Oj, oj, oj, nu har jag inte uppdaterat på ett tag...Här kommer en kort sammanfattning om veckan som gått:

I tisdags skulle jag rida, men kom till stallet sent efter en lång dag på jobbet. Patricia var redan där när jag kom. Vi sadlade och gick ner till banan. Älgarna hade varit synliga tidigare under dagen och de var nog fortfarande i närheten, för han var tittig och springig, försökte slita sig varje gång vi gick förbi den nedre delen av banan, ville helst bara vara längst upp på banan, närmast stallet och komipsarna. Till slut fick Patricia sitta upp, jag var alldeles för skakig. Han var totalt okoncentrerad och sprang bara ifrån hennes hjälper, men jag gav instruktioner om olika övningar hela tiden, och efter hand började han lyssna lite bättre. Det är ju oftast så med Esto, han måste få TÄNKA, inte bara springa runt, runt, för då blir det bara race av alltihop. Men sysselsätter man hans huvud samtidigt med kroppen går det bättre. Som Patricia sa:" Det känns som om han vill jobba men inte riktigt kan". Och det är klart att förutsättningarna inte var de bästa, ensam på mörk bana med älgar som kutar runt knuten...Men på slutet gick det riktigt bra, och Patricia är så lugn och fin med honom och sitter bara lugnt när han tramsar och vägrar stå still i halten för att det kan komma attackerande odjur när som helst...så efter en timmes ridning med några riktigt fina galoppfattningar på slutet gav vi oss, och efteråt är han ju alltid så avslappnad och nöjd. Han har verkligen energi!

I onsdags hade Patricia honom själv, p.g.a att vi hade kompetensutveckling på jobbet till 20.00 Hon rapporterade att han hade varit riktigt överladdad, sprungit iväg så fort någon passerat ute på vägen och bockat i galoppen! Fy Estanyo...

I torsdags var jag så nervös på väg till stallet. Hade ju bestämt med Marina att vi skulle hoppa tillsammans idag, hjälpas åt att bygga upp lite hinder och så. Eftersom vi i stallet har så många olika inriktningar kan man aldrig låta ett hinder eller några bommar bli liggande, utan man måste plocka undan allt på en gång, så det är alltid ett litet projekt när man ska hoppa. Vet inte varför jag trodde att jag helt plötsligt skulle våga mig på att hoppa när jag knappt vågat galopperat på honom på sistone. Men vi hade ju sällskap av två andra hästar på banan, och eftersom torsdagar är mina tidiga dagar hinner jag rida medan det är ljust, vilket underlättar enormt. På skakiga ben gick jag ner till banan (utan problem eftersom vi hade draghjälp av Marino och Teitur) och satt upp. Han var väl lite lugnare än under de senaste dagarna till att börja med men efter en stund knakade det givetvis till i skogen längs den ena långsidan, och efter det var han HELT uppstressad, vägrade först att gå längs den långsidan igen och under tiden började de andra att fatta galopp och hoppa runt omkring oss, och det blev han inte direkt avslappnad av...så jag satt av!

Besviken gick jag runt på banan och försökte få honom att bara gå längs de "läskiga" sidorna av banan medan min klump i halsen bara växte och växte...jag vågade inte sitta på när jag kände att han spände sig sådär och bara gick som ett j-a teleskop med halsen och spejade, och spejade och spejade efter faror (läs älgar). Med gråten under ögonlocken kände jag att nu skiter jag i det här, jag är helt skadad mentalt och jag är inte rätt person för den här hästen...men så såg jag de andra som oberörda red runt och galopperade och hoppade. Varför skulle inte jag greja det även om han är spänd? Han måste lära sig att lyssna på mig även om det är läskigt runtomkring. Så jag satt upp igen, bet ihop, svalde klumpen, red trav, avsaktningar till skritt, trav, skritt, o.s.v Och sedan fattade jag galopp och höll upp huvudet och drev som 17 (inga bocksprång här tack). Och efter det vågade jag styra mot några plutthinder, i trav, och säkert med den fulaste stilen någonsin, men jag ville bara ta mig över! Och sen släppte det faktiskt för mig! Han var fortfarande spänd och ville inte vara på nedre delen o.s.v., skyggade för sidan mot skogen, men jag drev igenom och red förbi, och varje gång jag styrde mot ett hinder sög han tag i det som aldrig förr och ville ju såklart bort från det läskiga, även om det stod ett hinder i vägen. Till slut vågade jag t.o.m rida an i galopp och bad Sara och Marina att höja ett hinder så att han fick hoppa lite högre (men fortfarande inte högt, kanske 70 cm?). Så DÄR FICK DU spöket rädslan! Ha, in your face! Jag gjorde det, och det var KUL!  På vägen upp t stallet brakade det till och där kom älgarna lunkandes. Vinden låg på från fel håll så Esto fick aldrig nys på dem, men jag skyndade mig ändå, bättre det än att han skulle upptäcka dem själv och slita sig! FY vad STORA de är!

När vi fixat i stallet gick jag och Patricia (som kom precis när vi hade hoppat klart) ner för att spana på odjuren. Då har de tagit sig in i shettisarnas sommarhage precis bredvid banan, och står vid ett äppelträd och äter, ca 2 m från banan! Och de var inte tre utan FYRA stycken! Mamma, två årskalvar och den fjärde förmodligen en ännu inte frånstött fjolårskalv. Vi hojtade och skrek men de kunde inte brytt sig mindre. Inte förrän vi kastade grus som landade med ett rassalande ljud i gräset en bit ifrån dem sprang de sin väg. MÅSTE de hålla till just vid våran ridbana?! Detta kommer att bli en knepig tid...men jag var så LYCKLIG över att jag övervunnit mina demoner och hoppat på min fina kille! Och han tycker det är SÅ roligt, minst lika roligt som jag! Givetvis fick han massage efter den ansträngningen (vi red i en timme idag också) och fick sen gå ut en stund igen innan intaget. LYCKLIG OCH STOLT ÖVER MIG SJÄLV =D!

Igår hade jag sån träningsvärk, aj,aj,aj! Vet inte om Esto hade detsamma, men eftersom han nyligen är igångsatt igen och jag själv var helt öm, tog vi bara en myspromenad idag. Patricia var med, och vi spände Mango för vagnen och tog sällskap ut, det var SÅ mysigt! Vi gick bara åt det håll där älgarna inte synts till, och samma väg hem, och hästarna var så lugna och fina. Vi var ute i en timme och Mango, Estanyo, jag och Patricia kunde verkligen bara njuta. Känns alltid bra när man hinner med Mango också. Vi hade försett oss med reflexer såklart för mörkret hann ju falla medan vi var ute. Så trist att dagarna är så korta nu! Nu väntar i alla fall ett underbart höstlov i en hel vecka...skönt! Gick och la mig klockan kvart över nio (!) och sov till kvart i åtta i morse (lördag), heeeelt utpumpad. Tack till min tvåbenta älskling för att du tog hand om mig när jag kom hem som ett vrak! Du är världens finaste, det vet du. I kväll ska jag hämta pappa på Arlanda och lämna ifrån mig bilen...kommer att sakna den...

Kram till er alla!

 

Elin & Nevyn

25 oktober 2008 13:23

Vad härligt att läsa om torsdagen!!!! Tror våra hästar är väldigt lika. Men vad
läskigt att ha älgarna så nära, usch!
kram från oss

http://nevyn.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jo, det är sant, ni läste rätt...tänkte börja blogga lite igen! Har inte så mycket tid över längre, men den kan ju inte få sluta så negativt som det senaste inlägget i alla fall....håll utkik här de kommande dagarna för nya bilder och uppdateringar o...

Nu är det två dagar kvar tills veterinären kommer och kollar Estanyo. Jag vet inte vad jag ska tro, men igår när jag palperade Estos framben över gaffelbandet brydde han sig inte alls. Vet inte om det beror på att han inte ridits på en vecka. I al...

Orkar inte blogga så mycket just nu. Har haft utv.samtal på jobbet i två veckor men hållit igång ridningen ändå. Till igår då allt blev nattsvart. Efter att jag fått goda nyheter angående en helt annan grej igår (berättar snart) kändes allt kanon. I ...

Rubriken ovan beskriver egentligen i korthet vad som hänt hittills denna vecka. I måndags var jag helt slut efter jobbet och hade egentligen tänkt låta Estanyo få sin vilodag men fick möjligheten att rida ut i skogen med tryggt sällskap, två hästar s...

Nya, duktiga medryttaren Ingela som bara känt Estanyo i några veckor och redan rider honom såhär bra! Och som sagt, kameran hade dött när det sedan gick ännu bättre... ...