Dags att ge sig till känna här på bloggen....kan inte tro att det är sant att det är så länge sedan jag skrev något, när jag tittar på bilderna från Berga är det helt otroligt vad omgivningarna hinder förändras på att par månader. Ingen snö utan spirande vårgräs är det som omger stall och ridhus nu. Det har varit rejält lerigt i hagarna men även de har torkat upp så det känns som om man går mot en lite lättare del av häståret just nu... bortsett från att alll utrustning är täckt av en matta av vita Estanyohår förstås...

Självklart har massor hänt sedan jag skrev något sist. Jag har dragit mig för att uppdatera eftersom ju längre tiden gått desot mer har jag haft att uppdatera om och då dragit mig för det ännu mer...men jag ska försöka att inte bli för långrandig (yeah right, vem försöker jag lura...) och sammanfatta det som hänt på senare tid.

För det första har jag efter alla dåliga erfarenheter, både gamla men framförallt allt som hänt efter flytten gjort att jag blivit rädd för att rida. Till en början var jag rädd för att rida överhuvudtaget men det har släppt nu, men jag har inte vågat mig upp på Estanyo och som alla i min omgivning vet så har jag noga övervägt att göra mig av med Esto. Nu har jag bestämt att inte fatta något beslut alls i frågan förrän framåt sommaren.

Nu börjar Estanyo likna sitt gamla jag och han verkar verkligen trivas på Berga. Han leker mycket i hagen, får fint foder och trivs i boxen och han är inte längre stressad när man binder upp honom. Han har också accepterat ridhuset även om porten fortfarande är jätteläskig och hörnen kan ju eventuellt ibland innehålla arabslukande monster. Han har även börjat runda upp sig lite sedan han slutat att få diarée så fort man tar i honom.

För en vecka sen satt jag upp på Esto för första gången sedan i början av februari. Jag var jättenervös men med stöd från AnnSofie i stallet gick det ändå bra även om det inte var långa stunder jag satt till häst. Under påsklovet har jag haft hand om AnnSofies fullblodssto i 5 dagar då Anso var bortrest, och det har verkligen bidragit till att det känns bättre nu, för den hästen är en riktig klippa att rida, så det passade jag på att göra 4 av de 5 dagarna.

Estanyo mår som sagt som en prins och lösningen för mig och honom under tiden som gått stavas J-e-s-s-i-c-a. En f.d elev till mig som svarade på medryttarannonsen. Vid den tiden hade jag nästan gett upp att hitta en passande person, men jag kände ju till att Jessica jobbat en hel del med lite jobbiga hästar, så hon fick chansen. Det var i ett läge då jag var övertygad om att Estanyo var ett monster och avkastarkung men den här tjejen har fullkomligt vänt på ALLT och jag hyser den största respekt för vad hon lyckats med och att Esto LYSSNAR på henne, och jag har också lärt mig se vad han behöver för att faktiskt kunna fungera precis som vilken "normal" häst som helst. Sen är det fortfarande så att jag själv har en hel del att ta tag i för att komma till den punkt där de två befinner sig som ekipage, eftersom han nu lärt sig att med matte kan man gör vad man vill och hon är en obehaglig ledare vars puls rusar upp i 280 bara man lyfter på huvudet och tittar sig omkring.

Jessica rider nu honom hela 3-4 dagar i veckan och jag ett par dagar i veckan bara. Men målet var att jag efter att ha tagit hand om Ansos häst och kommit igång med min ridning (och kommit över den värsta pärsen av träningsvärk, huga vad mina ridmuskler gått i dvala) ska kunna rida lite mer själv, åtminstone på hemmaplan, Jessica får gärna fortsätta att rida ut och  rejsa och så, det vågar inte jag ännu...

Anso och Jessica har också hjälpt mig att vänja Esto vid spolspiltan så det är toppen att kunna utnyttja och slippa stå och svampa bort all lera från benen. Jessica har också hunnit hoppa honom och när hon rider med honom får han ösa på i full galopp, hoppa stockar i skogen o.s.v och han är SÅ lycklig när han får komma ut med henne och busa. Hon saknar genen för rädsla (det måste faktiskt vara så på riktigt) och blir aldrig rädd om han försöker något och givetvis är de två en "match made in heaven". Men jag har svårt att släppa greppet om honom helt, så jag vill komma igång och rida mer själv nu. Och det är ju väldigt tydligt att  han faktiskt går att göra det mesta med om man gör det på rätt sätt, så nu gäller det bara att få honom att fatta att detta gäller även om det är matte som håller i linan/sitter på ryggen.

Igår var jag iväg med syrran på tävling hela dagen (grattis till tredjeplatsen, jag är så STOLT över er) så Jessica red igår och hon red ut ihop med Peter så Esto fick sträcka på sig ordentligt. Idag ska jag försöka rida helt själv och i morgon kommer Fia, min instruktör, och rider, eller om vi rider båda två. Den 25:e är det nämligen en dressyrtävling på Farmen och den här gången ska Fia rida Estanyo i en LB:2 så att han inte får utrymme att fåna sig som han gjorde sist vi var på dressyrtävling för ett år sedan (den enda vi varit med på) då vi hamnade sist med runt 20% (!) eftersom han var helt vild inne på banan, sprang mot utgången, var skitskraj för domartornet e.t.c....stolle Så det ser jag fram emot.

Mitt mål fram till sommaren är lågt ställt: jag ska kunna rida själv i ridhuset i alla gångarter utan att vara rädd, och helst också på utebanan. Det låter litet men jag har lång väg att vandra...det hjälper heller inte att Esto drog sönder mitt högra ringfinger när han slet sig för en och en halv månad sen, det är fortfarande ömt, krokigt och jag kan inte sträcka ut det. Jag vet att det inte är brutet men det är fortfarande så att jag är rätt handikappad i min högra hand.

Just det ja, ett annat mål fram till sommaren är också att jag ska fortsätta uppdatera bloggen så som jag gjorde förut =D. Men jag kommer nog att hålla en annan ton...kommer inte att leva i det blå utan nu är det "strama tyglar" som gäller med Estanyo tills han fattar att jag bestämmer. Och jag kommer att vara mer samman biten än förut vad gäller allt som rör honom. Men jag ska i alla fall dela med mig av vad som händer!

Kram till alla som följer bloggen och skickat oroliga mail! Och framförallt kram till alla er som hjälper mig i vardagen med mitt vita monster, särskilt  då Jessica och Anso!