Just nu är det sent och jag är så trött, så trött...så jag ska (försöka) fatta mig kort. Hade väldigt bråttom efter jobbet för att hinna till stallet till tre, men hann precis. Hovslagaren hade kommit men stod och skodde Simpen. Han tyckte att av "våra" fyra hästar (Esto, Teitur, Wilja och Mango) skulle vi börja med Esto eftersom det inte var säkert att det skulle gå att sko utan sedering. Jag hade tänkt att vi skulle avsluta med honom, var nästan rädd att våra snälla, snälla hovslagare skulle skada sig och sen inte kunna ta hand om de andra hästarna...hämtade Esto med bultande hjärta, men hade följde med mig så fint in i stallet trots att hovslagarens bil var parkerad utanför och att han själv (Niklas, hovslagaren) var helt synlig. Förut har Niklas t.o.m fått köra undan sin bil för att jag ska ha fått in Esto i boxen för sprutning. Men jag har övat på att hålla fast hans ben och ställa ner dem där jag vill ha dem, samt slagit honom på skorna, och det har gått alldeles utmärkt, så jag tyckte det var värt ett försök.

Förutom några grodhopp då han försökte kasta sig loss i början, samt lite strul med det sista bakbenet som är det som han fastnade så olyckligt i en stigbygel med i somras och vettskrämd släpade en sadel med det benet en lång bit i sken så skötte han sig UTMÄRKT! Jag är så stolt och mallig över att allt arbete ger resultat! Första skoningen utan sedering! Och min lilla häst var så MODIG, han var så rädd i början att hela hästen SKAKADE, men jag strök honom över halsen och matade med godis och för en gångs skull valde han inte att fly utan han stod kvar trots att han tyckte det var obehagligt! Det här är en sån seger så det är inte klokt. Tänk att jag nu kan boka hovslagare utan att behöva få tag på veterinär som kan samma tid för att komma och sedera, för att inte tala om hur mycket billigare det här blir!!!! Duktiga, duktiga Sune! Visserligen, för att det inte skulle ta alltför lång tid och bli en negativ upplevelse skodde Niklas med sex sömmar i varje hov i stället för åtta, men håller det (och Esto brukar inte tappa skor, håll tummarna) så är det egentligen bättre för hoven. Och Niklas lovade att komma på en gång och slå i eventuella tappskor om det nu blir så, men det tror inte jag.

Nästa gång Esto skos står vi på Berga...gulp! Skönt iaf för Niklas att få ordentlig belysning, varmvatten och torr miljö i stället för fuktkyla och taskigt lyse som nu.

Fy vad kallt det blivit igen! Så nu börjar problemen med att hålla hästarna med vatten ute igen. Och hur gör man med dammhöet, sköljer vi det nu fryser det ju? Vet inte hur jag ska göra med fodret, om jag ska köpa nytt foder innan jag börjar hämta från Berga eller inte...höet är värdelöst!

I morgon ska jag och några kollegor jobba på skolan mellan 9 och 12. Vi ska städa NO-depån, suck...välbehövligt men tråkigt och jag som längtar så efter SOVMORGON!

Skickade efter nytt fleecefodrat regntäcke täcke fr. Hööks idag eftersom Estos båda nuvarande är halvtrasiga. De har 30 % rabatt på en vara fram till den 25:e så det gäller att passa på...har också skickat efter en tjusig namnskylt att ha på boxdörren på nya stället, den hemmagjorda jag har nu duger inte =). Det blir en i svart plåt med en halvbåge upptill och snirkliga bokstäver i guld....till den finaste av de fina!

Gonatt alla!

Idag kom jag till stallet vid halv fyra redan. Precis då kom Marina, och det var tur för Estanyo, för får jag sällskap av Marina och Marino så vet jag att allt kommer att funka bra. Estanyo var mycket riktigt lugn som en filbunke. Tyvärr hade banan hunnit bli knallhård igen bara under någon halv dag då temperaturen började falla idag.Vi gick runt med våra hästar i longerlina på bana och pratade om det som varit och om framtiden. Det är för synd att vi inte kunde ett hitta ett ställe med geografiskt läge som passar oss båda, för jag skulle verkligen, verkligen vilja flytta med Marina. Dels för att hon är en av de vettigaste och trevligaste hästmänniskor jag känner, dels har vi samma syn på hästeriet, och dels så trivs våra hästar så utomordentligt bra ihop. De är båda lågrangade och de hälsar gärna på varandra utan grinigheter och ser verkligen ut som världens kompisar när de är ihop även om de aldrig gått i samma hage. Tyvärr ska Marina flytta till Ekerö vilket skulle betyda världens avstickare för mig på hemvägen (dessutom kommunalt med segbussar som inte går särskilt ofta) om jag skulle ha stallplats där. Dessutom är jag aktiv i FRIS och vill bli ännu mer aktiv och då är det inte läge att byta ö. Berga är ju verkligen på vägen hem för mig.

Efter att ha snackat lite under våran skrittrunda till fots på banan travade jag Esto på volt runt mig, men inte särskilt länge eftersom det var så hårt och jag dessutom hade honom (visserligen löst men ändå) inspänd. Avslutade med öppna i skritt och han flyttade sig bra. Dock förfärade det mig att han fallit ur så på sistone! Revbenen har börjat visa sig igen, och det beror på skithöet som vi har haft efter den första leveransen efter sommaren som ju var kanon. Men nu har det blivit sämre och sämre, och det lass som kom i lördags är så j-a dammigt att man måste dränka det i vatten. Så ytterligare en grej som man ska hinna med, och nu börjar det ju bli kallt igen, ska hästarna äta is-hö då?! Dessutom blir varenda vante jag äger genomdränkt och de torkar ju aldrig i "salongen". Suck....sånt här meck kommer jag INTE att sakna när jag flyttar. Ursäkta om jag gnäller...

Har börjat ge ganska mycket lucern och börjat med müslin igen. I månadsskiftet jan-feb ska jag börja ge Esto hälften skithö och hälften hösilage från Berga för att vänja in honom på det, och det tror jag kommer att göra susen. Den enda "fördelen" med att han tappat lite är att han inte är som en dynamitdurk nu utan mer sansad.

Har fortfarande inte RIDIT sen den 20: dec, hela tiden är det något som kommer i vägen, jobb, mörker, älgar, underlag! Patricia vill prova att rida igen på lördag, men vi får longera av honom innan. I morgon kommer hovslagaren så då hinner jag inte heller rida och jag har inte bokat sedering den här gången....får se om det överhuvudtaget går att göra något. Kanske går att krångla igenom framhovarna om min snälle hovslagare orkar med hans grodskutt, men bak tror jag inte på...vi får se! Tänkte att han skulle börja med Teitur och jag går ner och rastar av Esto på banan lite under tiden, så kanske han är lite trött iaf...rapport kommer om hur det gått...wish me luck...I'll need it...

Det har varit på G ett tag nu, men idag blev det helt bestämt: Estanyo och jag flyttar! Vi flyttar ca 5 km bort, till en jätteanläggning med fantastiskt ridhus och fina ridvägar! Ska bli så skönt! Det blir förstås en jätteomställning och jag är spänd och nervös men förväntansfull. Idag meddelade dessutom Hilding att (innan jag hunnit säga upp min plats, så det gjorde mitt beslut lättare) att han efter 25 år lägger ner stallverksamheten... Med ålderns rätt tycker jag. Men visst känns det konstigt och vemodigt, det är ju inte så att man lagt ner få timmars arbete på stället direkt...och ibland har det faktiskt känts som att ha eget stall, man har vågat ändra på saker och köra stor-rens när man känt för det. Litet och idylliskt men slitet. Och alla i stallet är jättegulliga, men nu sprids vi för vinden åt alla möjliga olika håll....1:a maj ska alla som senast vara ute...

Det här betyder att vi måste flytta på Mango också...och var han ska ta vägen vet jag inte i skrivande stund, kanske att det går att lösa med det ställe dit syrran flyttar Teitur...det känns också sorgligt såklart att inte kunna gagga häst med henne...och Isse...och Marina! Jag kommer att sakna er grymt mycket och fattar inte vem jag nu ska be om hjälp när Esto krånglar?! Kommer nog att känna mig ensam till en början...ensam med spunkarab på ett ställe med mest (jätte)stora bruna lunkande halvblod ...

Gå gärna in och titta på www.ska-berga.se och läs om stället vi ska till, och titta på bilder. Enorma träningsmöjligheter kommer vi att få och det känns toppen...men det känns taskigt att skilja Esto från Mango och Wilja som han verkligen stortrivs med...han har ju inte så lätt att få kompisar min lilla gråa (eller numera nästan vita) krake...och hagarna är bara fältrutor i stället för som den han går i nu, varierad gullig skogsbackehage...så jag måste se till att sysselsätta honom varje dag så att han inte bara står och stirrar...måste lägga in lite kvistar i den där plattrutan och...ja, ja, det löser sig! Väl?

I 6 år har vi haft Mango hos Hilding nu...och att han (Mango alltså, gud vad virrigt det här blir) ska skiljas från Wilja känns för jävligt...jag vill bara grina när jag tänker på det...han skriar ju bara hon går runt stallhörnet och sen håller han på tills hon kommer tillbaka...usch, stackars gamling! Han kommer bergis att dö av sorg! Vi måste försöka se till att han får någon ny kompis hur nu det ska gå till..ja, ja....livet är grymt men också storslaget. 

En era går i graven och en annan föds...dags för mig att bli en riktigt sportryttare och sluta vara lortig hillbilly...men för mig handlar hästarna och stallet lika mycket om en livsstil och det är lika viktigt för mig med naturupplevelserna som själva ridningen...hoppas jag möter någon likasinnad på nya stället.

Sara och Isse, vi måste hinna rida ut ihop någon gång till  innan vi flyttar i slutet av februari!

Jag kommer alltid att hålla gamla Ekenslund och Hilding närmast hjärtat...men det är dags att gå vidare.

I onsdags började jag jobba. Redan på morgonen började jag hosta men trodde att det berodde på att jag satt en äppelbit i halsen kvällen innan, ha ha. Väl på jobbet började jag frysa utan dess like. Vår rektor hade föreläsning för hela personalen och det var intressant, men jag ägnade också massor av energi till att hålla kroppsvärmen. På eftermiddagen började jag "brinna" i stället. Hade ju tänkt övernatta hos mamma ett par nätter för att slippa resorna så jag gick över dit efter jobbet där snälla mamma hade gjort i ordning sängen redan. Sen låg jag i feber hela torsdagen och halsen korkade igen helt, hostar och har dessutom ont i öronen. I onsdags var Sara snäll och mockade åt mig men jag var ändå tvungen att ta mig ner till stallet på kvällen och kvällsfodra. I går (torsdag) tvingade jag mig dit m h a mammas bil och syrrans hjälp och sällskap men vad jag gjorde där kommer jag knappt ihåg, för jag befann mig i en annan (väldigt suddig) dimension, och jag hade så ont i lederna att jag gick som en zombie, små, långsamma steg med lätt framåtlutad stil, ha ha, vad jag måset ha sett ut! Idag känner jag mig mycket piggare men det kändes som helst rätt beslut att vara hemma fr jobbet idag också. Har väldigt ont i öronen!

Missar min julklapp från jobbet p.g.a att jag är sjuk...hela personalen blir bjuden på Wallmans salonger i kväll med mat och show och allt...så det är ju väldigt typiskt...

Esto har jättetråkigt nu när jag är klen. Stackarn. Men vi kommer igen!

Hostiga hälsningar från mig.

Svaret är: inte mycket! Usch, börjar jobba igen i morgon och har superångest inför det! Och över att jag inte har ridit en enda gång på hela härliga jullovet. Först var jag ju borta i Sälen en vecka och eftersom Patricia gjorde sig illa fick han stå den veckan. Vid min hemkomst slog kylan till och gjorde ridbanan knallhård och eftersom han stått så pass länge kan jag bara inte börja med att rida ut eller rida på fältet nedanför stallet, vilket är de enda alternativ som återstår när banan inte funkar. Åh, ibland önskar jag verkligen att jag hade en "normal" häst som bara finner sig i det man bestämmer sig för att göra. Men eftersom jag har en underbar, härlig spunkarab går inte det :)! Har under den senaste en och en halv veckan ägnat mig åt markarbete och en del dagar när det varit nästan 15 minusgrader har han fått stå och jag har ägnat mig åt annat (t.ex. starkt försummade vänner och sambo).

Har tappat sugen lite igen. Har gått och väntat på SNÖ som kan göra ridunderlaget ridbart och NU när vi börjar jobba igen i morgon kommer det lite, men inte alls så mycket som skulle behövas. Har också i all hemlighet (och om någonfrån stallet läser detta så snälla håll tyst om det för vår stallvärd vet ännu inte) letat annan stallplats ute på ön. Känner att jag behöver bättre förutsättningar för att RIDA ordentligt om jag/vi ska komma någonvart. Ännu så länge har jag inte hittat något som känts rätt, förutom ett ställe där det just nu är fullt, men jag hoppas att det kan dyka upp något där längre fram. Rören i stallet har frusit så det är mycket kämpande nu med att hämta vatten i dunkar och koka upp med tekokaren ett tiotal gånger på raken för att få en ok temperatur på vattnet ute. Alltså mycket tung skötsel men väldigt lite ridning.

Idag hjälpte iaf Isse mig med markträningen och det gick riktigt bra tack vare henne. Hon är SÅ duktig! Jag är inte alls lika bra på att läsa av Esto occh utifrån det förstå vad jag ska göra härnäst. Men med hennes hjälp nådde vi långt på ganska kort tid, det kändes bra. Och tack för julkappen Isse, toppenbra pryl!

Jag vill RIDA! Tänk om jag kunde rida ut ensam på min häst utan att riskera livhanken..det är min dröm. Hoppas den går i uppfyllelse en dag. Jag har iaf haft tid att analysera min hästhantering under lovet och det bara är så att jag MÅSTE bli mycket, mycket TUFFARE med Esto, inte genom att bli hårdhänt men genom att bli TYDLIG ochvara konsekvent och fatta en gång för alla att det är jag som betsämmer HELA tiden oavsett vad vi gör. Och sluta vara RÄDD för då sviker jag honom. Det är något att jobba på under 2009 det!

Har förresten ägnat många, många timmar åt att fösröka lägga upp film från hoppträningen den 20:e dec men det funkar bara inte! Kan inte kopiera filerna från den DVD jag fått av Marina. Får fråga henne om hon kan höra med sitt datasnille till man hur 17 man ska göra, för det vore kul att lägga ut någon snutt iaf, hela filmen blir nog lite tradigt. Men det är iaf lite kul att titta på när inspirationen tryter. Som t.ex nu.

Kram på er!

PS. Lägger in lite bilder som Patricia tog i höstas som jag tycker är lite coola. Och så får min älskade Mango vara med på ett hörn också,han som verkligen inte får vara med om något skoj alls nu under vintern, stackarn. DS.

Efter hoppträningen var jag heeelt färdig efter att ha gått 8 km och ridit i en och en halv timme på skenkulan. Likväl stannade jag i tre timmar i stallet för att putsa all utrustning och fylla på foder överallt och kolla mina nerkladdade minneslistor så att allt var redo för att lämnas över till Patricia eftersom vi dagen efter träningen skulle bege oss 50 mil norrut till Stöten för att fira en vit jul. En hel vecka skulle Patricia ha hand om Estanyo. När vi åkt halva vägen ungefär byttes mamma och jag av så att jag skulle köra i stället för mamma. Min mobil ringde men eftersom den låg i min jackficka och jag körde på vinterväglag så fick mamma svara i mitt ställe. När hon la på sa hon: ”Maria du måste stanna och ringa upp Lilian, Patricia har varit med om en olycka”. Mitt hjärta stannade nästan och jag började frysa och hacka tänder på en gång eftersom jag genast målade upp mardrömsscener i mitt huvud.

 Stannade och ringde upp Lilian som redogjorde för att Estanyo precis kommit tillbaka till stallet ensam i full galopp och var väldigt uppstressad och enligt vad Lilian fått veta från två chockade bilister som kommit efter honom till stallet låg Patricia och skrek av smärta, helt okontaktbar på andra sidan stora vägen en bit bort. Jag kanske rör ihop en del detaljer av vad som hände sen men om jag kommer ihåg rätt var det Lilians dotter Emma som körde bort till den plats där Patricia skulle ligga, Isse följde också med. Patricia låg på marken och skrek och skrek utan att tjejerna riktigt kunde få kontakt med henne och några andra vuxna som kommit till platsen hade ringt ambulansen. Tydligen var det i huvudet, nacken och ryggen hon hade ont. Ambulanshelikopter var på väg från Karolinska. Jag ringde upp Isse som var på plats och precis då hade helikoptern lyft med Patricia. Isse åkte med Emma tillbaka till stallet för att se till Estanyo och jag slog med darriga fingrar numret till Patricias pappa som redan befann sig på sjukhuset eftersom föräldrarna varit inne i stan. Han var helt utom sig  av oro och gick knappt att prata med vilket knappast gjorde mig lugnare. Pappan sa att hon blivit sparkad i huvudet men att de inte visste så mycket mer. Isse hade sagt till mig att Patricia blivit släpad längs marken då hon hade varit ute och gått med Esto så det var vad jag kunde förmedla till pappan som jag i alla fall fick att lova att höra av sig så fort han visste något mer om Patricias tillstånd.

Resten av resan fortgick i något slags dimmliknande tillstånd och jag kunde inte slappna av en sekund. Ville inte störa föräldrarna mer så jag skickade sms till de båda att de iaf måste höra av sig så fort de visste något och att jag var ledsen och orolig.

 Hade telefonkontakt under resan med Isse flera gånger som skulle kontrollera Estanyos ben. Hon hade upptäckt ett blödande sår på baksidan av ena frambenet samt en svullnad runt hans överben men hon skulle tvätta det och lägga om det.

Vi kom fram till Sälen vid halv sex tiden men när klockan blivit halv nio på kvällen och jag fortfarande inte hört något från föräldrarna ringde jag upp Patricias mamma för då stod jag inte ut med att inte veta om Patricia överhuvudtaget var vid liv eller inte. Mamman berättade att alla röntgenplåtar visade att hon klarat sig från synliga huvud- nack- och ryggskador. Jag blev så lättad att jag nästan börja de gråta och började skaka igen av all anspänning. Hon hade fruktansvärt ont såklart och hade blivit sydd mellan höften och rumpan med nio glesa stygn och såret skulle ultraljudas för att utesluta att det fanns rester av grus och träflis e.t.c kvar i såret. Egentligen hade familjen fått klartecken att åka hem men Patricia hade svimmat av på toaletten och slagit i huvudet igen! De hade svårt att få liv i henne och hennes blodtryck var katastroflågt så hon skulle stanna över natten för att vara under observation. Jag fick själv prata med Patricia och det var i alla fall skönt att höra hennes röst.

Dan efter ringde jag igen och då hade hon svimmat på toaletten igen men denna gång dessutom krampat medan hon låg avsvimmad! Hon lät betydligt svagare än dagen innan när jag pratat med henne så jag blev orolig som bara den. Hon fick inte åka hem utan det skulle tas prover för att om möjligt se vad kramperna berodde på. Hela dan bad jag till Gud att allt skulle visa sig vara ok så att stackarn kunde få åka hem och fira jul åtminstone. Min hjältinna Marina lovade att ta hand om Esto trots att hon redan var engagerad för att ta hand om shettisarna och Isse som redan hade hand om syrrans Teitur fick agera ställföreträdande veterinär för att ta hand om Estanyos framben. Vad ska man säga annat än TACK? Dagen efter hade Patricia kunnat ta sig upp utan att svimma, blodtrycket hade gått upp och proverna visade ingenting avvikande så dagen före julafton fick hon äntligen åka hem! Nu hoppas jag bara att Patricia tillfrisknar och inte får några men av allt det här. Självklart känner jag mig väldigt skyldig eftersom det är min häst som orsakat att en fjortonåring ligger hemma och har ont och får ägna resten av jullovet till att tillfriskna i stället för att njuta av ledigheten. Det som hade hänt var att Patricia skulle ta en promenad med Esto i träns, delta och grimskaft. Han hade blivit skrämd av några gungor vid en lekplats och sprungit iväg (idiotiska övernervösa häst), men i stället för att släppa honom som jag alltid, alltid gör eftersom jag absolut inte vill riskera min egen hälsa och ständigt är livrädd för att göra mig illa så hade hon krampaktigt hållit kvar eftersom hon till varje pris inte ville att han skulle rusa ut på vägen. Följaktligen släpades hon över en grusplan i ca 30 meter i full galopp och tog emot 5 sparkar från Estos skenande hovar i huvudet innan hon gav upp och släppte! Nu har hon lovat mig att aldrig, aldrig göra om det och aldrig sätta hästens väl framför sitt eget i ett sånt här läge. Man måste släppa annars är det självmord. Hoppas bara att Patricia vågar komma tillbaka till oss.

Estanyo skulle behöva skickas på uppfostringsanstalt och lära sig att man lyssnar på sin ledare och inte bara springer ifrån det läskiga. Så massor av markträning och miljöträning väntar när jag kommer hem, var så säker Estanyo.

Det här inlägget tillägnas den tuffaste tjejen jag känner (men gör inte så igen snälla!), Patricia samt de bästa och trognaste stallvänner man kan ha som ställer upp helhjärtat, Marina och Isse. Tack för att ni finns.

Nu är vi i Sälen för att fira jul, jag, mamma och pappa och syrran och dogsen. Häärligt med massor av vit snö men visst tänker man mycket på vilka ridturer man skulle kunna göra här på den packade snön och på dessa vidder...

Hoppträningen i lördags var ju det sista jag skulle göra innan avfärd till Sälen dagen därpå. Gick upp i ottan för att vara ute i stallet till sju, tyvärr snoozade jag någon gång för mycket och kom ut t stallet tjugo över, vilket gjorde att jag hade ganska bråttom för att hinna göra i ordning Esto. Bestämde mig för att inviga det broderade schabraket så att vi skulle vara extra fina, men kände mig ändå dum som kom till en hoppträning med dressyrsadel, men vad gör man när man inte har pengar som gräs...Det visade sig också att stigarna på väg till Farmen var så fruktansvärt kladdiga att allt putsande av hästarna var helt förgäves, när vi väl kom fram till rdihuset efter 50 minuters promenad såg vi ut som de två "skogsekipag" är jämfört med de välputsade typer som väntade på plats. Marina och jag kände oss kalla och stela när vi gav oss av så vi gick faktiskt med hästarna i ca 35 minuter och red den sista kvarten då det var alltför lerigt för att klafsa runt med nyputsade ridskor =). Så vi var åtminstone rätt rena själva även om hästarna blivit kladdiga som tusan om benen.

Väl framme undrade jag vad jag gett mig in på. Jag har ju knappt någon erfarenhet av att hoppträna och Esto brukar ju bara rusa runt hoppbanan. De andra såg proffsiga och självsäkra ut medan fjärilarna ruuusade runt i min mage. Inte blev det bättre av att det redan byggts upp ca tio hinder med en låtsasmur, ett blått plank och andra läskiga hinder som jag aldrig hoppat förut.

Jag skrev precis ett väldigt långt resterande inlägg där jag detaljerat beskrev hur hoppträningen gick till men det försvann när jag skulle lägga upp det…den trådlösa uppkopplingen är väl lite sisådär. Så nu tänker jag inte göra om det misstaget utan nu skriver jag allt i word så får jag klistra in sen när allt är klart.För att göra en lång historia kort fick vi träna succesivt, först över travbommar där det gällde att hålla precis samma takt före och över som efter bommarna, därefter travhoppa ett hinder, rida an i galopp och sedan hoppa två hinder längs långsidan, sedan längs en böjd linje och till sist kombinera allt till en bana. Sammanfattningsvis så gick det ganska bra och jag var nöjd med att Esto numera faktiskt kan delta i en sån här träning på främmande plats där en massa hästar springer runt, runt. Han hoppade jättebra (tycker jag), slarvrev en gång ett travskutt och stannade nån gång för det blåa planket innan han fattade att det inte tänkte äta upp honom, men annars hoppade han jättefint och vi tränade på en högre höjd än jag brukar, ca 80-85 cm var det åtminstone, och vi fick prova riktigt färgglada hinder och så, men…han LYSSNAR inte ett ögonblick på mina förhållningar och jag kände att jag tog honom jättemycket i munnen, men han ruuuuusade ju bara! Så nu måste vi träna på bromsen, får börja från början från marken för detta måste funka om jag ska kunna reglera tempo och riktning vilket enligt Niklas är det viktigaste.

Sen måste jag träna på min balans som enligt Niklas aldrig kommer att bli ok över hindren om jag inte skaffar en hoppsadel, som det är nu kommer jag inte riktigt ur sadeln och hoppar med raka ben och enligt Niklas hjälper det inte att korta lädren jättemycket eftersom sadeln inte är gjord för det. Så, suck, hur ska jag få pengar till det?! Men sen sa Niklas också att jag är väldigt otydlig som ledare, måste bli tydligare och renodla mina hjälper och att det märks att Estanyo  inte är riktigt är trygg med mig som ledare…så jag har en hel del att ta tag i! Jag får inte bara lämna allt åt honom att lösa utan jag måste hela tiden tala om vad han ska göra…problemet är att jag inte alltid vet vad jag ska göra! Så jag får ta tag i det här tillsammans med min instruktör. Det var i alla fall en otroligt lärorik och rolig händelse att vara med på det här och riktigt inspirerande! Film kommer (kanske), Sara har filmat med Marinas kamera, har inte sett dett själv men ska få det på skiva av Marina så får vi se om jag vågar lägga upp någon snutt…nu har jag i alla fall några konkreta mål att jobba med framöver.

Tråkigt att det fortfarande är så på klubben att en del ser snett på en när man kommer med en häst som inte är ett brunt halvblod 1,70 hög (tro inte att jag inte märker det).  Jag är en person som kämpar oerhört med min häst och min ridning och jag har egentligen inte alls ekonomiska eller praktiska förutsättningar att hålla på med det här. Har ingen tjusig transport och även om jag hade det hade jag inte kunnat använda den i nuläget eftersom han inte är färdigtränad för det. Har inte råd att köpa allt som jag kanske borde ha. Jag tycker att hålla på med hästar är det roligaste som finns och jag gillar alla typer av hästar och kan tänka mig att äga alla möjliga raser. Det är så roligt att få komma och träna även om det innebär ett projekt på sju timmar för mig, plus restid. Gemenskapen med andra hästtokiga kan man leva på länge emellan varven. Därför är det så trist att det finns en sån tråkig kategoriseringsattityd inom ridsporten vilket jag inte träffat på inom någon annan sport som jag provat på. Varför måste man vara av en viss typ för att bli accepterad fullt ut? Skäms på er ni som snörper på munnen och talar till mig med en otrevlig ton. Gå hem och tänk till kring varför ni håller på med hästar. Ni som inte tycker att delad glädje är dubbel glädje – kan inte ni hålla er hemma då?! Det finns ingenting inom hästvärlden förutom vanvård som gör mig så arg som det här.

Som tur är har klubben en utomordentligt bra ambassadör i Jenny Abrahamsson som organiserar de här träningarna, som alltid bemöter en med ett soligt och ärligt leende, som frågar hur det känns och som alltid tycker att det är roligt att man är med. Tack vare henne känner man sig välkommen även om man är ”the odd one out”.  Er andra tänker jag inte ägna mer energi just nu.

Rubriken gäller både häst och matte. Igår var det verkligen med uppbådande av mina sista krafter som jag tvingade mig själv att gå ner till banan med Estanyo vid sjutiden. Hade sällskap av Marina & Marino. Orkade knappt sitta upp och när jag väl gjorde det kändes Estanyo mer eller mindre som en gammal sliten åkarkamp! Han var bara såååå trött hästen! Skönt på ett sätt att veta att han faktiskt kan ta slut, för det var länge sen något sådant infann sig. Men nu har han gått stenhårt i några dagar så igår tog det bara helt stopp för honom. Man både kände, hörde och kunde se hur han släääpade benen i gruset stackarn! Så jag red i en halvtimme, skritt och trav innan jag masade mig av och upp till stallet igen. Åkte hem vid kvart i nio, alltså ytterligare en sen kväll. När jag kommer hem så sent borde jag gå och lägga mig på en gång, men ville ju såklart hinna heja på min sambo samt att han hade varit gullig att spela in "Bonde söker..." så jag satte mig och tittade på det och åt rekordsen middag. I morse ringde klockan kvart över sex som vanligt och idag är jag om möjligt ännu tröttare än igår! Vet inte riktigt hur jag ska göra idag för det är ingen idé att rida när jag känner mig såhär, men samtidigt så har jag ingen möjlighet att rida i morgon, kommer bara att hinna till stallet en snabbis, måste hem och ta tvättstugan, sista tillfället innan jul och har massor av smutstvätt och åker ju bort på söndag morgon... och på lördag morgon är ju träningen. Alltså kanske inte så bra att han står i två dagar innan det men jag ooooorkar inte rida idag! Får se hur jag löser det. Nu måste jag se till att komma iväg från jobbet innan jag somnar framför datorn...

En dag kvar till ledigt, JIPPIE!!!!!