Hade bestämt på förhand att torsdagen skulle vara en vilodag. Slutade ganska tidigt idag och hade planerat att massera Esto efter gårdagens pärs med Fia. Han tyckte att det var sååå skönt, ställde sig och gäspade när jag kom till hans favvopunkt, baksida lår på bakbenen (eller vad fasen den rätta anatomiska benämningen är), då sätter han sig nästan i knät på mig ha ha! Skönt med en dag då jag inte behövde tänka alltför mycket utan kunde njuta av att vara nära min goa viting. Fick rensa händerna med jämna mellanrum eftersom arnikan gjorde att allt fällhår fastnade i mina handflator. TYVÄRR har han återigen tappat ena framskon, denna gång höger, det var ju för 17 bara någon vecka sen han tappade den vänstra och bara någon vecka innan det som han blev nyskodd runt om...han var dessutom FULL av bitmärken så de har lekt våldsamma lekar i hagen idag, Peters häst hade också bitmärken. Aja baja. Drygt är det att behöva jaga hovslagaren hela tiden vilket jag gjort nu hela eftermiddagen och kvällen...suck.

Efter massagen gick jag ut utanför stallet med  Esto så att han fick beta lite av det ynkliga men ändå vårigt gröna gräs som sticker upp här och var mellan gulbruna tovor av visset fjolårsgräs. Sen var det dags för intag redan så skjuts in i boxenför att äta ännu mer! Somliga har det bra! Avslutade med morotsstretching inne i boxen, alltid lika populärt!

När jag stod och höll i honom när han betade blev han rädd för något längre upp i backen och ställde sig och spejade en stund med huvudet högt och spänd nacke. I stället för att invänta ett hopp åt sidan och att han sen försöker dra iväg med mig hängandes i grimskaftet (det är så det har gått till på sistone) förebyggde jag alltihop genom att snurra honom runt mig flera varv och det funkar verkligen, då kommer han av sig och slutar speja. Det är att sätt att bryta blockeringen som han får ibland när han stirrar på något som jag inte ens ser och man ser att han förbereder sig för något.

Okej, principerna...jag orkar inte skriva ner dem just nu! Måste verkligen gå och lägga mig i tid i kväll är heeeelt färdig och måste upp 5.30 i morgon...så jag sparar lite på det. I morgon ska Jessica rida ut. Får bli på moss-stigar i skogenom jag inte fått fatt på hovis innan dess. Hoppas jag lyckas med det snart..få tag på hovis alltså...ZZzzzZZZ *halvsover framför datorn*

Kram och gokväll!

Ja, kära vänner...igår kväll tog jag verkligen av mina sista krafter och uppdaterade bloggen med ett lååååångt inlägg om de två senaste dagarnas ridning...men tror ni inte att när jag klickar på "Spara inlägget" så blir det något vajsing med internetuppkopplingen...och allt försvinner! Jag som verkligen tömt mig på tankar och känslor...så nu gör jag ett nytt försök på min lunchrast så får vi se om det fungerar bättre nu...det kommer inte alls att bli lika långt och utförligt för jag orkar bara inte skriva om allt, så det får bli en sammanfattning av det jag skrev igår.

I tisdags när jag åkte till stallet hade jag nått en mental vändpunkt. Jag var trött,arg och frustrerad. Ska man betala för denna svindyra stallplats och kämpa så med en häst utan att våga rida? Nej, nu fick det vara nog. Rädslamonstret får ge vika här och nu, tänkte jag, annars är det ingen idé att fortsätta skuldsätta sig upp över öronen för att ha en häst att titta på...och Jessica lyckas ju med vad som helst med honom så jag får väl helt enkelt försöka göra på samma sätt..och jag har ju observerat henne mycket och vet vad skillnaden mellan oss är i fråga om att vara en trygg ledare. Så i stället för att ens fundera över OM jag skulle rida så bestämde jag mig bara för ATT jag ska rida idag, och inget ska stå i vägen, varken min hemska huvudvärk som jag haft hela dagen, eller att Estanyo eventuellt inte skulle vara sugen på att gå till ridhuset och inget annat heller för den delen. Kände hur jag nästan marscherade till boxen. Ja, sagt och gjort. Jag red, inte så länge för jag forcerade så mentalt att jag till slut trodde att huvudet skulle spricka av självpeppning. Red i alla fall i kanske 25 minuter, och jag travade, galopperade, red öppna, gjorde en massa halter och volter, jag t.o.m provocerade honom att gå IN i hörnet där det satt en LÄSKIG tränare på en pall och en ännu LÄSKIGARE hund som låg under pallen (i stället för att som jag gjort förut, undvika hörnet). Och rädd blev jag aldrig, varför skulle jag vara rädd för, när det är JAG som bestämmer vad som ska hända!

Efteråt var jag gladare än på mycket länge. Estanyo kändes helt underbar att rida. På slutet gick han med öronen nästan rakt ut åt sidorna som en åsna, som han ibland gör när han tycker att något är lite jobbigt och han har blivit överbemannad.

Igår var det dags för lektion för Fia. Tanken var att hon skulle rida lite också som förberedelse för tävlingen den 25:e, men hon blev så glad av att höra att det släppt för mig, så jag red själv hela lektionen. 45 minuters stenhårt jobbande i trav och galopp. Estanyo var helsvettig efteråt, och jag var inte direkt fräsch heller såklart. Så JÄKLA nöjd är jag, både med mig själv och med honom men faktiskt framförallt med mig själv! (Skryt, skryt!)

Nu kanske ni som läser tror att det här var en engångsgrej (okej, två gånger då) men det tror jag inte alls, eftersom jag har några principer som jag nu hänger upp all hantering av Estanyo och ridningen också på. Det har tagit lite (mycket) tid att komma fram till vad hemligheten är men nu ser  jag verkligen vad som krävs. Och det fantastiska är att jag verkligen inte är rädd längre! Inte ens när han skuttar till och blir rädd bryr jag mig överhuvudtaget. Nej, i stället tar jag över och provocerar fram något annat hos honom. Jag känner att jag har makten! Och han verkar lita mer på mig då också konstigt nog.

Jag tänkte att jag skulle sammanfatta vilka principerna är, men jag måste formulera dem på papper först så att det inte blir så omständigt att skriva det här. Och det ska jag göra i kväll tror jag, men just nu måste jag hinna äta innan lunchen är slut.

Kram från en glad men fortfarande sammanbiten Maria som tagit makten över spöket rädslan.

PS Tack Anso för att du mockade och fixade foder åt mig medan jag red och sedan dessutom väntade på  mig en lång stund efteråt så att jag fick åka bil med dig hem, hur gulligt som helst! Jag hjälper gärna dig någon dag, säg bara till! DS

Dags att ge sig till känna här på bloggen....kan inte tro att det är sant att det är så länge sedan jag skrev något, när jag tittar på bilderna från Berga är det helt otroligt vad omgivningarna hinder förändras på att par månader. Ingen snö utan spirande vårgräs är det som omger stall och ridhus nu. Det har varit rejält lerigt i hagarna men även de har torkat upp så det känns som om man går mot en lite lättare del av häståret just nu... bortsett från att alll utrustning är täckt av en matta av vita Estanyohår förstås...

Självklart har massor hänt sedan jag skrev något sist. Jag har dragit mig för att uppdatera eftersom ju längre tiden gått desot mer har jag haft att uppdatera om och då dragit mig för det ännu mer...men jag ska försöka att inte bli för långrandig (yeah right, vem försöker jag lura...) och sammanfatta det som hänt på senare tid.

För det första har jag efter alla dåliga erfarenheter, både gamla men framförallt allt som hänt efter flytten gjort att jag blivit rädd för att rida. Till en början var jag rädd för att rida överhuvudtaget men det har släppt nu, men jag har inte vågat mig upp på Estanyo och som alla i min omgivning vet så har jag noga övervägt att göra mig av med Esto. Nu har jag bestämt att inte fatta något beslut alls i frågan förrän framåt sommaren.

Nu börjar Estanyo likna sitt gamla jag och han verkar verkligen trivas på Berga. Han leker mycket i hagen, får fint foder och trivs i boxen och han är inte längre stressad när man binder upp honom. Han har också accepterat ridhuset även om porten fortfarande är jätteläskig och hörnen kan ju eventuellt ibland innehålla arabslukande monster. Han har även börjat runda upp sig lite sedan han slutat att få diarée så fort man tar i honom.

För en vecka sen satt jag upp på Esto för första gången sedan i början av februari. Jag var jättenervös men med stöd från AnnSofie i stallet gick det ändå bra även om det inte var långa stunder jag satt till häst. Under påsklovet har jag haft hand om AnnSofies fullblodssto i 5 dagar då Anso var bortrest, och det har verkligen bidragit till att det känns bättre nu, för den hästen är en riktig klippa att rida, så det passade jag på att göra 4 av de 5 dagarna.

Estanyo mår som sagt som en prins och lösningen för mig och honom under tiden som gått stavas J-e-s-s-i-c-a. En f.d elev till mig som svarade på medryttarannonsen. Vid den tiden hade jag nästan gett upp att hitta en passande person, men jag kände ju till att Jessica jobbat en hel del med lite jobbiga hästar, så hon fick chansen. Det var i ett läge då jag var övertygad om att Estanyo var ett monster och avkastarkung men den här tjejen har fullkomligt vänt på ALLT och jag hyser den största respekt för vad hon lyckats med och att Esto LYSSNAR på henne, och jag har också lärt mig se vad han behöver för att faktiskt kunna fungera precis som vilken "normal" häst som helst. Sen är det fortfarande så att jag själv har en hel del att ta tag i för att komma till den punkt där de två befinner sig som ekipage, eftersom han nu lärt sig att med matte kan man gör vad man vill och hon är en obehaglig ledare vars puls rusar upp i 280 bara man lyfter på huvudet och tittar sig omkring.

Jessica rider nu honom hela 3-4 dagar i veckan och jag ett par dagar i veckan bara. Men målet var att jag efter att ha tagit hand om Ansos häst och kommit igång med min ridning (och kommit över den värsta pärsen av träningsvärk, huga vad mina ridmuskler gått i dvala) ska kunna rida lite mer själv, åtminstone på hemmaplan, Jessica får gärna fortsätta att rida ut och  rejsa och så, det vågar inte jag ännu...

Anso och Jessica har också hjälpt mig att vänja Esto vid spolspiltan så det är toppen att kunna utnyttja och slippa stå och svampa bort all lera från benen. Jessica har också hunnit hoppa honom och när hon rider med honom får han ösa på i full galopp, hoppa stockar i skogen o.s.v och han är SÅ lycklig när han får komma ut med henne och busa. Hon saknar genen för rädsla (det måste faktiskt vara så på riktigt) och blir aldrig rädd om han försöker något och givetvis är de två en "match made in heaven". Men jag har svårt att släppa greppet om honom helt, så jag vill komma igång och rida mer själv nu. Och det är ju väldigt tydligt att  han faktiskt går att göra det mesta med om man gör det på rätt sätt, så nu gäller det bara att få honom att fatta att detta gäller även om det är matte som håller i linan/sitter på ryggen.

Igår var jag iväg med syrran på tävling hela dagen (grattis till tredjeplatsen, jag är så STOLT över er) så Jessica red igår och hon red ut ihop med Peter så Esto fick sträcka på sig ordentligt. Idag ska jag försöka rida helt själv och i morgon kommer Fia, min instruktör, och rider, eller om vi rider båda två. Den 25:e är det nämligen en dressyrtävling på Farmen och den här gången ska Fia rida Estanyo i en LB:2 så att han inte får utrymme att fåna sig som han gjorde sist vi var på dressyrtävling för ett år sedan (den enda vi varit med på) då vi hamnade sist med runt 20% (!) eftersom han var helt vild inne på banan, sprang mot utgången, var skitskraj för domartornet e.t.c....stolle Så det ser jag fram emot.

Mitt mål fram till sommaren är lågt ställt: jag ska kunna rida själv i ridhuset i alla gångarter utan att vara rädd, och helst också på utebanan. Det låter litet men jag har lång väg att vandra...det hjälper heller inte att Esto drog sönder mitt högra ringfinger när han slet sig för en och en halv månad sen, det är fortfarande ömt, krokigt och jag kan inte sträcka ut det. Jag vet att det inte är brutet men det är fortfarande så att jag är rätt handikappad i min högra hand.

Just det ja, ett annat mål fram till sommaren är också att jag ska fortsätta uppdatera bloggen så som jag gjorde förut =D. Men jag kommer nog att hålla en annan ton...kommer inte att leva i det blå utan nu är det "strama tyglar" som gäller med Estanyo tills han fattar att jag bestämmer. Och jag kommer att vara mer samman biten än förut vad gäller allt som rör honom. Men jag ska i alla fall dela med mig av vad som händer!

Kram till alla som följer bloggen och skickat oroliga mail! Och framförallt kram till alla er som hjälper mig i vardagen med mitt vita monster, särskilt  då Jessica och Anso!

Glömde ju fotona jag tog idag...

Bild 1: Ridhuset så som man ser det när man kommer gående från stora vägen

Bild 2: Stora stallet

Bild 3: Hagen

Bild 4: Simpen, gammal kompis på nytt ställe

Bild 5-10: Hagen

Bild 11-12: Stallgången

Bild 13-14: Boxen (lägg märke till den nya flådiga namnskylten ;)  )

Bild 15-16: Köket  som man går in i direkt fr stallet

Bild 17: Omklädningsrum som man når från köket

Bild 18-20: Inne i ridhuset

Vilken underbar dag det har varit här i Stockholmsområdet idag! Massor av vit snö och strålande sol. Det gäller väl att passa på att njuta för det slaskar nog snart bort. Kul för alla sportlovslediga med vädret.

I fredags longerade jag Estanyo i ridhuset en liten stund innan en tjej påpekade för mig (det var två andra tjejer där som red) att det inte var så populärt att jag longerade medan de red. Jag VET ju att man ska fråga de som rider innan man longerar, men samtidigt så visste den ena tjejen om det redan innan jag gick till ridhuset och det var ok för henne, och den som redan var där och red sa inget. Ja, ja det var ju DUMT av mig att bara anta att det var ok utan att fråga, men jag kände mig så himla förnärmad så jag lämnade ridhuset utan att säga ett ord och utan att stänga efter mig, och då skulle jag egentligen ha tagit sällskap med den ena tjejen efteråt för att jag skulle få lite sällskap till Esto för att kunna visa honom lite av omgivningarna eftersom vi hittills bara traskat mellan stall och ridhus... Jag gick i min ilska ensam med Esto till utebanan där vi aldrig varit förut och han var naturligtvis jättestressad hela vägen dit men jag bara gick med ihopbitna tänder och det gick ju att ta sig fram! På utebanan var det dock så halt och hårt att jag bara kunde leda runt honom i skritt. Efter ca 10 minuter dök dock den ena tjejen som ridit i ridhuset upp och sa att nu var det ledigt i ridhuset! Paff blev jag, eftersom utebanan ligger en bit från stallet och passeras inte när man går mellan stora stallet och ridhuset, så det var ju väldigt snällt av henne! Gick tillbaka till ridhuset där vi nu var helt ensamma, och longerade honom trött i både trav och en inte alls samlad utan väldigt, väldigt springig galopp.

I lördags red Sofia, min instruktör, Estanyo. Han var jättespänd (vi var ensamma i ridhuset) men hon är ju orubblig i sadeln och tvingade honom bl.a att gå in i hörnen och nosa på läskiga pallar, kvarlämnade täcken e.t.c Han var på helspänn och beredd att fly om något skulle ha rört sig, så jag vågade knappt andas när jag tittade på, men allt gick bra. Efter ca 40 minuter och genomsvettig häst stannade Fia och sa att nu var det min tur!Jag hade inte tänkt rida själv och hade bara jeans under vinterridbyxorna men jag satt upp fastän jag egentligen inte ville. Det blev en mycket spänd session med mycket korta tyglar, där jag red på en stor volt runt Fia i skritt och trav. Jag kände hur SPÄND han var och det var ingen bekväm ridning eftersom jag hade sånt tryck i tyglarna, men Fia tycker att det är så han måste ridas för att inte gå och speja hela tiden, för då kan han fara iväg. Allt som allt var jag i alla fall nöjd efteråt även om allt känns som det gått 100 steg bakåt sedan vi flyttat pga hans nervositet.

I söndags kom en tjej tillbaka som var och provred Estanyo förra söndagen för att bli medryttare. Jag ville att hon skulle rida några gånger till så att jag ser att allt funkar. Hon var mycket duktig och tuff, han sprang iväg rejält en gång och då tänkte jag att "Shit nu går det åt h-vete, men hon fick stopp på honom och själv blev jag så arg på honom inombords att jag knappt ägnade den stackars tjejen en tanke utan sa bara att "Nu kortar du tyglarna en decimeter på varje sida och så gör du om den där galoppen, han FÅR inte bestämma", och sen gick det verkligen superbra för dem! Och tjejen, som heter Stephany, vill fortsätta, så nu ska hon komma en gång till nästa söndag och så ska jag visa hur alllt foder ska göras e.t.c så får hon köra själv sen (givetvis bara inne i ridhuset till att börja med).

Igår var jag hundvakt åt mammas och syrrans hund så att mamma kunde gå ostört på stan utan att behöva känna tidspress, så jag hann bara med Esto en stund på kvällen och gjorde då bara det nödvändiga samt kelade lite såklart med honom.

Idag kom jag till stallet på förmiddagen och allt bara badade i sol. Eftersom jag har sportlov har jag möjlighet att vara i stallet på dagtid den här veckan så när jag kom dit idag var jag helt ensam för första gånegn någonsin. Det är ju 20 boxplatser så det är alltid spring när man är där i vanliga fall, så det var faktiskt helt underbart att vara ensam och njuuuta av tystnaden. Gjorde allt i lugn och ro och utan att behöva kryssa mellan folk och hästar i stallgången, fantastiskt skönt för en dagdrömmare som mig som älskar att gå runt och filosofera i tysthet! Eftersom jag hade turen att ha kameran i väskan passade jag på att springa runt och ta kort på ALLT när nu ingen behövde bry sig om vad tusan jag sysslade med. Se nedan! När allt var klart funderade jag på vad jag skulle göra med Estanyo. Ville så gärna vara utomhus men första gången jag lämnar stallområdet tänker jag ha sällskap, och det var tyvärr bara en halvtimme kvar innan en tömkörningskurs skulle köra igång i ridhuset, tyvärr hade jag missat det. Så jag gjorde Esto redo för longering och gick till utebanan.

Märkte inget på vägen dit men efter två varv på banan hade Estanyo en DECIMETER styltor under alla fyra hovarna och kunde knappt stå, än mindre gå. Jag kände mig som en idiot som inte tagit med mig en hovkrats. Precis då kom en tjej som står i lilla stallet (där utebanan ligger) tillbaka från en ridtur och kunde räcka mig en pinne som jag kunde slå bort det värsta med, Estanyo kunde knappt stå stilla och tyckte att jag var läskig och det rasade såklart snö från stalltaket precis då också, men PHU vi klarade den pärsen och jag gick tillbaka till stora stallet och stängde stalldörren som jag råkat lämna öppen, men fortsatte sedan med ovillig Estanyo bort mot ridhuset men fortsatte den här gången FÖRBI, där vi inte gått förut och Estanyo satte ner varje hov högst tveksamt som om marken var gjord av glas. Dessutom stod en transport vid vägen precis där vi skulle gå inmed en häst kvarlämnad i som bara stod och sparkade och hade sig så det tjongade i hela transporten som dessuton stod och gungade av allt sparkande. Fortsatte med bultande hjärta och fnysande Esto förbi transporten och sedan kanske 20 meter till innan man kan ta till vänster och gå tillbaka mot utebanan, via lilla stallet och tillbaka till stora stallet. Inom mig stred två olika röster, en som sa ungefär " Vad håller du på med, han kommer ju att slita sig fattar du väl, han litar ju inte på dig, han kommer att tvärvända när som helst och kuta tillbaka till stallet"och en som sa "Lugna dig nu och andas, få ner din puls bara så följer han dig, ni är snart hemma igen, försök att vara en trygg ledare och fokusera på uppgiften och inte på hur det känns". Och det GICK! Vi kom tillbaka till stora stallet och då var Estanyo så lycklig över att ha sett lite nytt, och helt avspänd.

För de som inte följt våra äventyr låter den här extremt korta promenaden bara väldigt  löjlig, men för er som är mer insatta så förstår ni säkert hur nöjd jag var med den här pyttelilla bedriften! När jag kom tillbaka ville jag bara ut igen och testa andra nya vägar, men jag vet ju att varje gång jag invaggats i sån här tillfällig trygghet och utmanar mig/honom så har det hänt olyckor, så nej tack, jag nöjde mig detta lilla och gick tillbaka in i stallet.

Inte bara var det promenaden som gjorde mig glad utan det betydde så oerhört mycket att jag fick vara ensam i stallet med Estanyo och ha det lugnt och skönt. Både han och jag är ju väldigt ljudkänsliga så är det tyst blir vi båda mycket lugnare. Estanyo gillar dock inte att vara ensam inne i stallet, så för att han inte skulle bli så stressad band jag upp honom i gången så nära stalldörren som möjligt och öppnade dörrarna ut mot hagen (när man inte är ensam går det inte att göra så, det blir korsdrag när någon använder den andra dörren på motstående sida) så att han kunde se de andra hästarna och då blev han kolugn och för första gången sen flytten kände jag igen min gamla gosiga Estanyo och för första gången bajsade han inte heller diarré 5 gånger i stallgången. Det var på det hela taget en väldigt mysig stund i stallet och det gav mig lite hopp och allt kändes inte lika hopplöst som det gjort den senaste tiden. Tror också attdet hjälp mycket att Estanyos kompis från sommarbetet, Simpen, nu flyttat till Berga och delar hage med honom och de två fuxarna, jätteskönt att han fått en hagkompis som jagvet att han trivs väldigt, väldigt bra med och är trygg med.

Hoppas jag lyckas pricka in några fler tider innan lovet är slut då vi får ha stället för oss själva, för det var ju som sagt väldigt mysigt och rogivande. I morgon ska jag dock uträtta en massa ärenden innan jag åker till stallet så jag blir där lite senare än idag. På torsdag kommer ET en andra gång för att fortsätta behandla hans något sneda bäcken.

Tack för allt stöd, alla kommentarer och jätterörande och långa mail som jag fått från flera, med massor av stöd och uppmuntran som nog gör att jag orkar fortsätta ett tag till med Estanyo. Det betyder jättemycket för mig.

Har inte uppdaterat på en evighet som ni sett. Har inte haft någon lust sen flytten eftersom det hände massor (mindre roliga saker) i samband med att vi försökte flytta honom och sedan var de första dygnen på plats på Berga också alltför dramatiska, vilket faktiskt gjorde att jag helt och hållet tappade all lust att satsa en enda timme eller krona till på denna halvgalna häst. Ja, jag vet, det finns inga "galna" hästar men min min har i alla fall någon slags beteendestörning och jag är så TRÖTT på all hans överdramatiska rädsla för allting som skadar människor som jag håller av. Jag orkar faktiskt inte berätta om allt i detalj för jag har ältat dem alltför många gånger. Har varit på väg att lägga ut Estanyo på annons nu flera gånger men har nu bestämt mig för att ge honom en chans till, för att landa på nya stället och få en chans att utvecklas med de förutsättningar som finns där. Jag ger honom fram till sommaren och sen fattar jag ett beslut om det är denna typ av hästtillvaro med ständig problemlösning som jag vill hålla på med, eller om jag skaffar mig en trygg Brunte som ställer upp på lite äventyr utan alltför stora protester.

Kan kort berätta att flytten innebar tre försök, först ett till fots utan hästsällskap, han slet sig ca 1 km från målet för att han blev rädd för en rörelse, och skenade hela vägen hem längs starkt trafikerad väg, och bara tur att ingen kom till skada. Försök nr 2 innebar lastning med TRE omgångar lugnande, filt över ögonen och hästsällskap i transporten och ändå resulterade alla ansträngningar bara i att pappa blev omkullknuffad och hamnade under Estanyo som vinglig som han var inte kom därifrån på en gång utan trampade i panik över hela min pappa. Bara tur där också att inte pappa strök med utan klarade sig med spricka i revbenen, trasig sko och blåa broddmärken över hela kroppen. Det var en fruktansvärd situation som jag aldrig vill uppleva igen och den dan var Estanyo på väg till slakt, det kan jag säga utan någon som helst humor inblandad. Tredje försöket till fots med hästsällskap av Mango kom vi i alla fram till Berga och jag gick hem med Mango morognen efter, så han hann göra succé som ställets maskot när han övernattade bland alla stora hästar i en ledig box mitt i det jättelika stallet.

Efter en vecka skulle Patricia rida i ridhuset och spänd som han var av allt det nya blev han helt oförklarligt rädd (speciellt som jag tränat det här med fladdrande tyg mot ryggen SÅ himla mycket) när Patricia skulle ta av sig jackan på hästryggen (jag hann inte avstyra det innan han sköt iväg som en kanonkula genom hela ridhuset). Eftersom han inte stannade utan rusade runt, runt i paniksken och höll på att skrämma ihjäl alla andra ekipage kastade sig Patricia av och landade så illa att hon bröt handleden på två ställen, ett komplicerat brott som gav henne fruktansvärda smärtor. Ilfart i ambulans till sjukhuset såklart. Den kvällen på sjukhuset var en av de värsta i mitt hästliv. Jag tyckte, och tycker fortfarande, att det var mitt fel. Då bestämde jag  mig för att hon inte får rida honom något mer (kanske längre fram om jag behåller honom och när hon blivit lite större) eftersom jag tycker alldeles för mycket om denna helt underbara lilla tjej.

Ja, så efter det har jag inte vågat mig upp på honom eftersom jag inte vill ha någon mer dramatik utan nu får han bli trygg först med allt det nya. Iofs har andra ridit honom, men de har inte den bakgrund av skador som jag har med honom, vilket nu sitter rätt hårt i mitt huvud.  Dock har han fått massor av motion ändå, har använt nig flitigt av ridhuset såklart och longerat och tömkört massor, och min ridlärare har ridit honom en gång och kommer tillbaka i morgon för att göra det igen. Har också haft ett par damer/tjejer ute för lite provridning som medryttare, vi får se hur det blir, men utan medryttare klarar jag inte av att ha honom, varken tidsmässigt eller ekonomiskt. En av tjejerna kommer tillbaka på söndag.

Ska försöka hinna uppdatera med foton nu när jag äntligen har SPORTLOV!!!! Det kommer så lägligt för jag är helt slut mentalt av allt som hänt. I morgon kommer Lilian med sina två hästar Madison och Simpson som vi stod med i gamla stallet, det blir jätteskönt och ännu mer hemtamt för Esto. 

Ja vi får se hur det blir med allt och hur mycket jag orkar blogga men jag ska försöka hitta någon slags nytändning vad gäller det och ledigheten kan ju säkert bidra till det. Ha en trevlig fredagkväll!

Eftersom skolans vårtermin börjar den här veckan har jag två lektioner som faller bort från mitt schema vilket gör att jag från och med nu och fram till sommaren börjar 11.40 på tisdagar! Lyxigt! Har såklart tänkt att jag ska utnyttja denna morgontid för att rida och fixa i stallet och sedan kunna åka direkt hem efter tisdagskonferensen. Gick upp kvart över 6 för att hoppa i slappebrallor, dra en mössa över huvudet och gömma mig på bussen. Kom ut till Färingsö tjugo i 8, gick hem till pappa och hämtade bilen, åkte t stallet där hästarna fortfarande stod inne, smööög runt för att inte hästarna skulle ställa till med liv och börja sparka i väggarna, letade efter en presenning att lägga i bilen men hittade ingen, men bytte om till stallkläder och åkte till Berga. Efter 4 km då jag har 1 km kvar till Berga kommer jag på att jag GLÖMT Ikeapåsarna som jag skulle packa hösilaget i!!!! Grrrr, vilken idiot jag kände mig som! Bara att åka tillbaka till stallet och hämta påsarna...jag som hade så lite tid på mig!

Framme vid Berga med försök nr 2 stod mannen i familjen som äger gården där, så jag passade på att presentera mig och tala om att jag fått lov av Birgitta (frun) att hämta hösilage. Han var mycket trevlig, och det var även en annan kvinna där som jag presenterade mig för, så nu känner jag mig inte riktigt lika nervös för flytten! Mannen visade sig känna till min pappa, så han började prata gamla tider och blev riktigt nostalgisk. Jag försökte att vara trevlig och samtidigt effektiv med hösilaget eftersom jag hade ont om tid...och samtidigt hålla i huvudet hur mycket jag vägt upp sammanlagt (jag som har sån usel simultankapacitet he he). Efter 33 kg gav jag upp och förstod att jag inte hade tid med att fixa med mer hösilage idag, men jag var välkommen tillbaka när som helst för att hämta mer. Fodret doftade underbart men var ganska torrt, vilket jag tycker är bra eftersom det ingår en viss mängd i månadshyran och ju högre torrsubstans desto mindre behöver man ge i förhållande till den gamla mängden hö...

Väl tillbaka i stallet hade jag ca en och en halv timme på mig att fixa höet med vattning, blanda upp med hälften hösilage, fixa shettishö, mocka och fylla på vatten i både box och ute, ta ut Mango ur hagen och behandla hans ögoninflammation med den föreskrivna ögonsalvan, ge Mango hans kraftfoder, göra i ordning två omgångar kraftfoder till Estanyo och gå tillbaka med Mango till hagen! Och tiden bara ruuuuusade iväg, varför är jag så förtvivlat långsam? När jag hade en timme kvar till min första lektion var det verkligen dags att åka hem t mamma och duscha och byta om, köra ner bilen t pappa och be honom köra mig till skolan. Kom till skolan 10 minuter innan min lektion började och hann inte äta lunch...sen åkte jag hem med en kollega direkt när vi slutade vid fem, och nu måste jag jobba med elevdatabasen hela natten och har absolut INTE tid att sitta här och blogga!= )

Det kanske är trist att läsa om varenda liten detalj som jag gör i stallet men

jag skrev ner det för att försvara mig lite varför jag inte hann rida idag. Det är just det som jag längtar bort ifrån så himla mycket, för jag vill verkligen lägga min dyrbara tid på att rida eller jobba från marken med min fina häst, och inte bara springa runt i stallet och fixa med allt annat. Och det är det som kommer att utgöra en stor skillnad när vi flyttat, för på det nya stället är allt så mycket mer lättskött så jag kan inte se annat än att jag kommer att få mycket mer tid att RIDA vilket Estanyo verkligen behöver. Jag kommer att kunna rida oavsett väder och mörker, jag kommer inte att behöva blöta höet, det är mycket kortare avstånd mellan alla punkter, jag behöver inte bära vatten till hagen, det finns varmvatten så jag kommer inte behöva koka vatten för att ha till diverse saker...e.t.c, e.t.c Dessutom kommer jag inte att behöva ta hand om Mango varje dag, och Wilja flyttar förmodligen ner till Skåne. Självklart måste jag ta hand om Mango, men inte varje dag eftersom Sara och jag kommer att dela upp dagarna oss emellan. Mango flyttar med all sannolikhet till samma ställe som Teitur, längre ut på ön.

Det var ju himla mycket jag hade att rapportera fastän jag inte hade så mycket att säga! Kan det bero på det jobb som väntar mig nu tro? ;) Oj, oj, oj, jag måste bli klar idag men jag vet inte hur jag ska orka...ska göra linssoppa först och jobba sen, fram till åtta då är det Top Model, och sen fortsätta efter det...Låter bra va?

Ha det bra alla!

I lördags skulle jag ju jobba på skolan med några NO-kollegor. Duktig kände man sig som lade några timmar på att städa upp i NO-depån, riktigt välbehövligt var det, så nu ska det bli kul att planera nya labbar! Jag skämdes när jag städade, jag hade t.ex saltkristallodlingar kvar sedan innan sommarlovet som jag inte städat bort, ha ha! Slarvigt...

Efter jobbstädningen bytte jag om hos mamma och skyndade mig ner till stallet, hade stämt träff med Patricia! Det var riktigt roligt att se henne och hon var i mycket bättre form än när jag träffade henne hemma hos sig på jullovet. Tyckte att det var bra att jag var med såhär i början igen så att det inte skulle hända något ytterligare som för alltid skrämmer bort denna underbara människa...vi sadlade och tränsade under stort mankemang, eftersom Mango som stått i stallgången bredvid plötsligt gick iväg med Sara för att ta en promenad, något som triggade Estanyo till max så att han försökte slänga sig ur repen och blev helt hysterisk när han inte kom loss och kunde springa efter Mango! För att han inte skulle slita sig stängde vi dörren framför honom,det gjorde honom ännu mer panikslagen men jag lät det vara så eftersom det var ganska stor risk att han slitit sig annars, jag vet ju hur dåligt de där repen sitter fast...Estanyo SKAKADE i varenda muskel! Sån separationsångest har han inte uppvisat sedan han kom till mig för ett och ett halvt år sen,då jag hade  problem med detta i början. Har ingen aning om vad som föranledde detta fall bakåt, kanske för att han fått stå en del de senaset veckorna och då får extra svårt att skiljas från sina vänner?

Hur som helst, vi fick ner honom till banan och jag gick med honom i longerlinan några varv innan jag började longera på volt. Precis då kommer Sara med Mango förbi ridbanan, och eftersom de var på hemväg tyckte jag att det var lika bra att Mango fick stanna hos oss på ridbanan som stöd för Estanyo, och som vanligt blir han då lugn som en filbunke. Så då kändes det lite bättre att slänga upp Patricia på Esto, med tanke på att jag inte suttit på honom sedan hoppträningen, även om jag markarbetat lite. Han fick gå med inspänningstyglar, inte alls hårt spända men ändå en liten hjälp om han skulle göra nån "tjurrusning". Men det gjorde han inte och allt gick bra och det såg trevligt ut när Patricia red, duktigt! Efter ca 40 minuters (tror jag) skritt och lite trav tyckte jag att vi skulle ge oss eftersom banan var knallhård. Skönt att allt gick bra!

I går söndag mådde inte jag så bra, så jag gjorde bara det nödvändiga och åkte hem. Magen krånglar, och det är säkert stressrelaterat.

I dag måndag är jag ledig, och åkte till stallet vid halv 12. Fixade allt det nödvändiga (vilket ju är krångligare än nånsin) och fastän jag var trött redan efter det tvingade jag mig att gå och hämta stackars Esto som verkligen behöver komma igång och röra på sig. Hilding pratade med mig när jag kom, och han var orolig över att Esto rusade så mycket i hagen med tanke på alla ojämnheter. Stackars överladdade häst! Jag sadlade och spände löst med inspänningstyglarna igen och gick ner med longerlina. Det var mjukare idag men tyvärr kladdsnö, så skritten gick inget vidare, men desto större anledning att verkligen hålla igång honom i trav ordentligt! När han började bli trött och avslappnad och sänkte huvudet ( i början var han jättespänd och sprang med huvudet jättehögt och gjorde hårda trumpetblåsningar, LÄSKIGT att vara själv på banan ju!) var jag taskig nog att sitta upp och skritta av honom ridandes...första gången på tre veckor och det var en ljuuuvlig känsla! Hade helt glömt hur fantastisk han känns att sitta på, stark och smidig! Red runt med ett saligt flin på min fina, lugna häst och kände mig så nöjd över att ha grejat det här, var så nervös innan! Det kan ju verka fånigt men jag är alltid extra nervös när det gått såhär lång tid utan att jag ridit..får för mig att han ska bocka av mig det första han gör. Okej, det har ju hänt en hel del så det är ju inte så konstigt att jag inte riktigt litar på honom...men nu tror jag att det värsta hindret är överstiget och att vi kan komma igång på allvar igen , bara älgarna håller sig borta...

Hilding har förresten erbjudit alla i stallet att få flytta utan uppsägning och alltså utan att att behöva betala för någon uppsägningstid. Så i morgon bitti innan jobbet ska jag åka till Berga och hämta hösilage som jag kan börja blanda med höet åt Esto nu under två veckor...så vi flyttar alltså redan nu till månadsskiftet i stället för att vänta en månad till! Min box på Berga är ju redan ledig. Hej hopp.

Det går så snabbt allting, hinner knappt med! 12 dagar kvar tills vi lämnar Ekenslund...