Åkte ut till stallet med mamma som ändå skulle hit till Sumpan först och handla. När jag kommer dit står min underbara pappa i hagen och väntar, redo med sin superfina hemsnickrade hökrubba som nu kanske äntligen löser alla problem med att min älskling inte får äta tillräckligt medan shettisarna som han sällskapar med är alldeles för tjocka (älskade matvrak)!

Jag började med att hjälpa pappa med att sätta upp krubban (bilder kommer), och sedan gick jag och hämtade Estanyo. På vägen genom hagen vill jag ju förstås leda fram Esto till krubban (som jag fyllt på med 5 kg gott hö), men det vill han INTE veta av, fåntratt! Hantvärbromsade på halva vägen och när jag försökte övertala honom med en sträckning i grimskaftet kastar han upp huvudet och sliter sig och galopperar bort till shettisarna för att ta skydd! Han vågade INTE närma sig denna URLÄSKIGA NYA TINGEST som landat i hagen! Nåja, efter några minuter (pappa och jag stod kvar vid krubban och lockade med höet) vågade han sig fram och till slut stodhan och åt lugnt, DOCK med ett litet säkerhetsavstånd (men jag såg minsann innan jag åkte hem att han stod precis intill krubban och kunde alltså sticka ner huvudet lite bättre i stället för att liksom stå på avstånd och dra åt sig det hö som råkade sticka upp). Hoppas detta löser fodringsproblemet nu, han trivs ju allra allra bäst ihop med sina shettispolare. Tycker synd om Imme som får gå ensam nu igen, känner att jag sviker Ingela lite, men Estanyo måste få ha sin mat i fred, jag vill inte att han blir lika tanig som han var förra vintern.

Det märks så tydligt att han inte litar på mig alls lika mycket som innan vår lilla olycka. Innan dess hade jag ju jobbat stenhårt med markarbetet och att han ska lita på mig som ledare. Nu blir det lite att börja om igen. Annars hade han följt medmig fram till krubban på första försöket...snyft! Men skam den som ger sig, med kärlek och tålamod kommer man långt eller hur?

Sen när jag skulle mocka och fixa allt det vanliga började helt plötsligt märka att jag verkligen var dålig för då sa kroppen upp sig! Darrig i hela benen och svettig och hostig fick jag ge upp innan jag var riktigt klar och byta om och masa mig iväg i sakta mak till bussen. Jag satt med mössan nerdragen halvt över ögonen för att slippa vara social med alla människor som känner igen mig på bussen (nackdelen med att ha det jobb jag har). Tack och lov att Patricia kunde ta över och fixa färdigt samt ta en liten promenad med lilla sötnosen sen så att han fick komma ut. Tack för att du finns Patricia och för allt du gör för oss! Skönt att ha någon som man litar på dagar som denna. Det är ju inte vem som helst som jag anförtror min ögonsten =).  Men ingen ridning för mig förrän jag känner mig lite bättre. Så är det i dessa förkylningstider, bara att acceptera. Tror att jag är hemma från jobbet i morgon också för säkerhets skull. Suck.

Lägger upp en bild till från häromdagen...

Äntligen tar jag mig för att göra något åt bloggen som jag startade upp för ett tag sedan men inte fyllt med innehåll! Passade på att ta med mig (min snälla sambos) kamera till stallet för två dagar sedan. Jag och Estanyos underbara medryttare som hjälper mig hur mycket som helst i stallet skulle ut och gå en sväng (Estanyo är fortfarande svullen hö bak efter vår olycka för drygt tre veckor sedan. Det är mycket bättre så vi har börjat skritta men vi är ute och går fortfarande ungefär varannan dag). Sprakande höstfärger omgav oss och dimslöjor dansade över fälten. Plötsligt får Estanyo syn på ett rådjur (LÄÄÄSKIGT!) och ställer plötsligt upp sig perfekt för fotografering! Bättre fond kan man inte få. Tyvärr är jag inte världens skickligaste fotograf men några bilder fack jag till i alla fall. Visst är han sötast i världen?

Är hemma och är sjuk idag. Förkyld och hostig till tusen. Måste ändå ta mig ut till stallet snart. Hade ju planerat att rida själv idag eftersom jag måste komma över min feghet efter senaste avsittningen. Hittills efter igångsättningen har jag ju haft Patricia med mig hela tiden, tror att jag måste möta mina demoner själv idag... Vi får se hur det går, jag rapporterar såklart! Jag kanske inte orkar eftersom jag är rätt krasslig. Men lilla gubbi måste ju ha motion ändå. Fr.o.m nu ska jag försöka göra inlägg varje dag!

Hej så länge!