Usch, jag gillar INTE nederbörd! Idag sov jag länge och åkte raka spåret (eller så "raka spåret" blev det kanske inte för jag hade problem att hitta rätt ställe och syrran fick ringa och guida flera gånger om) till Kungliga Djurgården för att möta upp nyanlända Sara med Teitur och Isse med Kofri. Tjejerna som båda är lediga (men av olika anledningar) den här veckan ville passa på att göra en riktig uteritt. Och då är det så ironiskt att fastän stallet ligger i landsbygd finns det så dåligt med ridvägar att man måste åka transport med hästarna in till stan för att få tillgång till bra ridvägar! På Djurgården och Gärdet finns oändligt långa preparerade turer där man verkligen kan släppa fram hästarna. Kul idé, och jag var inte alls avundsjuk...

Jag filmade tjejerna när de red iväg och tog också några kort. Tyvärr hade de valt en dag med iskallt duggregn, själv höll jag på att gå i bitar i mina alltför tunna kläder och skor. På vägen ut till stallet hoppade jag av bussen vid äldreboendet där min farmor bor. Hon är mycket svag och har kanske inte så långt kvar, så självklart ville jag passa på att hälsa på när jag för en gångs skull har lite tid över. Var där i en timme innan jag åkte vidare till stallet. Väl där såg Sune så blöt och eländig ut (min tolkning givetvis) att jag jag tog in honom och gav honom eftermiddagshö inne. Lade på ett fleecetäcke under regntäcket som han redan hade på sig och kollade hovarna. Jag är noga med den biten sedan han fick en hovböld i våras. Sune fick sällskap i boxen bredvid av Teitur som nu hade kommit hem från Djurgårdsritten (de hade haft det fantastiskt). Pysslade med allt nödvändigt och släppte sedan ut igen. Kunde bara inte ta mig för att rida, var så stelfrusen efter mina utflykter i tunna och fuktiga kläder. Fick lite dåligt samvete, men å andra sidan gillar inte heller Esto att ridas i regn, och i morgon har vi ju planerat en riktig uteritt...så motionen får vänta. Han har det bra i alla fall, min lilla bortskämda gubbi.

Idag fick Sune vila efter äventyret igår. Gick runt i morgonrocken hemma till halv två och njööööt av att vara ledig, underbart! När jag kom till stallet hade Patricia nästan gjort klart allting, så jag hämtade in lilla gubben från hagen och ägnade mig åt massage en lång stund. Jobbigt för mig men skönt för Esto! Svullnaden på hö bak har nästan lagt sig helt nu. Efter massagen fick sötnosen göra stretchövningar med Patricia, m.h.a lite äppelbitar. Kul! Han är så läraktig, och nu försöker vi lära honom att buga på kommando! Han lär sig ruskigt fort. Sedan fick han gå ut igen medan jag tog mig hem med bussen för att ägna mig lite åt min sambo och våran middag (det blir alldeles för mycket snabbmat hemma hos oss). En lugn, mysig och ganska händelselös dag med andra ord. Men oerhört skönt att bara få "vara" med sin häst utan att behöva prestera eller ständig titta på klockan för att man har tider att passa.

Idag var det dags för äventyr ihop med Marina och Marino igen! Planen var att vi skulle rida till det närmaste ridhuset för att det där är tillåtet att hopppträna på söndagar mellan 9 och 11. Det är Clear Round i det ridhuset på lördag och man kan anmäla sig senast i morgon, så tanken var att detta skulle vara ett ridpass för att avgöra om vi vågar vara med och göra bort oss på lördag eller inte. Jag gick upp klockan 6 på morgonen för att ta bussen kvart i 7 och vara på plats i stallet kvart i 8. Efter lite morgonpyssel red vi iväg vid 9. D.v.s Patricia fick rida och jag gick bredvid. Det är låååång väg till ridhuset och eftersom jag inte ville att Esto skulle bli trött redan på ditvägen fick Patricia som är mycket, mycket lättare än mig rida dit. Jag gick med ryggsäck på mig med en del grejor i, och det är inte världens lättaste terräng på slutet av promenaden, så svetten RANN längs ryggen när vi var framme, ha ha, vilken kondis! Helt färdig av 45 minuters promenad! Stackars Esto som behöver släpa runt på en sån heffaklump, jag behöver börja TRÄNA! 

Det är verkligen helt underbart att rida i ridhuset. Ljust och mjukt underlag och man slipper kastvindar och älgar. Esto var visserligen lite spänd och springig i ungefär 25 minuter innan han började bli mer ridbar, men bättre än förut då han knappt gick in i ridhuset. Och sen får han sån fantastiskt fjädrande gång på det sviktande underlaget. Han blev onödigt laddad när vi red på en volt nära hindren, eftersom han hellre ville rusa mot hindren än gå kvar på volten, men det gick också bättre efter ett tag. Patricia red först en stund, sen var jag så ridsugen så jag bad att få sitta upp. Red en stund och började hoppa när han lugnat ner sig. Han var SÅ duktig! Avslutade med att Patricia fick hoppa några språng, det gick riktigt bra, sen hade vi hållt på i 50 minuter därinne och det var dags att släpa undan allt hinder material och gå i 45 minuter hem (PHU!). På vägen hem gick både Patricia och jag för att skona Esto som fick några äppelbitar som belöning och ett fleecetäcke på sig för att inte bli kall. Men det är lite FÖR jobbigt att gå båda vändorna i ridutrustning, det blir väl ca 8 kms promenad allt som allt. Rödansiktade, svettiga, hålögda och leriga överallt (man passerar en riktig kladdstig på vägen till ridhuset) kom vi hem vid halv 12. Patricia satte sig för att äta, stackarn, jag var rädd att jag det blev lite för jobbigt för henne det här, hon såg helt slut ut. Jag bet ihop och svampade benen på Estanyo, gav massage, lade om det ena bakbenet och gav kraft och lade på dubbla täcken innan han fick gå ut. Sen var det dags att ta hand om alla de leriga grejorna! Jag hade lera ända upp på jackryggen, för att inte tala om de leriga skorna och shortchapsen. Smorde sadeln också för säkerhets skull. Nu är det ju så att vi hoppar i en dressyrsadel, jag har en allroundsadel också men den sitter inte alls bra, så jag hoppar hellre i dressyrsadeln även om det ser lite roligt ut! Den gör honom iaf inte illa, men det är klart att vi måste skaffa en riktig hoppsadel också så småningom. Det är bara det att jag fortfarande betalar av på den svindyra dressyrsadeln så den måste vara färdigbetald först.

Vi bestämde att vi ska försöka göra den här turen en gång i månaden även om det är lite jobbigt. Det blir så mycket ordentligare ridning i ridhuset, och ska man tävla där är det ju bra att hästarna är vana vid miljön. Det är ju klubbtävlingar där lite titt som tätt. Hur vi ska göra med Clear Rounden? Jo, Patricia och jag tänker vara med på varsin höjd, mest som miljöträning! Det slutar säkert med fiasko, men friskt vågat! Marina kände att hon och Marino (som bara varit i hennes ägo i någon dryg månad är det va?) behöver få fason på galoppen, så tyvärr, tyvärr får vi inte med oss henne denna gång. Detta är sista tävlingen för säsongen, så det ser vi fram emot sen på vårkanten, eller hur Marina ;) ?

Detta var riktigt kul och bra att vi genomförde det även om det blir lite av ett projekt. Det är så kul att Marina kommit till stallet, jag har inte haft någon att göra sådana här grejor med förut! Ser fram emot fler äventyr. Nu ska jag anmäla mig och Patricia till Clear Ronden (gulp). Det blir ett äventyr i sig det...

Våra kusinbarn kom och red Mango idag, och Wilja har också fått vara ute på tur, skönt.

Kram till alla!

Idag var den sista dagen på ett tag som bilburen. Eftersom bilen stod utanför lägenheten precis och vädret var hyfsat och det passade sig på alla andra sätt och vis, lyckades jag övertala min älskling att följa med mig ut på landet! Härligt! Han tycker att det är skönt att komma ut i friska luften, och har dessutom så läskigt god hand med hästarna! De bara älskar honom och jag förstår det, han utstrålar verkligen lugn och trygghet, och så tar han sig alltid tid att kela med alla hästarna och sticker gärna till dem en godbit.

Med tanke på vad som väntar i morgon ville jag bara ta det lugnt med Esto idag, men ändå hålla igång honom  lite. Så jag passade på att ta en ensamtur utan hästsällskap men med människosällskap (det fungerar konstigt nog lika bra som om vi har hästsällskap, helt ensamma fungerar det inte alls). Jag skrittade alltså runt i byn i ca 45 minuter och min älskade sambo gick med. Eftersom Esto har sånt förtroende för honom går han gärna iväg ensam, bara min sambo går bredvid eller helst först! Han är lustig med det där Estanyo. Så fort min kille stannar vill han helst inte gå vidare.

När vi mötte en kollega till mig och stannade för att prata lite (jättebra träning eftersom han har så svårt att stå stilla), la Estanyo efter en stund upp sitt huvud på min killes ena axel och sen buffade han honom i nacken! Det var så gulligt så det var inte klokt! Allt gick bra och det var lugnt och skönt eftersom vi red bort från älgtillhållet och samma väg tillbaka i stället för att gå runt (för då hamnar man mitt i "älgaland"). 

Det var också lugnt och skönt i stallet idag eftersom de flesta är där tidigt på lördagarna och vi var där först på eftermiddagen. Det är roligt att prata med folk i stallet och trevlig stämning, men ibland är det mysigast att bara vara där själv och inte bli avbruten i sina sysslor hela tiden. Efteråt satt jag och mitt hjärta och fikade lite innan det var dags att åka hem där jag kunde landa en halvtimme innan det var dags att åka och hämta pappa på flygplatsen. Pappa släppte av mig hemma sen, så nu är vi utan bil igen. Men en riktigt lugn och skön dag var det alltså idag. Mysigt! Tack älskling för att du följde med, det betyder mycket!

Oj, oj, oj, nu har jag inte uppdaterat på ett tag...Här kommer en kort sammanfattning om veckan som gått:

I tisdags skulle jag rida, men kom till stallet sent efter en lång dag på jobbet. Patricia var redan där när jag kom. Vi sadlade och gick ner till banan. Älgarna hade varit synliga tidigare under dagen och de var nog fortfarande i närheten, för han var tittig och springig, försökte slita sig varje gång vi gick förbi den nedre delen av banan, ville helst bara vara längst upp på banan, närmast stallet och komipsarna. Till slut fick Patricia sitta upp, jag var alldeles för skakig. Han var totalt okoncentrerad och sprang bara ifrån hennes hjälper, men jag gav instruktioner om olika övningar hela tiden, och efter hand började han lyssna lite bättre. Det är ju oftast så med Esto, han måste få TÄNKA, inte bara springa runt, runt, för då blir det bara race av alltihop. Men sysselsätter man hans huvud samtidigt med kroppen går det bättre. Som Patricia sa:" Det känns som om han vill jobba men inte riktigt kan". Och det är klart att förutsättningarna inte var de bästa, ensam på mörk bana med älgar som kutar runt knuten...Men på slutet gick det riktigt bra, och Patricia är så lugn och fin med honom och sitter bara lugnt när han tramsar och vägrar stå still i halten för att det kan komma attackerande odjur när som helst...så efter en timmes ridning med några riktigt fina galoppfattningar på slutet gav vi oss, och efteråt är han ju alltid så avslappnad och nöjd. Han har verkligen energi!

I onsdags hade Patricia honom själv, p.g.a att vi hade kompetensutveckling på jobbet till 20.00 Hon rapporterade att han hade varit riktigt överladdad, sprungit iväg så fort någon passerat ute på vägen och bockat i galoppen! Fy Estanyo...

I torsdags var jag så nervös på väg till stallet. Hade ju bestämt med Marina att vi skulle hoppa tillsammans idag, hjälpas åt att bygga upp lite hinder och så. Eftersom vi i stallet har så många olika inriktningar kan man aldrig låta ett hinder eller några bommar bli liggande, utan man måste plocka undan allt på en gång, så det är alltid ett litet projekt när man ska hoppa. Vet inte varför jag trodde att jag helt plötsligt skulle våga mig på att hoppa när jag knappt vågat galopperat på honom på sistone. Men vi hade ju sällskap av två andra hästar på banan, och eftersom torsdagar är mina tidiga dagar hinner jag rida medan det är ljust, vilket underlättar enormt. På skakiga ben gick jag ner till banan (utan problem eftersom vi hade draghjälp av Marino och Teitur) och satt upp. Han var väl lite lugnare än under de senaste dagarna till att börja med men efter en stund knakade det givetvis till i skogen längs den ena långsidan, och efter det var han HELT uppstressad, vägrade först att gå längs den långsidan igen och under tiden började de andra att fatta galopp och hoppa runt omkring oss, och det blev han inte direkt avslappnad av...så jag satt av!

Besviken gick jag runt på banan och försökte få honom att bara gå längs de "läskiga" sidorna av banan medan min klump i halsen bara växte och växte...jag vågade inte sitta på när jag kände att han spände sig sådär och bara gick som ett j-a teleskop med halsen och spejade, och spejade och spejade efter faror (läs älgar). Med gråten under ögonlocken kände jag att nu skiter jag i det här, jag är helt skadad mentalt och jag är inte rätt person för den här hästen...men så såg jag de andra som oberörda red runt och galopperade och hoppade. Varför skulle inte jag greja det även om han är spänd? Han måste lära sig att lyssna på mig även om det är läskigt runtomkring. Så jag satt upp igen, bet ihop, svalde klumpen, red trav, avsaktningar till skritt, trav, skritt, o.s.v Och sedan fattade jag galopp och höll upp huvudet och drev som 17 (inga bocksprång här tack). Och efter det vågade jag styra mot några plutthinder, i trav, och säkert med den fulaste stilen någonsin, men jag ville bara ta mig över! Och sen släppte det faktiskt för mig! Han var fortfarande spänd och ville inte vara på nedre delen o.s.v., skyggade för sidan mot skogen, men jag drev igenom och red förbi, och varje gång jag styrde mot ett hinder sög han tag i det som aldrig förr och ville ju såklart bort från det läskiga, även om det stod ett hinder i vägen. Till slut vågade jag t.o.m rida an i galopp och bad Sara och Marina att höja ett hinder så att han fick hoppa lite högre (men fortfarande inte högt, kanske 70 cm?). Så DÄR FICK DU spöket rädslan! Ha, in your face! Jag gjorde det, och det var KUL!  På vägen upp t stallet brakade det till och där kom älgarna lunkandes. Vinden låg på från fel håll så Esto fick aldrig nys på dem, men jag skyndade mig ändå, bättre det än att han skulle upptäcka dem själv och slita sig! FY vad STORA de är!

När vi fixat i stallet gick jag och Patricia (som kom precis när vi hade hoppat klart) ner för att spana på odjuren. Då har de tagit sig in i shettisarnas sommarhage precis bredvid banan, och står vid ett äppelträd och äter, ca 2 m från banan! Och de var inte tre utan FYRA stycken! Mamma, två årskalvar och den fjärde förmodligen en ännu inte frånstött fjolårskalv. Vi hojtade och skrek men de kunde inte brytt sig mindre. Inte förrän vi kastade grus som landade med ett rassalande ljud i gräset en bit ifrån dem sprang de sin väg. MÅSTE de hålla till just vid våran ridbana?! Detta kommer att bli en knepig tid...men jag var så LYCKLIG över att jag övervunnit mina demoner och hoppat på min fina kille! Och han tycker det är SÅ roligt, minst lika roligt som jag! Givetvis fick han massage efter den ansträngningen (vi red i en timme idag också) och fick sen gå ut en stund igen innan intaget. LYCKLIG OCH STOLT ÖVER MIG SJÄLV =D!

Igår hade jag sån träningsvärk, aj,aj,aj! Vet inte om Esto hade detsamma, men eftersom han nyligen är igångsatt igen och jag själv var helt öm, tog vi bara en myspromenad idag. Patricia var med, och vi spände Mango för vagnen och tog sällskap ut, det var SÅ mysigt! Vi gick bara åt det håll där älgarna inte synts till, och samma väg hem, och hästarna var så lugna och fina. Vi var ute i en timme och Mango, Estanyo, jag och Patricia kunde verkligen bara njuta. Känns alltid bra när man hinner med Mango också. Vi hade försett oss med reflexer såklart för mörkret hann ju falla medan vi var ute. Så trist att dagarna är så korta nu! Nu väntar i alla fall ett underbart höstlov i en hel vecka...skönt! Gick och la mig klockan kvart över nio (!) och sov till kvart i åtta i morse (lördag), heeeelt utpumpad. Tack till min tvåbenta älskling för att du tog hand om mig när jag kom hem som ett vrak! Du är världens finaste, det vet du. I kväll ska jag hämta pappa på Arlanda och lämna ifrån mig bilen...kommer att sakna den...

Kram till er alla!

Är så trött att ögonen går i kors så nu MÅSTE jag fatta mig kort...idag har jag iaf vunnit en liten seger över mig själv. Har bestämt mig för att börja om från början med vår "förtroendekris". Har bara varit nere på ridbanan själv med Estanyo i säkert en timme eller mer. Det var ett helt äventyr att bara få ner honom dit..och han var helt stollig innan han lugnade ner sig åtminstone lite. Men jag jobbade bara från marken med att vinna hans förtroende på olika vis...jag orkar inte berätta så detaljerat om det, för det var massor som hände...men ett litet, litet steg framåt kändes det som om vi tog. Efteråt var vi mentalt slut båda två. Esto fick massage och stod och gäspade och mådde bra. Och själv var jag som spagetti efteråt. Det här kommer att bli jobbigt. Det är så dåliga förutsättningar just nu också. Älgarna som springer omkring och skrämmer livet ur honom, det blir mörkt tidigt (och Esto hatar mörker) och det blåser vareviga dag. Men det SKA gå! Och jag får nog inse att det är litet steg i taget som gäller, det går inte att bara plocka upp där jag slutade innan olyckan, så funkar det inte med honom.

Idag kom jag äntligen ihåg att skicka iväg "Kolla masken" också. Nu bums i säng! Ska se till att få med mig lite foton hem från mina stalläventyr i fortsättningen.

Stor kram till alla som stöttar mig!

OBS! Nu har inlägget bilder som Patricia var gullig och tog med sin mobilkamera från Mangos rygg! De två första bilderna är när vi precis rider ut (före kaoset alltså) och de två sista är när vi precis kommer hem (efter kaoset). Tack Patricia! P. S Jag är INTE kutryggig, det är skyddsvästen som sticker upp under jackan...obekvämt men nödvändigt! D.S

Idag har allt bara känts sådär helt hopplöst som det gör ibland...det har varit nåt nästan varje dag under en tid nu...önskar att jag bara kunde ha någon "normal" dag med en "normal" häst ibland...och sen de svarta tankarna som slår mig ibland, att jag är helt fel för Estanyo...jag som är så harig, och värre har det blivit av alla vurpor. Han behöver en orädd och lugn ryttare som inte får upp katastrofbilder i huvudet så fort han spänner musklerna...för det är det som händer mig nu, jag litar inte ett dugg på honom och han inte på mig...visst, jag vet att det går att reparera men jag vet också hur mycket tid och energi det kräver...och det var den satsningen jag gjorde i somras när jag verkligen hade tid...och det hände så mycket med oss då som tog oss elefantkliv framåt. Och nu känns allt bara fel igen...

För att göra en lång historia kort (jag märker att mina inlägg tenderar att bli lite "långrandiga"...) så skulle jag idag våga mig på att rida ut för första gången sedan den senaste olyckan..dvs han har fått komma ut på uteritter flera gånger efter det men oftast bara korta halvtimmesturer i skritt runt stallet. Nu skulle syrran och en annan person som är medryttare på Kofri ut på en lite längre tur och eftersom det då handlar om de två hästar som Esto (näst efter Mango) är tryggast med och solen sken så kändes det dumt att fega ur och tacka nej...så vi red ut. För säkerhets skull följde Patricia med och tog med sig Mango också. Hon är dessutom så pass liten att hon kan rida Mango, i alla fall kortare sträckor, han hålls ju inte igång så mycket och är ju faktiskt rätt gammal...allt funkade bra i säkert 40 minuter, men sedan kom vi till travsträckorna och då bytte jag med Patricia så att jag gick med Mango och hon fick trava och galoppera. Jag var nöjd att ha vågat mig ut så långt och kände mig inte redo för fullt ös. Dessutom skulle vi trava och galoppera längs den väg där han bockade av mig i somras, jag tappade medvetandet och fick bli hämtad av ambulans tack vare några godhjärtade förbispasserande som larmade...Nej tack, kände mig INTE redo för att passera där i full fart! Han skötte sig dock jättebra och njöööt av att få springa! På vägen hem bytte vi igen så att jag fick rida. Det gick bra ända tills vi skulle passera fältet där vi hade olyckan med westernsadeln som fastnade runt bakbenet och allt det där..en dramatisk plats m a o. Jag ville egentligen inte alls rida där redan nu men syrran ville så gärna visa Kofris medryttare den vägen och jag kände att jag inte ville krångla och tvinga oss att rida runt på asfalten...så jag svalde att jag egentligen kände "Nej, nej, nej, jag vill inte rida där...URDUMT!

Estanyo blev jättespänd när vi skulle passera fältet. Jag ville hoppa av, kände hur han laddade och kastade mig av precis när han började hetsa och jag gjorde det så snabbt och klumpigt, vill verkligen bara AV, att mitt avhopp (han var ju redan uppjagad innan det) blev ett startskott för honom och givetvis kastar han sig iväg i full galopp utan att jag ens hinner sträcka mig efter tygeln...FÖRBASKAT! Han rusade iväg rakt över fältet i riktning hemåt precis som förra gången vi red där och han kastade av mig..FAN! Ville ju inte att han skulle skada sig igen och för all framtid förknippa det här fältet med dramatik. MEN, när han märkte att vi andra bara stod kvar, tre hästar och fyra människor, helt lugna (tack och lov att islänningarna och Mango är så COOLA) vände han mot oss. Flängtravade runt och galopperade, tvärnitade och kom emot oss. Kommer nästan ända fram till mig men när jag rör mig emot honom för att ta fast honom kastar han sig iväg igen! Och detta är ett fält som ligger mitt inne i samhället, det kan komma barn och hundar och alla möjliga gåendes där. Men han kom emot oss igen och Patricia lyckades fånga honom. Sedan ledde jag honom en bit tills jag kände att allt var lugnt och satt faktiskt upp igen och red den resterande sträckan hem.

Allt slutade ju på bästa sätt och det var skönt att se att Esto i alla fall lugnade sig när han märkte att han faktiskt inte hade en sadel under magen och en stigbygel runt bakbenet, att det då var bättre att välja trygga gänget än att i blind panik rusa hem. Stackarn, han blev säkert jättejätterädd med tanke på vad som utspelade sig där förra gången och återigen är det JAG som förstör för honom. Min jävla rädsla (ursäkta svordomarna)! Jag borde låta någon annan bli ägare till detta underbara djur men jag kan inte...jag kan inte ge upp nu, jag vet ju hur bra det har varit och det kommer att bli det igen. Men ibland är jag på väg att ge upp...borde skaffa mig en annan häst,men hur skulle jag kunna det, jag är ju galen i Estanyo! Nej, dags att börja rida lektion igen så att min instruktör kan hjälpa mig rätt, det har hon ju kunnat förut. Måste börja snarast känner jag. Annars vet jag inte hur det här blir. Usch, nu måste jag rycka upp mig...

Idag var jag tvungen att gå upp väldigt tidigt igen...Hade lovat att skjutsa min pappa till Arlanda för att han skulle med ett tidigt flyg till Gran Canaria...lyckost! Han var på plats i Sumpan redan fem i halv sex. Från Arlanda åkte jag direkt den långa vägen ut till öarna. Hann krascha hemma hos pappa i en halvtimme innan det var dags att åka till tävlingsplatsen. Hade lovat att hjälpa till att plocka fram inför dressyrtävlingarna där idag. Gick runt i ridhuset med iskalla, stela fingrar och tejpade för och tejpade upp bokstäver så att banan skulle passa de korta programmen. Sedan hoppade jag in och hjälpte till där det behövdes, och hann givetvis titta på en hel del fina ekipage. Stannade för att hinna se min instruktör debutera med sitt unga sto, det såg riktigt trevligt ut och de fick drygt 58% i sin första dressyrtävling ihop, bra gjort! Dessutom var min instruktör ihop med tre andra ryttare de enda som verkligen red fint, dvs en stilla lodrät sits med små, nästan osynliga hjälper. Det var så MÅNGA som red på ett sätt som jag inte alls gillar, med händer som hela tiden pillade och drog i tyglarna och vad är det för trend bland dressyrryttare på den här nivån (det syns inte särskilt ofta bland eliten tack och lov) att sitta och vifta med skänklarna (och därmed trycka in sporrarna) för varje steg hästen tar?! Det ser faktiskt inte klokt ut! Och det kan inte vara skönt för hästarna heller. Det är också vanligt att man sitter och böjer på nacken och tittar ner på hästen och liksom studsar med sin egen nacke i varje steg, det ser heller inte särskilt prydligt ut. Nåja, det blir väl lätt så och det är baske mig inte lätt att rida snyggt, det vet jag som kämpar med min armar som alltid åker fram och så har jag en tendens att hamna i bakvikt också. Så jag ska inte kasta sten i glashus =).  Men det är bra att veta om vad man behöver jobba på i alla fall, tack vare att man sett sig själv rida på film några gånger nu...Tack till den digitala tekniken!

Det var i alla fall mycket trevliga tävlingar, men efter över 6 timmar i snålblåsten var jag så stel att jag knappt kunde röra mig, och helt blå om läpparna! Tack vare att pappa är på resa får jag ha bil i en hel vecka nu, helt underbart! Åkte till stallet med fläktarna på full värme och fixade och busade med hästarna i hagen, sen hem för att tina upp och njuta lite av ensamheten nu när min sambo är hos sina föräldrar i helgen. Men lite för ensamt var det allt när jag skulle lägga mig...Men ingen ridning idag alltså.