OBS! Nu har inlägget bilder som Patricia var gullig och tog med sin mobilkamera från Mangos rygg! De två första bilderna är när vi precis rider ut (före kaoset alltså) och de två sista är när vi precis kommer hem (efter kaoset). Tack Patricia! P. S Jag är INTE kutryggig, det är skyddsvästen som sticker upp under jackan...obekvämt men nödvändigt! D.S

Idag har allt bara känts sådär helt hopplöst som det gör ibland...det har varit nåt nästan varje dag under en tid nu...önskar att jag bara kunde ha någon "normal" dag med en "normal" häst ibland...och sen de svarta tankarna som slår mig ibland, att jag är helt fel för Estanyo...jag som är så harig, och värre har det blivit av alla vurpor. Han behöver en orädd och lugn ryttare som inte får upp katastrofbilder i huvudet så fort han spänner musklerna...för det är det som händer mig nu, jag litar inte ett dugg på honom och han inte på mig...visst, jag vet att det går att reparera men jag vet också hur mycket tid och energi det kräver...och det var den satsningen jag gjorde i somras när jag verkligen hade tid...och det hände så mycket med oss då som tog oss elefantkliv framåt. Och nu känns allt bara fel igen...

För att göra en lång historia kort (jag märker att mina inlägg tenderar att bli lite "långrandiga"...) så skulle jag idag våga mig på att rida ut för första gången sedan den senaste olyckan..dvs han har fått komma ut på uteritter flera gånger efter det men oftast bara korta halvtimmesturer i skritt runt stallet. Nu skulle syrran och en annan person som är medryttare på Kofri ut på en lite längre tur och eftersom det då handlar om de två hästar som Esto (näst efter Mango) är tryggast med och solen sken så kändes det dumt att fega ur och tacka nej...så vi red ut. För säkerhets skull följde Patricia med och tog med sig Mango också. Hon är dessutom så pass liten att hon kan rida Mango, i alla fall kortare sträckor, han hålls ju inte igång så mycket och är ju faktiskt rätt gammal...allt funkade bra i säkert 40 minuter, men sedan kom vi till travsträckorna och då bytte jag med Patricia så att jag gick med Mango och hon fick trava och galoppera. Jag var nöjd att ha vågat mig ut så långt och kände mig inte redo för fullt ös. Dessutom skulle vi trava och galoppera längs den väg där han bockade av mig i somras, jag tappade medvetandet och fick bli hämtad av ambulans tack vare några godhjärtade förbispasserande som larmade...Nej tack, kände mig INTE redo för att passera där i full fart! Han skötte sig dock jättebra och njöööt av att få springa! På vägen hem bytte vi igen så att jag fick rida. Det gick bra ända tills vi skulle passera fältet där vi hade olyckan med westernsadeln som fastnade runt bakbenet och allt det där..en dramatisk plats m a o. Jag ville egentligen inte alls rida där redan nu men syrran ville så gärna visa Kofris medryttare den vägen och jag kände att jag inte ville krångla och tvinga oss att rida runt på asfalten...så jag svalde att jag egentligen kände "Nej, nej, nej, jag vill inte rida där...URDUMT!

Estanyo blev jättespänd när vi skulle passera fältet. Jag ville hoppa av, kände hur han laddade och kastade mig av precis när han började hetsa och jag gjorde det så snabbt och klumpigt, vill verkligen bara AV, att mitt avhopp (han var ju redan uppjagad innan det) blev ett startskott för honom och givetvis kastar han sig iväg i full galopp utan att jag ens hinner sträcka mig efter tygeln...FÖRBASKAT! Han rusade iväg rakt över fältet i riktning hemåt precis som förra gången vi red där och han kastade av mig..FAN! Ville ju inte att han skulle skada sig igen och för all framtid förknippa det här fältet med dramatik. MEN, när han märkte att vi andra bara stod kvar, tre hästar och fyra människor, helt lugna (tack och lov att islänningarna och Mango är så COOLA) vände han mot oss. Flängtravade runt och galopperade, tvärnitade och kom emot oss. Kommer nästan ända fram till mig men när jag rör mig emot honom för att ta fast honom kastar han sig iväg igen! Och detta är ett fält som ligger mitt inne i samhället, det kan komma barn och hundar och alla möjliga gåendes där. Men han kom emot oss igen och Patricia lyckades fånga honom. Sedan ledde jag honom en bit tills jag kände att allt var lugnt och satt faktiskt upp igen och red den resterande sträckan hem.

Allt slutade ju på bästa sätt och det var skönt att se att Esto i alla fall lugnade sig när han märkte att han faktiskt inte hade en sadel under magen och en stigbygel runt bakbenet, att det då var bättre att välja trygga gänget än att i blind panik rusa hem. Stackarn, han blev säkert jättejätterädd med tanke på vad som utspelade sig där förra gången och återigen är det JAG som förstör för honom. Min jävla rädsla (ursäkta svordomarna)! Jag borde låta någon annan bli ägare till detta underbara djur men jag kan inte...jag kan inte ge upp nu, jag vet ju hur bra det har varit och det kommer att bli det igen. Men ibland är jag på väg att ge upp...borde skaffa mig en annan häst,men hur skulle jag kunna det, jag är ju galen i Estanyo! Nej, dags att börja rida lektion igen så att min instruktör kan hjälpa mig rätt, det har hon ju kunnat förut. Måste börja snarast känner jag. Annars vet jag inte hur det här blir. Usch, nu måste jag rycka upp mig...