Oj, oj, oj vad jag ligger efter med bloggandet…Hela veckan har verkligen gått i seghetens, regnets, lerans och det gråa vädrets tecken. Emellan varven har jag verkligen känt mig om den mest oinspirerade av hästägare. Vissa dagar har jag bitit ihop och trotsat regn och mörker och ridit och slitit i leran och regnet och varit helt slut efteråt av all extra rengöring och så som det här vädret medför… Vissa dagar har jag vikt ner mig på förhand, inte orkat ta ”kampen” och bara gjort det nödvändiga i stallet och skyndat mig hem. Har sovit långa, långa nätter den här veckan. Känner mig pigg äntligen idag lördag, men det krävdes nio timmars sömn natten till fredag och tio timmars sömn natten till idag (lördag) innan jag kände mig utvilad igen. Så kvällstid har jag alltså inte prioriterat bloggandet…

I måndags gjorde jag det nödvändiga bara. Grått och regnskurar. Hade tvättstuga till 13 och sen segade jag hemma en stund innan jag tog mig i kragen. Kom ut till stallet då det började skymma och det duggregnade. Ingen ridning men lite kel med min gullegris såklart.

I tisdags kom Kajsa Ränkfors till vårat stall för att hålla lektion. Ni har säkert läst om henne i Häst och Ryttare eller Hästfocus eller någon annan hästtidning. Hon är en mycket kompetent och efterfrågad instruktör med en unik och väldigt bred bakgrund. Hennes förmåga att läsa av hästens rörelsemönster och ryttarens sits och vad man behöver träna på som ekipage är så unik. Hennes sätt att instruera är också unikt. Jag har ju egentligen en annan instruktör ”till vardags” även om jag nu inte ridit för henne nu under hösten, men Kajsa kommer med jämna mellanrum till stallet och håller lektion ungefär en eller två gånger per månad och då brukar jag rida för henne också. Från början red vi en och en men när priset gick upp började vi rida två och två och det fungerar också jättebra.

Man är alltid på gott humör efter att ha ridit för Kajsa! Hon är så lugn och sansad, en mjuk person, och man känner sig aldrig, aldrig pressad men ändå går det hela tiden framåt utifrån hästens och ryttarens förutsättningar. Jag har ridit för henne i drygt ett år nu, men den här gången var det flera månader sen sist eftersom Esto haft sitt svullna bakben och Kajsa besvärats av sviterna efter en hjärnskakning så att flera lektioner blivit inställda. Hon bara stod och gapade förvånat över hur förändrad Estanyo blivit sedan sist! Vi fick så mycket beröm! Precis som jag konstaterat tyckte hon också att han nu är en helt annan häst i kroppen, så mycket starkare. Vi fick öva på ställningen i nacken, öppna och våra allra första steg i en uppsutten sluta (har bara övat det från marken tidigare). Vi fick avsluta med tempoväxlingar i trav som kändes helt suveräna, och när han sträckte ut ordentlig i traven men fortfarande i form, kände jag hur han liksom kastade fram frambenen ordentligt, och Kajsa utbrast: ”Oj, vad läcker han är, han ser ut som en riktig dressyrhäst!” Jag är så lycklig och stolt över att vara ägare till min gråvita stolle, trots alla tokigheter då och då! Totalt var vi 8 ekipage som red lektion, och alla trotsade vi SPÖREGNET för att få rida för Kajsa, det var sista gången hon var här för säsongen.

I onsdags var jag efter en fruktansvärt intensiv dag på jobbet tvungen att jobba över i ytterligare tre timmar. Sent kom jag till stallet och kunde lättad konstatera att Patricia varit där och mockat och fixat med höet så det var inte så mycket kvar att göra för mig. Var där en halvtimme och snosade lite på Esto innan jag fick låna pappas bil för att ta mig hem sent omsider. Gäsp! Red alltså inte denna (återigen) gråa och fuktiga dag.

I torsdags hade jag tur och fick erbjudande om sällskap av Sara och Teitur på banan, annars hade jag aldrig masat mig upp i sadeln i beckmörkret. Trots sällskap var han mer spänd än i tisdags och viftade busigt på huvudet i galoppen (och jag blev givetvis livrädd för att ha skulle börja bocka) men allt gick bra. Han är bara tokpigg! Får dåligt samvete över att han aldrig får springa av sig ordentligt. Vi red i alla fall i en timme och jag försökte upprepa det vi gjorde för Kajsa i tisdags, men han var som sagt inte alls lika mjuk och lika med på noterna denna dag. Det gick ändå ok tycker jag.

I fredags fick jag låna Marino och red ut en och en halv timme på honom. Sara hade en kompis från Göteborg på besök som också är hästmänniska, så vi tre red ut i regnet (yes, återigen trotsade vi fukt och väta). Eftersom vi kände att vi hade ganska bråttom att hinna ut innan mörkret och ville kunna bara rida på helt obekymrat fick faktiskt Esto stanna hemma.  När vi kom tillbaka löslongerade jag Esto en halvtimme på banan och gjorde en join up. Han trilskades lite på vägen ner till banan, men jag gick och pratade med Isabella och försökte ignorera hans reaktioner bakom min rygg, det fungerade ganska bra. När jag går och pratar med någon annan bryr jag mig inte om hans trams och då kan jag också hålla min puls nere, vilket hjälper. Om jag bara är väldigt fokuserad på vad han gör blir jag bara upprörd/ängslig och då bekräftar jag bara hans oro.

Idag, lördag hade jag sån tur att Marina var i stallet samtidigt som mig och kunde tänka sig att rida ut. Härligt! Vi red samma runda som igår, och jag vågade galoppera långa sträckor trots att det blåste och Esto var kanonpigg! Fick hålla igen och hålla igen och hålla igen. Han ville bara fortsätta springa, men Marino är så snäll att jag kunde styra in i hans rumpa för att få stopp på ”Sune”. Det märks att lilla gubbi har två galoppchampions till föräldrar… Trots en och en halv timmes tur med en hel del galopp och trav så var han fortfarande pigg som bara den när vi kom tillbaka. Jag måste dra ner på kraftfodret till ett minimum, jag orkar snart inte rida denna överladdade tok. Och i morgon ska vi hoppträna…jag har förvarnat Marina om att jag bara vill teknikträna för jag är så trött på att han bara flänger runt när vi ska hoppa, i morgon SKA han lyssna på mig! Han får springa i det tempo jag tycker att han ska ha om han ska få springa. Så jag fokuserar redan nu på morgondagen och hoppas att han inte ska vara så vild. Och i morgon får han bara 1 dl kraft i stället för 4, så det så…och lite betfor såklart.

Idag fick även Mango och Wilja komma ut, skönt. Isabella körde Mango och Sara sprang bredvid med Wilja. Mango är en riktig personlighet…mig har han totalcharmat nu i 22 år!

Vill ha ridhus! Och riktig belysning i stall och på bana! Och inte så mycket gegga i hagarna…Begär jag för mycket? Ja, kanske. Detta är säkert en kämpig årstid var man än är…men ett ridhus är verkligen drömmen…och varför inte varmvatten i kranen och en brunn för vattnet så att man slipper slaska ner hela stallgolvet och tömma slaskhinken etthundrafemtio gånger…och en vattentoalett med lyse i stället för ett mörkt hål på utedasset som dessutom töms alldeles för sällan, uäk…jag längtar redan efter vår!!!

Kram till alla tappra och kämpande hästmänniskor.

Igår söndag gjorde jag som förra söndagen och prioriterade en träff med några av mina närmaste vänner. Kan ni tänka er att jag inte träffat flera av dem sedan i våras?! Var tar tiden vägen? Följaktligen blev det en snabbvisit i stallet. Mockade, lade upp kraftfoderoch vägde upp hö. Sen hem till mamma och packa ihop efter övernattningarna i helgen. Mamma, Sara och jag tog mammas bil och åkte t Solna för att köpa nya gummistövlar till oss alla tre! Vi är SÅ trötta på leran och de gummistövlar jag köpte tidigare i höstas (riktig budgetvariant) har nu gått sönder. Vi köpte lite kraftigare gummistövlar med vinterfodring, så sköna! Nya sockor till. Och dessutom går de att dra ihop längst upp med en dragsko så att man slipper få ner en massa hö i dem. Underbart att ha dessa stående i stallet och kunna hoppa i när man kommer från jobbet och behöver knata rakt ut i leran. Det är så kladdigt i hagarna nu att man nästan fastnar, åtminstone precis framför grinden. Från butiken fick jag skjuts ända hem (skööönt) och bytte om lite och åkte till kompisträffen.

Precis innan färden till Solna ringde jag Patricia och informerade om att allt var klart i stallet om hon kände för att rida lite senare (hon var ute och shoppade skor hon med). Det ville hon gärna! Skönt, för jag fick så dåligt samvete när jag åkte från stallet utan att ha tagit ut gubbi ur hagen ens. Precis när jag skulle springa till pendeln och mörkret hade sänkt sig (halv fem!!! Usch!!!) ringde Patricia och var upprörd. Gubbi hade VÄGRAT gå ner till ridbanan, varit heltossig och till slut gjort sitt berömda kast helt om och kutat tillbaka mot stallet. MEN, till skillnad från fegmatte som släpper i de lägena (jag vill inte bli nertrampad av panikslagen arabstolle) hade Patricia hållit fast i tyglarna till varje pris och därför blivit släpad längs grusvägen i ca tio meter innan Esto stannat! Herregud det hade kunnat sluta illa!Sen var det såklart omöjligt att få ner honom. Och jag är SÄKER på att älgarna stod där nere. Han har ju varit så lugn de senaste gångerna och då har de heller inte synts till. Jädra älgar! De älskar att hålla till precis runt ridbanan och käka från äppelträden precis intill. Stackars Patricia! Hon frågade om hon fick rida på fältet vid stallet och det fick hon bara hon tog det försiktigt. Fick ett sms efter en dryg timme där hon rapporterade att han såklart varit jättespänd när de gått ner dit också. Efter kanske två varv (ett varv är nästan en km) hade han lugnat sig och då hade det gått betydligt mycket bättre. Så sedan hade de t.o.m galopperat på grussträckan bort från stallet! Modigt!

Patricia jag hade aldrig vågat gå ner till fältet i mörkret med adrenalinstinn spunkarab! Du är så modig! TACK för hjälpen och skönt att hann fick röra på sig. Hoppas att du inte blir helt mör efter att ha släpats på grusvägen...din stackare. J-A ÄLGAR som förstör för oss!

Kram till alla och speciellt Patricia!

Nu har jag gort ett nytt försök som jag klistrar in från word...blev inte lika fylligt och sammanhängande som det jag skrev som försvann men...håll till godo:

I söndags åkte jag till stallet på morgonen för att mocka och fixa med mat och vatten, dvs det vanliga. Daniella var där så vi kunde prata lite, det var trevligt. Hon har bestämt sig för en 15-årig New Forest vallack som förhoppningsvis flyttar in i stallet snart. Spännande! Kul att det kommer lite fler ponnyer till vårat stall tycker jag. Ponnytjejer gillar ju oftast fart och fläkt och lite lekar, så de kanske vill hänga på en del saker som jag tänkt att arrangera i stallet framöver (suck, vilken hopplös lektant jag är). Sune fick en riktigt grundlig massageomgång. Han verkade lite stel efter gårdagen så jag lät det ta extra lång tid. Det är så roligt och intressant att massera honom för han visar så tydligt var han vill att jag ska massera, han flyttar på sig så att mina händer ska hamna rätt, och så skrynklar han ihop precis hela mulen när han vill visa att jag hittat någon punkt som det är är särskilt skönt att man ägnar lite uppmärksamhet, hi hi! Han är världens roligaste kuse. Efter stallplikterna åkte jag hem och ägnade resten av dagen åt min sambo. Vi gick en sväng på stan och tittade i lite butiker, åt mat och gick sen på nya Bondfilmen som jag verkligen kan rekommendera om man gillar action och häftiga miljöer. En härlig dag och faktiskt gött med lite avbrott i hästslitet, skönt att bara få strosa runt med sin älskling och känna att man faktiskt doftar rent och att det inte är bara hästar som snurrar runt i huvudet. Fast det var mysigt att plocka fram lite minnesbilder från gårdagen också och få gotta sig lite i triumfkänslan…att vi inte bara gjorde bort oss den här gången utan kunde prestera lite också…

I måndags var jag lite tom på inspiration så jag löslongerade Esto. Vi var ensamma på banan så han var väl lite sprättig och fnysfjantig först, men lugande sig efter en stund och var sedan lugnare än på länge. Inga problem var det att få ner honom till banan heller, så älgarna hade förmodligen inte varit i närheten under just det här dygnet iaf…Tränade också på att rygga, göra öppna och fram-och bakdelsvändningar från marken. Det gick bra.

I tisdags red jag en hel timme på banan. För ovanlighetens skull lyckades vi pricka in att rida när tre andra i stallet skulle rida så att vi fick sällskap på banan. Och det gjorde att Esto kunde slappna av lite, så att jag för första gången på länge faktiskt, kunde rida igenom honom ordentligt! Underbar känsla! Han sprang inte bara för att hålla sig undan läskiga älgar, utan lyssnade faktiskt, och gick i en hög och fin form med mycket bra bakbensenergi. Lycka! Patricia fick rida Martell (!) och hon gjorde det hur bra som helst. TUR att det var jag som lade beslag på henne först…eller rättare sagt så var det Esto som gjorde det…bra jobbat Estanyo! =)

I onsdags hade Patricia prinsen för sig själv. Hon hade också fått sällskap på banan och han hade gått som en klocka och gjort allting helt rätt! Skönt att höra!

I torsdags hade jag fått erbjudande om att låna Marino igen av snälla Marina. Patricia och jag skulle få rida ut tillsammans men eftersom det är mörkt redan vid fem fick vi ta på reflexer och rida runt på de belysta vägarna mitt inne i samhället. Vi red i alla fall i nästan en och en halv timme, men det blev ju bara skritt på asfalten. Det var ganska kallt den här kvällen så det var mysigt att sitta på en varm häst, påbylsad med termoridbyxor och allt, och nä vi red över fältet vid stallet kunde man vända blicken uppåt och se alla stjärnor på den mörka himlen samtidigt som hästen trampade på därunder…magiskt!

I fredags var jag inne på den tredje dagen med spänningshuvudvärk. Att det håller i sig så! Jobbade över i flera timmar och var sen helt tömd på all ork. Ingenting i hela världen hade fått mig upp på hästryggen i det tillståndet, så det blev bara mockning och matfix och lite klappar på Esto. Var tvungen att gå och lägga mig tidigt. Sover hos mamma eftersom jag har uttaget i morgon bitti.

I går hade jag uttaget på morgonen och på förmiddagen red jag ut med Sara och Teitur. Vi red i en timme och en kvart men vi hade tänkt vara ute längre. Men på hemvägen sträckte sig Teitur så Sara fick hoppa av och vi knallade kortaste vägen hem. Det blev bättre redan efter tio minuter så det är säkert inget allvarligt. Sista biten hem red Sara på Esto och jag gick med Teitur i stället. Hon var så duktig med Esto! Vi provocerade honom lite precis innan vi var hemma, gjorde en massa halter och det är jättenyttig träning för honom som helst vill dra tyglarna ur handen när man gör förhållningar och sen knalla i väg när han själv tycker. Eftersom han lyssnar så mycket på rösten och inte gillar när man använder tyglarna för mycket försökte Sara att lära honom att stanna med kommandot ”Whoa” som han verkade lyssna bra till. Ska komma ihåg att använda mig av det i fortsättningen. På slutet var han riktigt duktig, och det kändes skönt att Sara får lite positiva vibbar när hon rider honom för en gångs skull…Han har skränt henne lite tidigare när hon försökt hjälpa mig när han trilskats. Då har han faktiskt varit riktigt otäck, så jag förstår om han har satt griller i huvudet på henne. Men någon gång hoppas jag att du vågar rida honom i full galopp ute, så att du får känna hur fantastiskt snabb och smidig han är! Eller att du får chans att flyga över ett hinder på honom! Det kommer nog…Hoppas nu bara att Teitur hämtar sig från sin sträckning snabbt… Vi behöver sällskap!

Nu har det kommit ännu en ny häst till stallet. Ett varmblodssto som ska på lösdrift ihop med Marino. Det känns så skönt att han har fått sällskap, äntligen! Nu stannar förhoppningsvis Marina kvar hos oss och det är tur för mig det, så att jag får någon som sparkar igång mig lite emellan varven. Nu efter tävlingen har jag känt mig lite oinspirerad. Det känns lite tomt på något vis, att man inte har ett specifikt mål att sträva mot. Fast egentligen har jag ju massor med mål för min ridning och för Estanyo, men jag blir mer taggad när jag vet att jag ska ut på tävling. Men våren dyker ju ”snart” upp igen med nya tävlingar…jag kanske lider av Post Competition Syndrome ha ha ha! Nåja, det är en intensiv tid på jobbet nu fram till jul så jag kommer kanske inte att vara så full av energi nu på ett tag heller så det passar egentligen rätt bra att ligga lite lågt ett tag…men jag lovar att jag ska uppdatera bloggen flitigt i alla fall!

Jag är så förbannad så jag vet inte var jag ska ta vägen...har precis suttit i i en och en halv timme och uppdaterat hela veckans aktiviteter..och när jag ska spara inlägget försvinner allt som jag skrivit pga fel i internetanslutningen...allt borta! Usch vad jag tappar sugen...nu tänker jag skriva om allt i ett word-dokument och bara klistra in när jag är klar i stället...förbaskade anslutning! Grrrrr....

Dags för "min" klubbs (FRIS) sista klubbtävling för året och dags för Clear Round för mig och Patricia och Esto. Var uppe klockan sex och kom ändå en kvart sent till stallet p.g.a att jag fick skrapa mammas bil ren från is och sen försiktigt rulla mot stallet på hala vägar. Men inga moln på himlen i alla fall! Åkte t stallet där Patricia redan var i färd med att göra i ordning lilla gubben. Sedan lämnade jag henne där för att åka med bilen full av grejor bort till tävlingsplatsen ca 4 km bort för att hjälpa till att bygga banor (min funktionärssyssla för dagen). Patricia skulle vara snäll och rida Esto dit, med sällskap av syrran som följde med som stöd till fots (!, bra trampat). En timmes banbyggande senare gick jag och startanmälde oss båda medan jag såg ekipaget komma gåendes långt borta på fältet - vilken go' känsla jag fick av att se honom komma gående med högt buret huvud och lite nervöst spejande - min arabiske prins!

En fördel med att vara med och bygga banorna är att man har koll på vilka hinder som är med och vilka banskisser som gäller i de olika klasserna. Först sades det att en grind skulle vara med på 70-banan, gulp! Någon sådan har vi aldrig hoppat förut! Som tur var blev det inte så...

Estanyo började med att bete sig toknervöst såklart. Medan jag gick 50-banan med Patricia dansade han runt syrran där utanför. Hon gick med sammanbitna tänder och muttrade något om "tokig häst, han sliter sig väl snart..." Det visade sig att han blivit nervös av folks urlastande och grejande med transporter, men när han fick gå bort en bit lugnade han sig.

Gårdagens regnande och nattens kyla hade gjort att utebanan där framridningen skulle ske var täckt av ett istäcke...lösningen på det hela blev att den bortre kortändan av ridhuset spärrades av med plastband, förutom en bit längst in mot väggen där framridande ekipage kunde ta sig in och ut, via den ordinarie hoppbanan alltså. Där fick man vara två och två precis innan start. Ett litet hinder var placerat i mitten av denna collecting ring, dock med så kort avstånd före och efter att det knappt gick att hoppa. Följaktligen fick man även hoppa fram på hinder nummer ett och två inne på själva tävlingsbanan.

Snart var det Patricias tur att gå in till collecting ring och jag följde med med kameran i högsta hugg för att filma. Esto började med att krångla såklart, han känner ju också av när  ryttaren och folk runtomkring är nervösa och tror givetvis att det är fara å färde. Alltså vägrade han att gå i närheten av framridningshindret! Han slingrade sig som en orm och backade för att komma undan det hemska. Men Patricia som är en klippa vägrade ge sig och till slut skuttade han jämfota över efter att högljutt fnysande ha godkänt hindret på nära håll! Snart var det Patricias tur. Jag följde med in på banan för att filma. Hinder ett och två - över! Lite tittig men stannade ändå inte. Hinder tre - över! Galopp mot hinder nr fyra -över! Galopp mot..mot..collecting ring! Och in i collecting ring! Nej men vad fasen! In i collecting ring! Patricia fick ut honom på banan på en gång igen och hoppade även de två sista hindren jättefint, men eftersom hon lämnat banan blev hon utesluten! Neeej! Stackars, stackars Patricia som kämpat så! Vi gick och anmälde om för att få rida igen sist i klassen (man får göra så i Clear Rounderna). Hon red jättefint och kontrollerat men tyvärr petade han av ngn anledning ner en bom på det allra sista hindret (då jag trodde att allt var klappat och klart). Så trots finfin ridning fick stackars Patricia inte med sig ngn rosett hem, hon om någon hade förtjänat detta. Men mycket bra genomfört av er båda! Patricia du är min hjältinna, vilket lugn och vilket mod med en så pass känslig och lättstressad häst, och du är bara 14 år! Du kommer att bli en stjärna och nästa gång kommer du att få en rosett med dig hem, det vet jag!

Så dags för uppvärmning för mig inför 70-klassen. Estanyo var så trött! Inte fysiskt men mentalt. Plötsligt var han den lugnaste hästen på hela "framridningen" (dvs ekipage som cirklade runt på lite spontana volter här och var)  utanför ridhuset. Jag kunde sitta lugnt och skritta runt men blev lite orolig...hade han knäckt sig? Men så fort vi hade kommit in i collecting ring tände han till igen! Smet in på banan en gång innan vi fick sällskap i ringen, och då trodde jag nog att det var kört för han vägrade lyssna på mig, att vi skulle vara kvar i ringen. Men när sällskapet kom in i ringen gick det bra. Väl inne på banan hoppade jag fram på hinder 1 och 2 och det kändes bra. Sedan gick starsignalen och vi susade iväg! Fort som attan gick det så det kanske inte blev den vackraste av ridstilar, han tar inte mina förhållningar när han blir sådär laddad, så det blir lite tvära vändningar i full fart ibland, men vilken omhoppningshäst han kommer att bli! Hinder efter hinder klarades av tills alla 6 var avverkade. Felfri ritt och jättefin rosett på vägen ut!!!! Jag var så stolt och glad att jag inte visste var jag skulle ta vägen! Duktiga, duktiga killen! Äntligen lossnar det lite efter allt trassel! Och trots "dumheter" i början skärpte han sig ju sen och visade återigen hur fantastiskt kul han tycker att det är att hoppa!

Nu ska jag börja hoppträna på allvar med tränare. Målet nu är att hoppningen ska bli mer kontrollerad. Att han kan hoppa (och säkert väldigt högt) råder det inga tvivel om!

Stackars Patricia, förutom oturen på banan hade jag min idiot dabbat mig med filmningen med hennes kamera så trots att jag hela tiden trodde att jag filmat precis allt, hade ingenting fastnat! Återigen, förlåt min dumhet!

Nu är jag så trött och glad. Stort tack till Patricia för all hjälp och fin ridning och till syrran som gick till fots 8 km för att sällskapa med Patricia och Esto, och till Isse som lånade ut de vita ridbyxorna och till Marina för engagemang i hoppträningen och till mamma för lån av bil och till pappa för middag igår kväll och intresse för att komma och titta även om du missade oss!

Lägger upp lite bilder också...filmen på min ritt som blev väldigt, väldigt suddig pga felaktigt inställt fokus ska jag försöka länka till på något sätt..tills dess får ni hålla till godo med lite foton. Kolla särskilt in flätan - Patricias verk!

Kram till alla!

 Lilla gubben fick en grundlig massage och få gå in efter det redan kl. 16, hade inte hjärta att släppa ut honom nymasserad i spöregnet. Vilket skitväder! Tog in Teitur också som stod och såg frusen ut i regnet. Förberedde all utrustning till i morgon, både till mig och honom, det tog hela kvällen men var så mysigt. Det var lugnt och stilla i stallet medan regnet öste ner utanför.

Höanalysen har förresten äntligen kommit...och den är helt klart en del av förklaringen till varför Esto varit så otroligt överladdad den senaste tiden...rena dynamithöet! Och när jag gjorde en foderanalys med slu:s foderstatsprogram på nätet hamnade både hans energinivå och proteinnivå skyhögt! Inte förrän jag drog ner höet med 2 kg per dag och plockade bort kraftfodret visade beräkningen att allt var ok! Så nu blir det till att trappa ner på kraftfodert och lite på höet också så kanske han inte blir så fruktansvärt överladdad även om jag självklart vill att han är pigg och glad och stark som han är nu. Man får försöka hitta en bra balans.

I morgon gäller det! Har det hjälpt med alla förberedelser och träning eller kommer att han göra sin speciella Estanyogrejor som alltid när han kommer till en "ny" plats? Den som läser bloggen får veta...= D

I dag var det dags för mig och Patricia att genrepa inför lördagen...men vädrets makter var inte med oss och inte Estanyo heller till att börja med. Jag tänkte prova att hoppa allroundsadeln men det ville inte Estanyo vara med om.Han slet sig när jag skulle dra åt sadelgjorden och betedde sig som en tok tills vi med viss mödalyckades byta sadel...då fick vi knappt komma i närheten av honom, sån illvilja visade han mot den gamla sadeln...jag tänker ALDRIG prova den igen, inte med den bästa padd i världen! Eftersom han så tydligt visar att han inte vill ha den på ryggen kan den inte vara bra för honom.

Förutom allt krånglande med sadel och läskigt ländtäcke som skrämde livet ur honom vid ett tillfälle  SPÖregande det och blåste, men eftersom vi innan regnet byggt upp fyra hinder med viss möda (vårat hindermaterial räcker inte riktigt så vi fick bl.a skarva med en pall som hinder stöd till en oxer=) ) ville vi nu verkligen genomföra vår plan. Dessutom hade det ju varnats för än värre ruskväder på fredagenså vi kände oss mer eller mindre tvungna att träna. Marina som är en tapper människa kom ner med  Marino i regnet och ville hänga på, kul! Då fick i alla fall token lite sällskap. För att göra en lång historia kort så gick det MYCKET bra att hoppa, han var kanonpigg och lite för het, men hoppade ju som en katt. Så nu kändes det helt ok inför lördagen...om vi nu överlever utan lunginflammation av allt kämpande i regnet ;)

Marina i stallet hade erbjudit sig att låna ut Marino idag så att jag och Patricia kunde få rida ut tillsammans, hur gulligt som helst. Patricia får inte rida ut själv på Esto så då blir det oftast att hon rider på banan eller att hon tar en skrittur med sällskap av mig och Mango. Men idag skulle jag alltså få rida Marino, en nordsvensk av travarmodell, jättetrevlig häst, och Patricia skulle få rida lilla gubbi. Vi planerade lite muntligt  inför lördagen innan vi red ut, och usch, jag blir verkligen nervös bara av att prata om det, det riktgit svider i magen! Nerverna på utsidan...Patricia är extremt duktig på allehanda flätor, så hon testade en s.k "ponnyfläta" på Esto som vi tänker ha på lördag, han blev SÅ fin! Jag ska lägga upp bild vid tillfälle...det är ovant att se hela hans lååånga vackra hals som annars täcks av manen, han är så vacker min lilla svan...

Vilken fantastisk uteritt vi fick! Idag var det fint väder, och vi var ute i nästan 2 timmar. Man är tvungen att rida så långt för att överhuvudtaget träffa på någon vettig trav eller galoppsträcka, annars är det asfalt för hela slanten. Så när vi hade ridit länge i skritt för att komma till en sådan sträcka ville vi verkligen släppa på. Och det gjorde vi! Oj, oj, oj vad de fick springa! Och de var så snälla, Marino är jättehygglig och jag känner mig trygg på honom, jag vågade verkligen trycka på. Estanyo var hur lycklig som helst där bakom och hade kunnat springa om men det fick han inte. Men oj vad lycklig han var efter våra "race"! Han behöver verkligen springa! Och vilken otrolig känsla att få flyga fram i galopp! Vi var helt adrenalinhöga hela bunten sen. 

Efter hemkomst fick Esto äta kraft i boxen och Marino som med all sin päls var helt sjöblöt fick stå inne i sitt skjul som jag spärrade av med en lina och fick stå och äta och dricka (han drack tre hinkar stackarn) och torka med täcken på medan vi tvåbenta avnjöt medhavd fika. Mysigt! En riktigt bra dag på höstlovet =). Tack snälla Marina för lånet, vi gör gärna om det! Killarna trivs ihop. I morgon väntar genrep med hoppning inför lördagen...Älgjäklar håll er borta säger jag bara!

Bilden har Patricia tagit med sin mobilkamera. Jag på Marino. Jag såg helt störd ut på den här bilden, så jag var barnslig nog att klippa ut mitt fejs...sorry, men jag ville så gärna ha en bild till inlägget och då fick det bli såhär... ha ha!