HA HA HA HA HA HA HA HA HA!

Uteslutna!

 Till mitt försvar vill jag bara säga att vi definitivt inte ser ut såhär när vi rider dressyr..han KAN faktiskt vara hur fin som helst, se de tidigare filmerna från dressyrtävlingen den 25/4...men bara för att illustrera inlägget...

Ja herregud, aldrig är det lugnt. I skrivande stund är det ganska sent och jag är jättetrött så nu måste jag verkligen försöka fatta mig kort (har ni hört den förut;) ).

I fredags efter tävlingen blev det massage och betande av friskt grönt gräs. Men eftersom jag tyckte att Esto var onödigt tittig tog jag också en spontan men kort promenad med Duallygrimman på. Gick inte långt men försökte bara utöka hans trygghetszon lite så att det inte bara är varvet runt stallet som det är ok för honom att vara avslappnad i. Det gick mycket bra och på sista biten hem provocerade jag ytterligare genom att tvinga honom att följa med in mellan de parkerade transporterna villket han tyckte var väldigt läskigt men efter några försök att kasta sig loss gav han upp och sänkte huvudet och slappande av. Jag var verkligen nöjd när jag åkte hem till mamma den här kvällen.

I lördags red jag ensam i ridhuset och det gick mycket bra. Orkade inte ställa så stora krav men det var skönt att lulla runt lite och jag passade på att träna min sits. Hade radion på och njöt av att vara där inne medan det duggregnade ute. Vi galopperade ganska mycket. Esto sprätte till några gånger som alltid när vi är helt ensamma, men det gjorde inte något alls eftersom jag själv kände mig närmast meditativt lugn. Satt och pratade med mig själv hela passet och det hjälpte mig att slappna av! Försöker hitta mitt säte lite bättre och verkligen komma ner i sadeln så att det känns som om man sitter mer i hästen än ovanpå den. Sen blev det betande i en halvtimme.

I går, söndag, ville jag verkligen komma ut i skogen i det fina vädret. Men vågade mig inte upp på Estos rygg även om älgarna inte synts till på ett tag nu. Tog i stället sällskap med Isse som skulle rida Kofri barbacka, tog på Dually grimman och långa grimskaftetoch gick med Esto till fots. Vi promenerade ut med två riktigt nöjda hästar i försommarvärmen men kom bara hem med den ena...och det var inte Esto kan jag säga. Vi gick ner till Mörbybadet för att hästarna skulle få plaska lite, Kofri njöt verkligen och stod och ruskade med huvudet i vattnet och plaskade med frambenen och såg verkligen ut att njuta. Esto var livrädd och vägrade först att ens gå ner till vattenbrynet, men då tog Isse över och jag ledde Kofri i stället. Isse fick efter lite trixande imponerande nog ner Esto till vattenbrynet och efter en stund stod han där ganska avslappnat. Idiotiskt nog blev jag då jättegirig och tyckte att han också skulle UT i vattnet eftersom han ändå verkade så nyfiken på det. Men då tog paniken över och Isse hade inte en chans när han lyckades kasta sig om och hon hängde efter i grimskaftet. Hjälplösa såg vi på när han började trava iväg. Jag tyckte det var lugnt, trodde han skulle stanna rätt snart eftersom vi hade Kofri med oss och han brukar inte vilja lämna sitt hästsällskap. Men så började det extra långa grimskaftet slänga och dänga mot de überkänsliga bakbenen och så var panikattacken i full gång. Sken uppför backen och bort. Jag orkade inte ens bli upprörd utan lånade Isses mobil och ringde Anso som jag visste var i stallet. Berättade kort vad som hänt och när hon frågade var vi var och jag svarade så sa hon: "Ja, jag ser honom komma i fullt sken här nu, jag fixar det!" Öhhh...tänkte jag, det tog ju bara ett par minuter, jag hann ju inte ens avsluta samtalet och vi befann oss väl iaf några km bort! Skenkula.  Efter detta spektakel som Esto klarade sig ifrån med ett litet balltramp och brännsår på nosen efter den rörliga nosdelen som linan suttit i (stackarn) kände vi när vi kom hem att han inte får komma undan med det här utan vi måste ta igenom att man INTE sliter sig på detta vis. Jag tror att vi redan var rätt trötta redan båda två, men jag lindade om Estos sår med gasbinda och silvertejp för att få det att sitta (ja, han såg som Isse uttryckte det ut som entillfälligt  lagad bandspelare eller liknande), tog på en vanlig grimma, två linor och iklädde oss varsin hjälm och byxor som vi inte var rädda om, knöt fast en plastpåse på änden av ett spö och sen gick vi upp till utebanan...och ca 45 minuter senare kunde Isse liksom slänga plastpåsen mot honom och hålla kvar den mot alla hans kroppsdelar, t.o.m täcka över ögonen, men inte skapet och insidan av bakbenen som verkligen triggade honom så att han sparkade hej vilt omkring sig och givetvis försökte komma loss, men med två människor i varsin lina kunde han inte komma loss den här gången. Lite farligt med de kickande långa bakbenen men vi gav oss när han var lugn och asvlappand och bestämde oss för att fortsätta med bakbenen och skapet nästa gång. Behöver jag säga att svetten rann om oss? Aldrig kan det vara LUGNT med den här kusen. Stackars häst och stackars oss.

Idag, måndag, hade vi bokat ridhuset på morgonen för att träna polebending. Det var verkligen hur kul som helst! Estanyo med sina långa ben och obestämbara form när han blir såhär triggad var lite vinglig till en början och bröt oftast av till trav när han blev tvungen att svänga i förvänd galopp, men på slutet kom han på att byta galopp själv i stället och han fick en massa beröm och tyckte givetvis att det var TOPPEN att få springa och busa lite! Och vi har fångat det på film! Självklart är vi inte lika proffsiga som Isse och Ringo men hon har ju också en häst som är avlad för sån här typ av arbete. Men eftersom jag inte är är rädd för att göra bort mig delar jag glatt med mig av vårat första polebendingförsök! Sen lägger jag också upp proffsens försök, he he. Tack Isse för en superrolig träning!

I lördags fick Esto nya skor. Även denna gång skoddes han utan sedering men han var totalt hispig med bakbenen och lyckades vid ett tillfälle träffa baksida knä på stackars hovis. Pinsamt.

Idag har jag kört över halva Stockholm för att köpa ett speciellt tillskottsfoder till Esto. Nu blev det inte det som jag trodde skulle vara det bästa, utan fick ett annat rekommenderatsom tydligen är väldigt efterfrågat, ett örtfoder från Hodson & Dorell. Om några veckor får vi se om det gett något resultat. köpte också ett jaktpelham som den kunniga tjejen i butiken rekommenderade mig när jag berättade vad jag var ute efter. Ska ha det när jag hoppar och rider ut och liknande och som polebendningen idag, när han böir så triggad att han bara inte lyssnar utan kör upp teleskopet. Är trött på att behöva dra honom i munnen.

Bifogar några halvdåliga bilder från de senaste dagarnas aktiviteter, inklusive från träningstävlingen på Kvarnberga i söndags, där min syrra deltog i lätta fyrgången med sin Teitur och...vann! *STOLT*

Kram från en trött!

Bild 1: Isse på Kofri

Bild 2 och 3: Sara förbereder sig inför tävlingen, uppsittning "the icelandic way..."

Bild 4: Teitur hälsar på vovvarna, Hugo och Douglas

Bild 5: Isse på nyförvärvet Ringo

Bild 6 och 7:  Svettiga efter polebendingen och sargat litet hästansikte...(gamla bitmärken också så inte bara de senaste dagarnas märken)

Bild 8: Esto i stallgången efter polebendingen. Det var omöjligt att få ett kort där han hade öronen framåt eftersom Ringo får heldusch i spolspiltan där bakom..läskigt! :)

Jaha, så är det dagen efter tävlingen som jag var såååååå nervös inför. Man vill ju kunna skriva att det gick helt ok, att Esto skötte sig så bra och puss och puttinutt och att jag är sååå glad och att allt verkligen har lossnat med min fantastiska lilla häst... och att jag är helnöjd med allt även om det inte gick perfekt... men sanningen är att det gick så USELT! Men jag har bestämt mig för att bara skratta åt eländet och det är faktiskt vad jag rent spontant gör när jag tittar på filmsnuttarna från igår, de som jag åkte hem till Sumpan igår bara för att kunna dela med mig av så snabbt som möjligt så att alla verkligen ser att jag inte överdriver...bara för att upptäcka att min sambo som åkt för att hälsa på sina föräldrar har tagit med sig minneskortläsaren...åååh det går verkligen alltid troll i det här med kamerautrustning och datastrul. Ja, filmerna får ni helt enkelt vänta på till på lördag kväll då min darling kommer hem igen.

Jaa, var ska jag börja...jag hade ju på känn att det skulle bli nervigt eftersom tävlingen skulle gå utomhus på den stora utebanan en bit bort från ridhuset och framridningsbanan. Och som vanligt när Estanyo sätter ner sina små hovar på en yta där han aldrig har vistats förut så blir han heeeelt blockerad och lyssnar inte på sin bankande och dragande matte på ryggen utan ALL energi som går att uppbåda går till att spana in var sjutton han hamnat, vilka som står utanför och tittar på, varför det sitter en domare i hörnet med läskiga grejor framför sig, och framför allt sticka upp teleskopet och absolut inte samtidigt HOPPA över färgglada bommar mitt i alltihopa, nej, nej, där går ju gränsen för vad man som spunkarab kan utsättas för...aahhhh! Ni ska veta att jag verkligen kämpade för att få igenom mina ritter...men det går inte att rida honom när han är såhär...

Framridningen kändes bra, red lite volter och skänkelvikning och han kändes helt ok, galoppen var jättefin. Sen var själva framhoppningen inne i ridhuset, gick ok, men fick ju tittstopp på varje hinder en gång innan han gick över. Lite segt kändes det men vi skulle ju bara börja med 60 cm och då kan det tyvärr bli lite undertempo och lite helikoptersprång. Gick ner mot den större utebanan och väntade. Vår tur. Så fort vi kom in på banan till allt det läskigt nya ville Esto bara vända och springa ut. Han fick gå runt och titta lite och sen fick vi startsignal så det var bara att försöka göra sitt (mitt) bästa. Esto körde upp  huvudet så högt som möjligt och travade som en älg, jag kan upplysa om att det inte är särskilt bekvämt att sitta på honom när han beter sig så där! Försökte fatta galopp mot första hindret, en oxer, galopp,galopp...utbrytning!  "Matte, jag tänker inte hoppa något som jag inte fått titta på först!". Jag var dessutom helt darrig i kroppen av nervositet, jättemycket folk som tittade på och Ramlösan som jag dragit i mig precis innan starten bara bubblade i magen och jag bara rapade, rapade och rapade, mådde så illa och kände mig orkeslös. La iaf en volt och började om, lite mer bestämd med benen och nu kom vi över. Tjoho nu är vi igång tänker jag och galopperar långsidan mot hinder nr två...utbrytning åt sidan igen! Jäklar, nu börjar jag bli arg. Giraffen Estanyo visar exakt hur högt en liten höst egentligen kan komma med huvudet och min hjälm bara trillar ner i pannan och Ramlösan fortsätter att skvalpa i min mage. La en volt och styrde på det igen. Kom över även om avhoppet blev lite konstigt. Mot hinder nr tre var vi tvungna att passera hörnet med domaren med plastsäck över ljudutrustningen så Esto försökte kasta sig men jag lyckade sparka förbi  honom detta i skritt (trevligt), som ni kommer att se på filmen är jag vid det här laget skitförbannad och använder hela min skakiga kropp till att bara få FRAM spunken. Fick ingen ordentlig  fart mot hindret som stod efter en sväng så stopp igen. Tredje olydnanden och uteslutning. Eftersom det var clear round fick man direkt förfrågan om att hoppa banan en gång till och det ville jag givetvis, hade ju bara kommit till tredje hindret! Ny starsignal och på det igen.

Över hinder nr ett. Full fart med ostyrbar giraff mot nr två...över! Förbi läskiga domarhörnet i galopp mot vinröda oxern efter svängen...tittade till och bröt ut igen! Åååh..varför kunde jag inte varit mer på där?! Försökte lägga volt men spunken som vääägrar gå i form en enda meter vägrade svänga åt det hållet och kastade sig mot utgångn i stället. Ny vändning och nytt försök...över! Hinder nr fyra gick av bara farten (inga läskiga färger där), likaså hinder nr fem (blågult och gröngult går tydligen bra). Sista hindret...tvärstopp, höll på att flyga fram på halsen. Bommar med VITT på mitten är FARLIGT och måste absolut kollas in först så de inte bits i magen på fjolliga vita araber. Försök nr två...tvärstopp igen, Estanyo stirrade på hindret. Uteslutna men eftersom man får hoppa ett enkelhinder på vägen ut ville jag absolut försöka igen på sista hindret. Nytt stopp! Men va faseluttan..ett försök till och tveksamt hopp över...

Jag var SÅ trött efter denna pärs och varmt som tusan var det också, spagetti  i benen och bihålor fulla av slem och med sömnunderskott som satt i hela kroppen och huvudet kände jag bara för att skita i nästa klass. När mamma kom fram och bara klagade på min ridning också så kände jag bara att varför gör jag det här? Och varför ska jag utsätta mig för allt en gång till när jag inte är 100 kry och när hindrena nu dessutom skulle bli 20 cm högre. Tyckte hindrena, framförallt oxrarna såg gigantiska ut när jag snabbgick banan. Slö var jag i värmen och Esto också. Orkade knappt rida upp till ridhuset för att hoppa fram men gjorde det och där inne i den minst sagt kvalmiga värmen så köndes allt skitbra! Estanyo hoppade de högre hindren utan tittstopp som om det inte var nånting och kändes taggad och nytt hopp tändes! Ner mot utebanan kunde jag trava på långa tyglar på helt avslappnad häst...men när vi var tvungna att vänta utanför utebanan och Esto förstod vad som väntade så vägrade han att stå stilla och försökte vända hemåt. När jag tvingade honom att stå stilla försökte han att stegra sig! Jag blev skitskraj, vet ju i de här lägena att han skiter fullständigt att jag sitter på och ropade depserat efter Jessica att komma och hjälpa mig, och hon fick praktiskt taget släpa in oss på banan, tack Jessica, han hade säkert ställt sig högt på bakbenen annars och jag hade flygit av och så hade vi haft en lös häst på väg hem i full galopp...

Den här gången tänkte jag att jag måste lägga upp ett högre tempo, bara gasa och strunta i allt annat. Springa gillar han ju. Full fart mot hinder ett som var hinder fem förra gången och inte läskigt. Över! Sen mot hinder nr två som var det sista jobbiga hindret förra gången som jag fick försöka med fyra gånger...full fart efter att han gått med huvudet rakt upp förbi utgången där han ju bara ville vända hem...men han bjöd efter hörntrasslet verkligen mot hindret, full fart och...tvärnit! Men jag fortsatte i en snygg båge mot hindret och landade lite mot den översta bommen! Estanyo sprang lättad mot utgången som ni kan se på filmen, och verkar helnöjd över att äntligen vara av med lasten! Jag tappade andan och var tvungen att bara stå och andas ett tag men det gick väldigt bra. På vägen ut frågade speakern flera gånger om jag var ok och jag vinkade att det var jag och sen fick jag nog dagens varmaste applåd och då gjorde jag en riktig hovbugning som fick allla i publiken att lättat skratta, tyckte jag kunde bjuda på det :D.J a, på skämt sa jag faktiskt till sekretariatet när jag startanmälde innan att jag skulle stå för dagens humorinslag och tänk om jag hade vetat hur rätt jag hade ;).

Dagens lärdom är att jag måste 1) dressyrhoppa mycket mer. D.v.s ha höga krav på form, tempo och eftergift osv för det går bara inte att styra honom när han får upp huvudet sådär och knappt att sitta på honom heller, som ni kommer att se av min studsande stil, när han sänker ryggen. Rida dressyr och bara lägga ut en bom eller ett pyttehinder som man går över bara sådär, utan att låtsas om det, så att det inte blir en jättegrej varje gång vi ska hoppa och att han inte lär sig att bara för att man hoppar är det ok att sluta lyssna på sin rytttare och bara glömma allt man kan som dressyrhäst

2) Han måste exponeras för mycket mer titthinder och lära sig att den enda vägen bort är över hindret. Och det här tänker jag ta igenom stenhårt om det så krävs, visst, då blir det obehagligt för honom under en period, men det är ännu obehagligare för mig att flyga in i hindrena! Och att han kan hoppa högt vet jag ju nu, så det tänker jag inte fokusera på, utan bara att han ska kunna hoppa allt, oavsett hur hindrena ser ut. Kanske bara ha ett hinder men som man ändrar lite på inför varje språng, sätter en kon mitt i hindret, ändrar någon av bommarna bara, lägger en jacka under hindret e.t.c

Ja som ni märker tar äventyren aldrig slut med denna häst, men nu är jag FAST besluten att lösa detta med tittigheten innan det blir ett ännu större problem, för jag måste kunna visa hur han verkligen kan hoppa, för det KAN han ju verkligen!

Arabsportcupen känns lååångt borta nu. Anso har sålt sitt släp hux flux så jag vet inte hur jag nu ska kunna lastträna utan att bli ruinerad och så detta med att Estanyo blir helt blockerad när han kommer in på en arena han inte varit på förut...nej, jag skiter nog i det och siktar på nästa sommar i stället. Har inte lust att åka så pass långt bara för att var skämtinslaget på meetinget. Vi får se men troligen blir det inget.

Nu måste jag ta det lugnt några dagar för jag har mått så dåligt på senare tid, både fysiskt och psykiskt. Hinner knappt äta ordentligt utan stressar bara runt och kilona rasar av mig...igår sa min syrra att hon tyckte jag såg ut som en insjunken kråkunge...kul att höra! I onsdags bröt jag ihop i stallet och satt och bara grinade bakom torvabalarna för att allt känns så hopplöst. Kommer aldrig att komma någon vart när jag inte har egen bil och egen transport och hela tiden är beroende av andra människor och när de inte längre kan ställa upp så rasar allt för mig...och avundsjuk är jag också. Människorna i mitt stall vet inte vad det innebär att inte ha matpengar mer än ett par veckor varje månad och skulder upp över öronen. De bara strör pengar omkring sig och sina hästar. Och utanför stallet står säkert tio transporter och jag har nu inte ens något jag kan träna med. Har inte råd att hyra för 250 kr varje gång jag ska träna och folk är så rädda om sina släp att de inte bara erbjuder sig rätt upp och ner vilket jag förstår. Anso ska hämta ett nytt släpp på lördag men det är sprillans nytt så det vill jag inte använda och det vill nog inte hon egentligen heller, bara om jag kan betala lite för mig (helt förståeligt, skulle jag nog också vilja om jag hade ett sprillans nytt släp) och det går tyvärr inte för mig.  Så att ja, nu skiter jag i allting känns det som. Kan inte någon god fé dyka upp och skänka mig en bil och en transport? Kommer aldrig att komma vidare med Esto om jag inte kan exponera honom för nya miljöer ofta...

Återvändsgränder känns det som om jag studsar in och ut ur hela tiden. Vet inte hur länge till jag orkar kämpa och i höst och nästa vår kommer det att bli ännu värre vilket jag kommer att återkomma till längre fram. Samtidigt är det Esto och stallet som ger mig energi att orka kämpa, så släpper jag det vet jag inte vad som ska driva mig.

Ok, nu har jag fått skriva av mig lite i alla fall! Det blir nog bra (idiotoptimism kallas det :) )

I måndags började förkylningen, som jag åkt på sen min kära kom hem med nya baciller till mig, att verkligen börja ge sig till känna.Suck Trots ledig dag och slappande hemma i soffan ända fram till sen eftermiddag så var jag som spagetti i benen när jag väl tog mig ut till stallet på måndagen vid femtiden. Dagens lastträning blev av olika skäl inställd, så jag var ändå förberedd på någon slags motion av understimulerad spunkarab. Men före det ville jag definitivt städa mina skåp. På Berga har man två skåp, ett för hästens grejor inne i sadelkammaren och ett inne i omklädningsrummet för människoprylar, kläder eller vad man vill. När jag flyttade in i februari hade jag superordning på allt, men redan nu efter knappt fyra månader var allt i en enda röra. Så jag drog ut allt ur skåpen, gjorde rent, rensade, slängde, sorterade och sorterade om igen, och efter lite stök och bök är det nu ordning och reda igen! :)

Jag nös konstant under tiden jag städade, en kombo av begynnande förkylning och kvalsterallergi, så jag snöt säkert upp en halv toarulle, ha ha. Vid ett tillfälle då jag stod inne i boxen hos Estanyo och borstade honom och snöt mig ljudligt för femtionde gången vände sig Eva inne hos Paris till mig och sa att nu fick jag väl ändå åka hem och lägga mig, eller var det en elefant som flyttat in hos Esto, ha ha! Orken tog tvärslut och jag åkte hem...beta fick skrutt bara göra i någon kvart. Hade skitdåligt samvete över att han bara fick stå idag men vad ska man göra när man känner sig som en förpackning Jello? En läckande förpackning...uuääk.

I går mådde jag inte ett dugg bättre. trots det gick jag upp fem(!) för att åka till jobbet så att jag var där till halv sju för att jobba i kapp en massa som jag haft dåligt samvete över ett tag nu. Jobbade som en slav fram till min första lektion halv tolv (förstår ni vilken sovmorgon jag offrade...). Under en håltimme på e.m lånade jag mammas bil och åkte iväg till stallet för att mocka och fixa foder för att kunna åka tillbaka senare och "bara" rida. Tillbaka till jobbet för konferens och vid halv sex då jag kom till stallet för andra gången var jag heeeelt darrig och käände mig febrig. Men det kändes som om jag INTE hade något val, ska jag vara med på torsdag (i morgon) var jag helt enkelt tvungen att försöka hitta någon kärna av ork i mitt inre, var ju tvungen att hoppa lite! Hade dessutom tvingat stackars Isse att vara med och hjälpa mig med hinder och som stöd. Hon gick före mig upp till utebanan med Ringo och red under tiden som jag försökte pussla ihop Ansos hoppsadel med mina egna stigläder och stigbyglar eftersom jag vill ha säkerhetsstigbyglar när jag hoppar. Väl uppe på banan var Isse klar med Ringo men stod kvar med honom, snällt! Jag släppte Esto lös när jag byggde upp två små hinder, och han var så hjärtskärande söt där han stod och såg på mig med sina stooora mörka sälögon och undrade varför han blev lämnad vind för våg med hela kittet på sig? Han bara stod vid ingången och glodde, och när jag ledde bort honom en bit till den "läskiga" delen av banan och sen släppte igen, då tassade han efter mig som en liten hund bakom min rygg, åh, mitt hjärta bara smalt...

Satt till slut upp med darriga ben, kombo där också av förkylning och nervositet, hjärtat fladdrar på i 180 när jag tänker på tävlingen och jag ångrar mig redan...men, men, jag tar det som träning. Men Esto var för en gångs skull (och det beror på att vi hade hästsällskap inne på banan, då blir helt andra förutsättningar) så luuugn och kunde koppla bort all omgivning i o m att han inte var ensam, fånigt eller hur, så han kändes så mjuk och fin att sitta på och jag bara gled runt varv efter varv i en behgalig galopp och bara åkte med, darrig som jag var. Övade först volter och skänkelvikningar i trav för att få honom att gå undan för skänkeln och sen började jag hoppa på ca 50 cm, en oxer och ett rättuppstående på en diagonallinje, så inget märkvärdigt. Men efter en stund när jag kollade in den fåniga höjden bad jag Isse att höja, oxern till 70 och bredda den lite, samt rättuppstående till 80. Esto flöög över mjuk som en katt, och jag vet inte, det bara kändes totalt okomplicerat allting! I stället för att bromsa upp tempot när han började ligga på, lät jag honom vara, han bromsar ju själv en del innan avhoppet, och då flöt allt mycket bättre och det blev ingen jobbig kamp.

Jag måste nog låta honom gå i ett högre tempo, och sluta mesa med att hålla in honom. Han hoppar mycket bättre då och jag vågar mjukna mer i handen. Han hoppar så mjukt min lilla svanunge! Det känns aldrig stötigt eller konstigt, man bara flyyyger! Försökte få honom att byta galopp i farten men det blev för svårt, det blev korsgalopp i stället så jag måste fortfarande bryta av till trav för att kunna byta. Ett enda tittstopp blev det idag på första försöket på rättuppståendet, men så fort han kommit över en gång så tvekar han inte. Men det där måste jag se upp med i morgon, han måste ju hopppa på första försöket då!

Min fina, intelligenta kille sprang med öronen så spetsade att de nästan gick ihop i spetsarna, och så ruskade han lite på sig när han ville busa, men han gör inget, bara visar sin otroliga glädje över att få springa och hoppa! Han älskar det verkligen.

Så, nu har jag en positiv känsla inför i morgon och tänker bara se det som träning annars blir jag sååååå nervös....

Efter hoppningen erbjöd jag Isse att rida lite och det gjorde hon gärna. Jag fick bråka på henne om att korta tyglarna :) men sedan gick det väldigt bra! Jag fick också prova Ringo! Men det gick inget vidare, kände mig som någon unge som red ponnyridning på Skansen, för det var SÅ svårt! Men kul! Och Ringo är verkligen jättelydig och så lätt att flytta på, men eftersom man använder hjälperna lite annorlunda när man rider western så skickade jag en massa konstiga signaler till honom, men han lät mig hållas. Jätteroligt var det iaf att prova på lite western, och även fast jag vet att jag såg ut som en idiot när jag red honom så hoppas jag att jag kommer att lära mig lite mer så småningom! Riktigt kul var det.

Idag blir det nog putsande av grejor och tömkörning för att motionera Esto lite lagom. Hann inte beta honom igår heller så det måste göras idag. Och sedan bums i säng i kväll så att jag kryar på mig lite inför i morgon. Håll tummarna!

Kram!