det händer nu när träningen har gått som på räls under en period och när vi nu är anmälda till tävling på lördag. Är osäker på om jag kommer att ställa upp på lördag.

Det är som att djävulen flugit i Estanyo igen. Han är så mota tvärs så det liknar ingenting. Önskar att han kunde tala, har han ont någonstans eller är han bara utled på träningen? Han har ju fått jobba 6 dagar i veckan under de tre sensaet veckorna. Han går iaf emot i det mesta av ridningen men samtidigt rör han sig jättefint när han väl går rätt och jag kan inte hitta några ömma punkter. Han var lite stel i vänster baklår ett tag, men det har nu släppt men han är lika "tjurig" för det. Vad har hänt?! Igår red jag lektion för Fia. Det såg ut ungefär som det gjort de senaste två veckorna, dvs han börjar att gå emot så fort man ska jobba honom i form. Så jobbade jag honom jättemycket på voltspår och med utåtställning för att få med ytterbogen. Efter ett tag (mycket längre än vad som är vanligt) slappnar han av och börjar lyssna och hittar en jättefin form. Så länge man travar...sen kommer galoppen och då skiter sig ALLT. I stället för att bara rulla in i galoppen som han gjort helt odramatiskt och som verkligen varit en av hans starka sidor, de underbara galoppfatningarna, så står han på stället och bara studsar upp i galopp med huvudet rakt upp och i vänster varv har det oftast blivit fel. När man då bryter av och ska trava ner honom i form igen så vägrar han att just trava utan fattar fel galopp igen, eller rätt, men utan att man lagt till galoppskänkel och helt utan balans utan bara huvudet upp så att han nästan nockar en och när man sen ska bryta av till trav igen så funkar heller inte bromsen! Vi övade även på programmet (LB:3) igår, men vi kom inte ens igenom hela programmet för att han bara krånglade, och vi höll ändå på i 70 minuter innan han gav sig (efter att Fia suttit upp och ridit honom ut ur studsandet vilket tog ungefär 5 minuter). Jag kunde inte ens rida in längs medellinjen och göra en korrekt halt. Nej, han segar sig in halten och går emot handen, och när han väl stannar och man ger eftergift så går han framåt igen eller skjuter ut rumpan till höger. När man så korrigerar rumpan rör han sig framåt igen. Sen drar han till höger resten av uppridningen. När vi väl hade tagit oss igenom de här svårigheterna så gick allt superbra fram till galoppprogrammet då djävulen tittar fram igen och han bara springer och det är omöjligt att ens få runt honom på en 15-metersvolt.

Fia tyckte inte att det kändes som om han hade ont någonstans men samtidigt är det ju svårt att säga som hon uttryckte det. När han väl slutade strula med galoppfattningarna var han helt UNDERBAR att se på, och Fia sa även hur underbar han är att sitta på när han rör sig sådär. Hans rörelsemekanik i de där lägena är så att man bara häpnar.

Igår morse hade han även betett sig på samma sätt med min medryttare vilket ju inte känns så kul. Ja, jag vet inte vad som hänt. Jag har lite olika teorier men vi får se vad som händer. Typiskt att det hände nu som sagt var när det är så sällan vi tävlar. Jag som löst lokallicens och allt bara för lördagen. Men jag rider inte om inte problemen vänder innan lördag. Jag ska rida för Fia en gång till innan lördag så får vi se. Jag tror ju mest på att det är mentalt och det tror Fia mest på också men vi får se. Han är ju så känslig och så jädra smart så att man häpnar. Jag vet t.ex att första gången han gjorde såhär med galoppen för ett par veckor sedan så trodde jag att han var irriterad av att sadeln åkt fram lite, följaktligen bröt jag av, satt av och sadlade om. Samma sak gjorde jag nästa gång han strulade. Jag lovar att det räcker för att han ska kunna sätta ett sådant beteende i system. Han är den skarpaste av hästhjärnor där ute. Han slipper gärna arbeta om han kan lura sin ryttare så vi får se om det räcker att Fia red till honom i måndags, i såna fall var det bara en mental grej som kan bero på att jag bara en eller ett par gånger gjort något som han tolkar som en eftergift om han studsar lite.

Äventyren fortsätter...