...har jag drabbats av nu. Letade igenom datorn och inser att jag har hela datorn full av härliga hästbilder som jag aldrig visar någon. Dags att dela med sig lite från arkivet! Den översta bilden har jag tagit i oktober när jag och Patricia var ute och gick med Esto en dimmig höstkväll när ett rådjur plötsligt rörde sig bland dimmorna. Tack Patricia för hjälpen den gången! Den understa bilden tog jag i juni då min syster deltog i en träningstävling på Kvarnberga med sin Teitur och vann hela tjottaballongen (mallig storasyster :)). Teitur hälsar här på mammas Airdaleterrier Douglas och så är det syrrans trogna gamla Flat Hugo. Ni kan förstå varför jag är galen i de här sötnosarna :).

Idag var det dags att rida för Fia igen. Jag hade tvättstuga hemma och kom inte iväg för att ta in Esto för sin middagsvila, så stackarn hann bara vila i en knapp timme innan jag sadlade och tränsade. Det var så varmt idag! Blev alldeles paff av hur hett det var ute på ön för i stan var det inte alls samma värme. Esto stod och dåsade i skuggan i skogsdungen när jag kom, tur att den finns där för hästarna att gå undan i. Tycker synd om de hästar som går i fälthagar på bete där det inte finns ett enda träd utan där de är helt utlämnande åt solens obamhärtiga strålar, usch. Lektionen gick iaf mycket bra, fick beröm av Fia för allt jobb jag lagt ner och hur stadig och fin han börjar bli i formen och att hans galopp blivit mycket stadigare och att min sits har förbättrats. Sånt är ju alltid kul att höra, allra gladast blev jag nog av det sistnämnda för jag har haft såna komplex för min usla sits sedan jag blivit filmad och för första gången fick se hur jag egentligen beter mig i sadeln. Det var bara att tacka Fia och påminna om hur stor del hon själv har i all utveckling. Nog för att Estanyo och jag jämfört med de andra ekipagen på Berga inte har kommit särskilt långt eller kan särskilt mycket alls, men man ska ju som bekant inte jämföra sig med andra...:)

Idag fick vi öva mycket på den förvända galoppen, svårt! Det går bra om vi får fatta rätt galopp och sen byter varv och bara håller igång. Men att fatta förvänd galopp i rätt varv det är bara heeelt omöjligt! Det får vi träna mer på till nästa gång. Annars körde vi en hel del tempoväxlingar i trav och lite öppna på den öppna delen av volten. Den ökade traven kommer att bli helt kanon och är nog hans starka sida. Sidoförflyttningar och att böja sidorna i galoppen är dock något han har jättejättesvårt för! Men skam den som ger sig…

Måste också berätta om en grej som jag har gjort ett tag nu med Esto. På väg tillbaka till betet, en kort promenad på vad kan det vara, 50 m eller så, har jag börjat ta med mig ett jättestort orange paraply som finns i stallet, i ena handen. Just för att det värsta Esto vet förutom barnvagnar och skrikande småbarn är just paraplyer. Stackarn går med uppspärrade ögon och fnyser åt paraflaxet men han följer iaf med och det går bättre och bättre för varje dag! Det måste se ganska roligt ut när jag går där med ett jättestort paraply över huvudet mitt i solskenet och en vit liten häst som trampar på lite tveksamt där bakom, ha ha! Men det är jättebra träning. Något annat som jag börjat att göra är att jag när jag leder Esto tillbaka till stallet från ridhuset tvingar in honom mellan de parkerade transporterna och så får han stå där med mig en kort stund. Han avskyr nämligen trånga utrymmen och hatar ju som bekant allt som ens kan liknas vid transporter. Det går också bättre och bättre.

Bilden nedan är från måndagen, jag har klippt bort kompisens brorsdotter eftersom jag inte ok:at med hennes föräldrar, men ville så gärna ha med en bild på min gamla fina gubbe. Älskade Mango. Nu har vi haft honom i 22, 5 av hans hittills 23 levnadsår!

Kram!

Såhär såg det ut när vi red iväg med basjkirerna....mysigt!

Jaha ja, nu var det eländigt länge sen sist! Ska försöka komma ihåg vad vi haft för oss. På torsdagen den 23:e juli hade jag verkligen tänkt skriva ett inlägg på kvällen, för jag hade så mycket känslor i mig efter lektionen med Fia, men klockan blev så mycket innan jag var hemma. Jag kände knappt igen min häst när vi red. Kanske var det för att vi var helt ensamma i ridhuset, kanske var det för att han fått vila ordentligt medan jag var i Mellbystrand, men en SÅ uppmärksam och eftergiven Estanyo har jag aldrig suttit på! Det var första gången jag kände att han skulle gjort vad jag än hade bett honom om. Vilken känsla! Inget bråkande och tjafsande utan bara hårt jobb i team. Såna stunder får jag verkligen försöka hålla i minnet de dagar då det inte känns lika lysande (d.v.s. ca 80% av tiden ;)).

Dagen efter den senaste uppdateringen, på fredagen, fick jag låna pappas bil (TACK!) och åkte till Strängnäs för att kika på arabsportcupen 2009. Förra året hade jag både syrran och Isse med mig dit, men nu åkte jag ensam. Det var kanske inte lika roligt att åka själv, men det var ändå bra att jag åkte, jag ville ju så gärna träffa Louise och Elin, med Opal respektive Nevyn, två andra bloggande arabtjejer som inspirerar mig väldigt mycket med sina bloggar och vars stöttande kommentarer ni säkert sett många gånger här på  min blogg. Jag blev blyg som en liten flicka när jag skulle gå fram och presentera mig :). Men självklart var båda tjejerna jättegulliga och tillmötesgående, och det var kul att ha sällskap sedan resten av dan. (Sorry om jag var som ett plåster på dig Louise;)). Nevyn var en riktigt stilig herre som kommer att bli en grym dressyrhäst och Opal gick som en klocka och var så mysig att ha att göra med, ett hjärta av guld tror jag att båda hästarna har! Träffade också på Kajsa Renkfors (stavning?) där som jag rider för när hon kommer till Berga, hon undrade varför inte jag var med och red? Hmmm, MÅSTE lösa det här lastningstjafset snart...vill ut med min fina häst! Många fina araber fanns på plats och det hade varit roligt att få visa mina stora (jo, i sammanhanget är han stor) vita kille för omvärlden...men nästa år så!

Ingen ridning alltså den dagen jag var på cupen, men självklart var jag i stallet på kvällen och pysslade om Estanyo. Han fick stå inne och vila över natten.

På lördagen den 25:e hade jag planerat en heldag för min älskade sambo! Han fyllde egentligen år den 24:e, men eftersom jag var på cupen då hade jag lovat att överraska min tvåbenta älskling på lördagen i stället. Sagt och gjort, gick upp kvart över sex och åkte ut till stallet, hade fortfarande bilen så då går det ju an :). Ville stöka undan stallet först så att jag kunde ägna mig åt C sen. Red 40 minuter i ridhuset och försökte återuppliva torsdagslektionen. Det gick ganska bra även om det inte gick att jämföra med torsdagen, men jag har alltid svårt att skärpa till mig det där sista extra när ingen tittar på mig! Släppte ut Esto, behöll ridkläderna på och åkte sedan och hämtade C som inte hade en aning om vad vi skulle göra! Hade bara sagt att han skulle klä sig oömt. Körde sedan ut honom ända till Skå där den första överraskningen väntade. Han skulle få rida! Han har själv sagt att det vore kul att "åka häst" som han säger, igen, det var ett år sen han fick skritta runt banan några varv på Esto. Men eftersom jag ville att han skulle få prova på att rida ute i naturen hade jag bokat en en och en halv timmes ridtur på bajskirhästar! Det blev en väldigt lyckad tur med fika i gröngräset efteråt och Calle var helnöjd, han fick prova på sitt livs första galopp! Lite blodad tand fick han allt, så vi får se när nästa gång kan bli. Det vore så kul om vi längre fram kunde rida ut ihop bara han och jag! Han är intresserad och nyfiken och har en helt fantastisk balans i sadeln somverkar komma helt naturligt för honom. 

Den andra överraskningen var att jag bjöd på indisk restaurang, så gott har jag nog aldrig ätit, och sist på kvällen hade jag bokat bio åt oss, filmen Brüno, men den överraskningen blev spolierad...för att jag fick ett samtal från stallet som fick mitt hjärta att åka upp i halsgropen! En tjej som jag inte känner i det lilla stallet ringde och sa att hon sett från ridbanan hur Esto blivit sparkad av först russet och sen av de stora hästarna! Att han hade stora sår över hela kroppen men att han ändå verkade ok. Jag som hade druckit starköl till maten kunde inte ta bilen, (TUR att vi hade den kvar, den där tiden på kvällen hade det tagit över en timme att åka buss ut). Stackars Calle som druckit läsk fick köra, så det var bar att avboka bion....har lovat att kompensera det en annan kväll dock, självklart, men det blev ett snöpligt slut på dagen. Laddade upp med bomullspåsar eftersom jag visste att jag hade dåligt med det i stallet. Kommer ut i beteshagen och förväntar mig det värsta. Vad finner jag? En helt oskadd Estanyo som inte alls ville bli infångad den här sköna timmen på dygnet (kl var väl runt halv tio). Han sprang runt oss och tramsade och jag försökte bara att inte bli arg. Så fort jag närmade mig med morotshinken vände han bara och travade sen runt mig några varv. Men jag höll mig heeelt lugn och när han tramsat några gånger kunde jag gå fram och få på grimman och sen var allt som vanligt (PHU, jag var rädd där ett tag att den dåliga historien från förra sommaren skulle upprepa sig). Dock hade han inga sår och var inte uppjagad eller nånting. Några av de gamla såren hade tappat sin sårskorpa och där lyste huden röd under, det var antagligen det tjejen som ringde hade sett. Nåja, hellre att folk ringer en gång för mycket än tvärtom, det är jag bara tacksam för. Esto fick ny såromvårdnad ändå, och fick gå ut igen. De andra hade säkert sparkat åt honom men jag tror knappast att han blivit träffad, han är alldeles för kvick för det och hagen alldeles för stor. Så nu får han faktiskt gå kvar i hagen till den 15:e då vi tar in dem igen. Han behöver gräset! Vill inte att han går ensam i någon rasthage heller.

Ja, grattis alla ni som orkat ända hit, det var ju inte meningen att skriva en massa om livet utanför hästeriet, ibland går det ju dock i varandra som ni märker! P.g.a av att Esto gått typ 9 veckor med sina skor som nu var lövtunna och dessutom glappade rejält på ena framhoven så fick han sedan vila från söndagen den 26:e till onsdagen den 29:e då hovis först kunde komma. Denna gång skötte sig  Esto UTMÄRKT utan sedering och försökte inte slita sig, ställa sig eller sparka sig loss från hovis som ju blev träffad förra gången (dock utan några skador men ändå). Allt som krävdes var en ständig ström av godis där fram, jag fick mata honom konstant och han riktigt högg  i sig, det är nästan som att han hetsäter faktiskt, för att han inte trivs med att bli skodd, men så länge han sköter sig får han faktiskt hetsäta! Det krävdes bara 6 äpplen, 2 halvfulla påsar hästgodis och 2 påsar morötter! Bra mycket billigare och enklare än sedering iaf! Longerade i ridhuset efteråt och han var lite snubblig först efter att ha blivit av med sina lååånga tår, men efter stund fann han sig. Höll inte på så länge för klockan hade hunnit bli sent på kvällen.

I torsdags skulle jag så rida för första gången på 4 dagar...och Esto var helvild! Hade bestämt mig för att hålla till på utebanan eftersom det var varmt och jag inte kände för att stänga in mig. Hade jag haft en trygg pålle hade jag ridit ut för det var det jag kände för mest, men det funkar som sagt inte utan sällskap på Esto, och ingen annan var på väg ut, samt att han stått i några dagar och det blåste kraftigt. Han blir extremt fjantig när det blåser kan jag meddela! Då bor det monster i varenda buske. Följaktligen började allt med att han medan jag stängde om oss till utebanan hoppade till för något och jag MIN KLANT tappar honom, det som jag ju absolut inte får göra!!!! Okej, han står kvar en bit från mig men är jättespänd med huvudet rakt upp så  i stället för att försiktigt gå fram och ta honom kastar jag mig efter tygeln som den värsta sortens nybörjare (bara för att jag i panik bara hinner tänka att han INTE får springa iväg, för då förstör jag all träning i ett nafs, han får aldrig komma loss och så att han kan springa iväg, då kan jag aldrig vara ute och gå med honom mer) och givetvis springer han då ifrån mig...suck! Hade ju hunnit stänga till banan så han kom ju ingen vart, men det är principen...jag blev helt vansinnig och dessutom väldigt modfälld på en och samma gång. Det här hör inte till vår vardag längre! Han som varit så lugn sedan jag började med örtfodret! Vem var nu den här jättelika vita hästen (han ser faktiskt jättelik ut när han blåser upp sig sådär) med teleskophals och uppstirrade svart ögon som fnysande studsade runt mig på banan i världens älgtrav? Men jag svalde tre gånger och gick fram och hämtade honom. Sen, mina vänner, fick jag verkligen kämpa med mig själv mentalt som jag inte behövt göra på länge nu, för att inte bli skraj, för att inte tappa min kosekvens, för att inte låta honom bestämma var någonstans på ridbanan hanskulle befinna sig, för att inte bli arg eller ledsen eller liten.

Efter ca 40 minuter med markövningar märkte jag att han fått ur sig den värsta energin. Han var fortfarande tittig och inte så samarbetsvillig och ville helst inte passera det ställe där hinderstöden och polebendingstolparna står precis utanför banan, eller de hörn där buskarna nu vuxit upp så mycket att man inte kan se ut från banan längre. Sen satt jag upp och tänkte bara: "Det är jag som bestämmer och så länge jag visar det kommer han inte att göra något även om han är pigg". Jag red med stenhård kosekvens och var sammanbiten samtidigt som jag försökte att slappna av och bara sitta när han studsade till för något. Och oj vad han gick! Saken är den att när han är sådär lite spänd men att man ändå lyckas bibehålla kontrollen och formen fastän man känner att han ligger och lurpassar hela tiden under ytan, det är då han går som allra bäst! Den där extra lilla spänningen gör att han får en helt annan resning och han rör sig igenom ryggen med aktiva bakben vilket gör att det känns som att sitta på en 170 cm stor och flott dressyrhäst! Jag såg nog i skuggan hur det såg ut! Gud vad flott han var (skryt, skryt). Efter att ha ridit en halvtimme i trav och galopp och jag kunde placera honom var jag ville på ridbanan gav jag mig...både han och jag dröööp av svett! Jag hade en tid att passa eftersom jag skulle passa en buss från stan till Karlstad dit C redan åkt dagen innan till sina föräldrar. Jag var tvungen att duscha i stallet, ville inte åka sådär svettig...kändes dumt att låta Esto få en paus nu igen när det verkligen kändes att han behöver jobba, jobba, jobba, men så fick det bli!

Vistelsen i Karlstad tors kväll till sön kväll var toppen! Hade så trevligt, och på lördagen var jag på SM i hoppning hela dagen, som gick av stapeln på Hammarö utanför Karlstad. Min älskling var tapper och var med mig hela dagen, fastän jag hela tiden påpekade att han kunde åka in till stan igen och göra vad han ville, jag kunde roa mig ändå. Dessutom var det soligt och varmt vilket han inte gillar (han kan inte ta värme särskilt bra). Men han ville faktiskt vara kvar ochtyckte nog framförallt att derbyklassen var kul att se, och det var den också, de hoppade ju ut från banan och in en skogsdunge och det fanns en massa spektakulära hinder att titta på och är ju lite mer spännande att titta på än en vanlig banhoppning. Gud vad jag älskar den här mannen som fanns vid mina sida hela dagen. Många fina hästar på plats såklart och lite väl vad ska man säga...uppenbart att de som var där hade en heeeel massa pengar. Men kul ändå givetvis. Tack så hemskt mycket Sara och mamma för att ni tog hand om Esto när jag var borta. Skönt Sara att du fick se att han förändrats och inte är ett monster att hantera  längre :). Nu måste du rida honom också!

I måndags när jag var hemma igen ringde en kompis och ville komma ut på landet med sin 8-åriga brorsdotter, så vi ägnade dagen åt att bada och njuta av vädret och leka med en plastbåt som jag dagen till ära hade införskaffat :) (vad kanjag säga, barnet i mig). Vi åt på pizzerian på kvällen och åkte sedan buss ut till stall nr 2, för en ridtur på Teitur och Mango. Det var sååå mysigt! Min kompis brosdotter var en riktig tuffing som galopperade på Mango massor av gånger (ja, jag ledde ju såklart, helt vild och galen är jag inte) fastän hon ridit kanske 2 gånger tidigare och aldrig galopperat. Hon var verkligen duktig! Mango skötte sig exemplariskt och det var skönt att få träffa min gamla gubbe igen, det blir alldeles för sällan tyvärr, tiden räcker inte till. Tog kort som jag gärna lägger ut, tycker Mango är så tuff med sin westernsadel, måste bara fråga min kompis om det är ok först. Joella ,min kompis, skötte sig också mycket bra på Teitur! Esto fick stå tillbaka för dessa aktiviteter den här dagen.

Igår tisdag fick Esto komma in och sova i boxen mellan halv två och sex, som vanligt dödstrött när han får komma in och vila, sedan red jag i ridhuset på kvällen i ca 40 minuter och jag tyckte att det kändes toppen! Lite styrka i sitsen har jag tappat när jag inte ridit så mycket på senaste tiden, men det kommer nog snart igen. Esto var lydig och uppmärksam och helt med på noterna, så torsdagen var nog bara en tillfällighet får vi hoppas. Övade en del på galoppfattingar från skritt och han var så duktig, framförallt i höger varv! Som vanligt tycker han att det är jättekul att få göra övningar som vi inte alltid gör, hans utsökta (hi hi) araböron var spetsade hela tiden och det var skönt att komma igång igen tyckte nog både han och jag. Nu ska jag inte resa bort något mer den här sommaren så nu är det hårdträning som gäller igen.

Ska bli bättre på att uppdatera nu när saker och ting börjar gå tillbaka mot höstrutiner igen, (suck)...men först ytterligare lite sommar att njuta av!

Bilden tog jag i all hast lördagen den 25:e innan jag skulle åka och hämta Calle.

Bara för att få lite annat att titta på förutom de äckliga sårbilderna i förra inlägget, så lägger jag upp en gammal bild från en av Fialektionerna i april i år. Den har legat uppe förut, men jag tycker att den är lite härlig! Håll till godo.

Nu är jag hemma igen! Som vanligt känns det skumt att komma hem när man varit i Mellby, allt känns så instängt, det slår mig alltid när jag varit på västkusten. Men, men, man vänjer sig. Jag har haft krampkänning i vaderna i två dagar, är så himla känslig för att sitta stilla i en bil i sex-sju timmar, även om vi tog paus ofta för hundarnas skull. Snacka om att jag kommer att behöva stödstrumpor när jag blir äldre, ha ha!

Sent i söndags kväll var vi hemma, i måndags var jag i stallet igen. Det var inga problem att hämta in Skrutt från betet, skönt! Han var trött och fick vila i ett par timmar innan jag red. Ögoninfektionen som Anso berättade om verkade helt borta, men jag har köpt hem ögonskölj och Noviform om det skulle komma tillbaka. Som vanligt blir jag alldleles varm i hjärtat av att få återse denna underbara varelse :). Tänk att han är min! Red dressyr i ridhuset och jag tycker att det gick jättebra. Det kändes att han fått vila, jag sneglade lite i speglarna och han trampade verkligen ordentligt med bakbenen och jobbade igenom ryggen ordentligt, härlig takt! Men i galoppen märktes det lite att han fått stå, för han ville dra på som 17 på långsidorna och helt plötsligt i en av galopperna började han ruska våldsamt på hela sig och jag gjorde mig beredd på ett bocksprång men det kom inget som tur var. Han ville väl bara tala om hur skönt det var att få springa lite. Galopperade flera gånger efter det också och då gick det bra. Svampade av svettig häst och gav kraft och sen fick han gå ut igen.

Det är lite lustigt det här med Estos man. Den är ju litegrann delad, lite man ligger över på höger och det mesta på vänster. Jag tycker att det är fint och har inte tvingat manen att liga på ena sidan. Sen när man har en intensiv träningsperiod som innan jag for, så lägger sig mer och mer man över på höger sida och ibland har hela manen plötsligt vänt sig över till höger! Har det med att göra hur musklerna i nacken utvecklas eller? Sen när han haft en viloperiod som nu, då ligger det mesta över på vänster sida igen. Tack vare att manen håller på sähär fram och tillbaka så får jag aldrig någon ordning på den. Har försökt att bara jämna den lite längst ner med saxen men så fort den vänder sig är den ju ojämn igen! Suck. Nu får han se lite ponnybusig ut, tänker i alla fall aldrig klippa av den, aldrig någonsin!

I tisdags blev det en massa tjafs med min bussresa till stallet så luften gick ur mig och jag red inte (hade tvättstuga i 5 timmar också...). Fick lite dåligt samvete, men ibland blir det inte som man tänkt sig. Han fick gå ute och skrota på betet.

Tänkte igår onsdag att jag skulle gottgöra för tisdagen (vet att det inte funkar så men), ville att han skulle få vila ordentligt inne först eftersom han inte verkar sova så mycket ute, så jag tog in honom klockan tre - och vad möter mig i hagen?! Inte bara en riktigt trött häst som släääpade benen efter sig, utan dessutom översållad av ett dussin nya bitmärken! Han hade alltså sår över hela kroppen, på ryggen, på sidorna, på bogen...Vem är det som inte kan låta bli att mobba honom, han går ju alltid undan när någon ens bara lägger ett öra bakåt åt honom? Stackars liten! Tvättade rent alla sår och lade Helosan på. Sedan fick han stå och sova i boxen och jag åkte ut till ön för att sola lite, för plötsligt hade vädret slagit om från mulet till stekande sol (härligt)! Åkte tillbaka till stallet till 7 på kvällen så att han hade fått sova i 4 timmar. Han verkade lite piggare när jag kom tillbaka, men stod ändå och såg ganska slö ut när han stod på gången. För att skona hans sår från sadeln valde jag att tömköra. Tycker ändå att han ska röra på sig, han börjar bli lite väl rund om magen nu! Höll faktiskt på i en hel timme på utebanan, men bara för att det tog ungefär en halvtimme innan jag fått ordning på allt, tömmarna bara trasslade sig så jag stod med ett ormbo av töm samtidigt som Esto inte ville stå stilla, men till slut redde det ut sig och vi kunde sätta igång. Jag har lite svårt med koordinationen ibland när jag tömkör, men till slut gick det bra och Estanyo såg verkligen riktigt tjusig ut. Jag älskar verkligen att tömköra,men skulle nog behöva gå någon kurs för jag har som sagt ingen vettig teknik. Övade iaf en hel del på skänkelvikning eftersom det fungerar mycket bättre när jag inte sitter på :). Han flyttade ordentligt åt sidan för en gångs skull, istället för lite trevande smygsteg åt sidan som han annars tar, så då fick han massor av beröm, gullhäst. Han fånade sig vid ett ställe av staketet där någon ställt dit nya polebendingstoplar (till min stora lycka) men jag var stenhård med mitt långspö, markerade på halsen och bogen och mha yttertömmen var han skulle gå och det fungerade efter att han försökt springa ifrån mig ett par gånger men märkte att han inte kom någonvart. Avslutade hela passet efter några galopper med att promenera runt gården. Skötte om alla sår igen och sen fick han ett flugtäcke på sig och fick gå ut. Han får komma in igen idag (torsdag) och sova under dagen i stället. Vi ska rida lektion för Fia klockan 5 i em.

Bifogar några bilder på några av hans sår. Inget för kräsmagade, även om kameran inte alls gjorde dem "rättvisa" om man säger så. Sprejade flugtäcket fullt av äckligt smakande insektsmedel, så jag hoppas han får vara ifred nu.

Kram!

Det verkar ha blivit standard för mig att uppdatera ca var tredje vecka nuförtiden...aja baja! Kan inte skylla på något annat än att det har varit så

fantastiskt väder hemma att jag faktiskt inte känt mig lockad alls att sitta framför en dataskärm, inte ens för bloggens skull...

De senaste fyra veckorna har Estanyo fått jobba intensivt som bara den. Han har fått gå 5-6 gånger i veckan, och det har varit dressyrlektioner, uteritter, hoppträningar och jag har dessutom pysslat en del med miljöträning. Den senaste veckan har jag dock flytt fältet för att tillbringa en vecka på västkusten, i Mellbystrand, som vi gör varje år. Det är verkligen höjdpunkten på sommaren och som alltid går tiden alldeles för fort, i morgon är det dags för hemfärd igen.

Det mesta har faktiskt gått framåt under de senaste veckorna. Jag känner sedan det lugnande örtfodret började verka ordentligt att Estanyo och jag har kommit varandra mycket närmare. Det beror på att han nu när han blir rädd för något inte får samma panik som tidigare vilket gör att jag kan koppla av på ett helt annat sätt och i och med att jag själv inte freakar ur så har han mer och mer börjat visa att han litar på mig och att saker inte är livsfarliga om jag säger att de inte är det. Jag har börjat våga galoppera på honom ute, även om jag fortfarande är lite osäker där. Dressyren gick upp en nivå under  mitt lilla bootcamp med Fia, och hon har numera mycket högre krav på oss och jag känner att det är vi redo för nu. Det enda som egentligen fortfarande laggar efter sen flytten är hoppningen. Jag förstår inte vad den här hinderrädslan kommer ifrån. Men där har vi ju helt enkelt börjat om från början, som man gör med en häst som ska hoppas in. Det känns som om vi har en plan iaf.

Under veckan som jag varit hemifrån har skrutt fått gå ute dygnet runt, Anso och Isse har hjälpt mig att se efter honom. Tack tjejer!

På fredag tänker jag iaf åka till arabsportcupen! Det ska bli jättekul att få träffa Elin och Nevyn och Louise och Opal, mina cybervänner! För även om jag inte tar med mig Esto denna gång vill jag självklart åka och se hur det går för dem. Nästa år ska jag få med mig mitt vita spöke också. Det är ett löfte.

I morgon blir det hemfärd! Jag är brun som en pepparkaka (för att vara jag iaf), hoppas det håller i sig ett tag.

Kram till alla trogna (och frustrerade) bloggläsare!