Är så trött att ögonen går i kors så nu MÅSTE jag fatta mig kort...idag har jag iaf vunnit en liten seger över mig själv. Har bestämt mig för att börja om från början med vår "förtroendekris". Har bara varit nere på ridbanan själv med Estanyo i säkert en timme eller mer. Det var ett helt äventyr att bara få ner honom dit..och han var helt stollig innan han lugnade ner sig åtminstone lite. Men jag jobbade bara från marken med att vinna hans förtroende på olika vis...jag orkar inte berätta så detaljerat om det, för det var massor som hände...men ett litet, litet steg framåt kändes det som om vi tog. Efteråt var vi mentalt slut båda två. Esto fick massage och stod och gäspade och mådde bra. Och själv var jag som spagetti efteråt. Det här kommer att bli jobbigt. Det är så dåliga förutsättningar just nu också. Älgarna som springer omkring och skrämmer livet ur honom, det blir mörkt tidigt (och Esto hatar mörker) och det blåser vareviga dag. Men det SKA gå! Och jag får nog inse att det är litet steg i taget som gäller, det går inte att bara plocka upp där jag slutade innan olyckan, så funkar det inte med honom.

Idag kom jag äntligen ihåg att skicka iväg "Kolla masken" också. Nu bums i säng! Ska se till att få med mig lite foton hem från mina stalläventyr i fortsättningen.

Stor kram till alla som stöttar mig!

OBS! Nu har inlägget bilder som Patricia var gullig och tog med sin mobilkamera från Mangos rygg! De två första bilderna är när vi precis rider ut (före kaoset alltså) och de två sista är när vi precis kommer hem (efter kaoset). Tack Patricia! P. S Jag är INTE kutryggig, det är skyddsvästen som sticker upp under jackan...obekvämt men nödvändigt! D.S

Idag har allt bara känts sådär helt hopplöst som det gör ibland...det har varit nåt nästan varje dag under en tid nu...önskar att jag bara kunde ha någon "normal" dag med en "normal" häst ibland...och sen de svarta tankarna som slår mig ibland, att jag är helt fel för Estanyo...jag som är så harig, och värre har det blivit av alla vurpor. Han behöver en orädd och lugn ryttare som inte får upp katastrofbilder i huvudet så fort han spänner musklerna...för det är det som händer mig nu, jag litar inte ett dugg på honom och han inte på mig...visst, jag vet att det går att reparera men jag vet också hur mycket tid och energi det kräver...och det var den satsningen jag gjorde i somras när jag verkligen hade tid...och det hände så mycket med oss då som tog oss elefantkliv framåt. Och nu känns allt bara fel igen...

För att göra en lång historia kort (jag märker att mina inlägg tenderar att bli lite "långrandiga"...) så skulle jag idag våga mig på att rida ut för första gången sedan den senaste olyckan..dvs han har fått komma ut på uteritter flera gånger efter det men oftast bara korta halvtimmesturer i skritt runt stallet. Nu skulle syrran och en annan person som är medryttare på Kofri ut på en lite längre tur och eftersom det då handlar om de två hästar som Esto (näst efter Mango) är tryggast med och solen sken så kändes det dumt att fega ur och tacka nej...så vi red ut. För säkerhets skull följde Patricia med och tog med sig Mango också. Hon är dessutom så pass liten att hon kan rida Mango, i alla fall kortare sträckor, han hålls ju inte igång så mycket och är ju faktiskt rätt gammal...allt funkade bra i säkert 40 minuter, men sedan kom vi till travsträckorna och då bytte jag med Patricia så att jag gick med Mango och hon fick trava och galoppera. Jag var nöjd att ha vågat mig ut så långt och kände mig inte redo för fullt ös. Dessutom skulle vi trava och galoppera längs den väg där han bockade av mig i somras, jag tappade medvetandet och fick bli hämtad av ambulans tack vare några godhjärtade förbispasserande som larmade...Nej tack, kände mig INTE redo för att passera där i full fart! Han skötte sig dock jättebra och njöööt av att få springa! På vägen hem bytte vi igen så att jag fick rida. Det gick bra ända tills vi skulle passera fältet där vi hade olyckan med westernsadeln som fastnade runt bakbenet och allt det där..en dramatisk plats m a o. Jag ville egentligen inte alls rida där redan nu men syrran ville så gärna visa Kofris medryttare den vägen och jag kände att jag inte ville krångla och tvinga oss att rida runt på asfalten...så jag svalde att jag egentligen kände "Nej, nej, nej, jag vill inte rida där...URDUMT!

Estanyo blev jättespänd när vi skulle passera fältet. Jag ville hoppa av, kände hur han laddade och kastade mig av precis när han började hetsa och jag gjorde det så snabbt och klumpigt, vill verkligen bara AV, att mitt avhopp (han var ju redan uppjagad innan det) blev ett startskott för honom och givetvis kastar han sig iväg i full galopp utan att jag ens hinner sträcka mig efter tygeln...FÖRBASKAT! Han rusade iväg rakt över fältet i riktning hemåt precis som förra gången vi red där och han kastade av mig..FAN! Ville ju inte att han skulle skada sig igen och för all framtid förknippa det här fältet med dramatik. MEN, när han märkte att vi andra bara stod kvar, tre hästar och fyra människor, helt lugna (tack och lov att islänningarna och Mango är så COOLA) vände han mot oss. Flängtravade runt och galopperade, tvärnitade och kom emot oss. Kommer nästan ända fram till mig men när jag rör mig emot honom för att ta fast honom kastar han sig iväg igen! Och detta är ett fält som ligger mitt inne i samhället, det kan komma barn och hundar och alla möjliga gåendes där. Men han kom emot oss igen och Patricia lyckades fånga honom. Sedan ledde jag honom en bit tills jag kände att allt var lugnt och satt faktiskt upp igen och red den resterande sträckan hem.

Allt slutade ju på bästa sätt och det var skönt att se att Esto i alla fall lugnade sig när han märkte att han faktiskt inte hade en sadel under magen och en stigbygel runt bakbenet, att det då var bättre att välja trygga gänget än att i blind panik rusa hem. Stackarn, han blev säkert jättejätterädd med tanke på vad som utspelade sig där förra gången och återigen är det JAG som förstör för honom. Min jävla rädsla (ursäkta svordomarna)! Jag borde låta någon annan bli ägare till detta underbara djur men jag kan inte...jag kan inte ge upp nu, jag vet ju hur bra det har varit och det kommer att bli det igen. Men ibland är jag på väg att ge upp...borde skaffa mig en annan häst,men hur skulle jag kunna det, jag är ju galen i Estanyo! Nej, dags att börja rida lektion igen så att min instruktör kan hjälpa mig rätt, det har hon ju kunnat förut. Måste börja snarast känner jag. Annars vet jag inte hur det här blir. Usch, nu måste jag rycka upp mig...

Idag var jag tvungen att gå upp väldigt tidigt igen...Hade lovat att skjutsa min pappa till Arlanda för att han skulle med ett tidigt flyg till Gran Canaria...lyckost! Han var på plats i Sumpan redan fem i halv sex. Från Arlanda åkte jag direkt den långa vägen ut till öarna. Hann krascha hemma hos pappa i en halvtimme innan det var dags att åka till tävlingsplatsen. Hade lovat att hjälpa till att plocka fram inför dressyrtävlingarna där idag. Gick runt i ridhuset med iskalla, stela fingrar och tejpade för och tejpade upp bokstäver så att banan skulle passa de korta programmen. Sedan hoppade jag in och hjälpte till där det behövdes, och hann givetvis titta på en hel del fina ekipage. Stannade för att hinna se min instruktör debutera med sitt unga sto, det såg riktigt trevligt ut och de fick drygt 58% i sin första dressyrtävling ihop, bra gjort! Dessutom var min instruktör ihop med tre andra ryttare de enda som verkligen red fint, dvs en stilla lodrät sits med små, nästan osynliga hjälper. Det var så MÅNGA som red på ett sätt som jag inte alls gillar, med händer som hela tiden pillade och drog i tyglarna och vad är det för trend bland dressyrryttare på den här nivån (det syns inte särskilt ofta bland eliten tack och lov) att sitta och vifta med skänklarna (och därmed trycka in sporrarna) för varje steg hästen tar?! Det ser faktiskt inte klokt ut! Och det kan inte vara skönt för hästarna heller. Det är också vanligt att man sitter och böjer på nacken och tittar ner på hästen och liksom studsar med sin egen nacke i varje steg, det ser heller inte särskilt prydligt ut. Nåja, det blir väl lätt så och det är baske mig inte lätt att rida snyggt, det vet jag som kämpar med min armar som alltid åker fram och så har jag en tendens att hamna i bakvikt också. Så jag ska inte kasta sten i glashus =).  Men det är bra att veta om vad man behöver jobba på i alla fall, tack vare att man sett sig själv rida på film några gånger nu...Tack till den digitala tekniken!

Det var i alla fall mycket trevliga tävlingar, men efter över 6 timmar i snålblåsten var jag så stel att jag knappt kunde röra mig, och helt blå om läpparna! Tack vare att pappa är på resa får jag ha bil i en hel vecka nu, helt underbart! Åkte till stallet med fläktarna på full värme och fixade och busade med hästarna i hagen, sen hem för att tina upp och njuta lite av ensamheten nu när min sambo är hos sina föräldrar i helgen. Men lite för ensamt var det allt när jag skulle lägga mig...Men ingen ridning idag alltså.

Om möjligt var jag ännu tröttare idag efter jobbet...Svimfärdig ringde jag Patricia och frågade om hon kunde tänka sig att rida och fixa själv idag...och det ville hon! Jag åkte tacksamt den timmeslånga resan hem och sov fortfarande middag på soffan när min sambo kom hem. Skönt och välbehövligt, stress gör mig verkligen trött, är inte särskilt stresstålig överhuvudtaget har jag märkt.

Esto hade skött sig någorlunda idag. Inget krångel på väg ner t banan men han hade varit jätteladdad och het, inte så lätt att rida honom då. Han hade försökt sig på två bocksprång den busen. Jag har dragit ner på kraftfodret, för det hö vi har nu är rena dynamiten, det märks på flera hästar i stallet. Estanyo har aldrig varit så pigg som nu. Det gäller att hitta en bra balans...

Tack Patricia för hjälpen!

Idag har det varit en så stressig dag på jobbet att jag var nära till tårar när jag gick därifrån. Inte världens bästa förutsättningar när jag tog mig till stallet direkt efter jobbet. Jag var så TRÖTT och nästan skakig i kroppen. Tänkte absolut inte rida utan bara mocka och fixa mat och kela lite med Esto och sen åka hem och ladda för fredagen som också brukar vara en riktigt intensiv dag på jobbet (och tidig morgon dessutom). Jag gick upp kvart i fem i morse också för att vara på jobbet kl. sju och förbereda.

I mitt skåp i stallet fanns en Red Bull som jag låtit ligga där i månader, "in case of emergency". Idag tyckte jag att det passade bra att ta den, och efter det fick jag faktiskt tillbaka min krafter och bestämde mig för att rida i alla fall. MEN på väg ner till ridbanan bestämde sig Estanyo för att det nog fanns älgar i närheten igen för han stannade till hela tiden och frös fast, med blicken fästad mot den punkt där älgarna sprang över vägen för två dagar sen. Men det gick ju bra att gå ner igår? Och de andra hästarna var lugna. Vi kom ner till i höjd med ridbanan då han plötsligt, som för några dar sen, kastar sig om och tokgalopperar hem t stallet. Jag blev så paff och överraskad och gick tillbaka t stallet för att hämta honom där han stod och tryckte bredvid Wiljas box (Wilja står inne för benet har inte blivit bra). Laddade fickorna med äppelbitar, hämtade Mango i hagen för att "Sune" skulle ha moraliskt stöd, satte en grimma utanpå Estos träns och gjorde ett nytt försök med en häst i varje hand!  Den här gången kom vi längre, men så mötte vi fem ungdomar som kom gående. När de var så nära att Esto bara ha måste både sett och känt på lukten att de var människor, DÅ gör han samma sak igen! Jag och Mango bara stod och tittade efter honom när han försvann upp t stallet igen i full karriär. Jädrar vad arg jag var!!!

Nu visste jag att han bara utnyttjade situationen, han är ju läskigt lättlärd och hade nu lärt sig att jag bara tappar honom om han kastar sig. Gick upp m Mango t stallet igen och hämtade honom för ett tredje försök, fortfarande m en häst i varje hand. På vägen ner kommer en mötande bil och Esto som ALDRIG reagerar på trafik överhuvudtaget fryser till igen. Jag kliver åt sidan lite med en tramsande Esto och en Mango som bara försöker dyka ner i gräset när bilen stannar och Isse kliver ur! Räddande ängel! Jag förklarar snabbt situationen och äntligen kan jag få lite hjälp med mitt monster! Isse ledde Esto som trippade fram försiktigt bakom mig och Mango - nu ända ner t banan!!! Väl därinne stängde jag snabbt till, medan Esto dansade runt i grimskaftet.  Jag befriade Isse från tokfransen och släppte sedan lös honom. Han fick rusa av sig runt mig och jag gjorde en fin join-up. Mango hade jag bundit vid en stolpe med en massa gott gräs runt så han var nöjd, och han har verkligen en lugnande inverkan på Estanyo. Efter join-up:en kunde jag hoppa upp och rida, äntligen!

Jobbade honom i skritt, öppna och flytta bakdelen längs öppna voltspåret. När jag sedan ville trava var han så pass trött redan att jag lugnt kunde trycka på lite utan att han rusade, det är skönt när han är lite "spak" så att jag kan bestämma tempo helt och fullt! Slutade efter ca 20 minuters ridning, vi var trötta båda två efter allt, och jag ville sluta när det fortfarande gick bra.

Vet inte vad jag hade gjort om inte du kommit Isse! Tack för hjälpen! Och tack Mango också!

Idag hade jag redan innan jag kom till stallet bestämt mig för att markarbeta som omväxling till all ridning på sistone, och med tanke på att lilla gubben nyss är igångsatt igen kan det ju vara bra att växla arbetsform lite. Tömkörde på banan i ungefär en halvtimme med Patricia som åskådare. I början var han helt tossig och gick och vädrade efter älg såklart, och slet sig en gång när en stackars oskyldig hund som prasslade i dikeskanten längre bort på vägen skrämde livet ur honom. Jag hade inte knutit upp tömmarna än, så inget dramatiskt hände. I början av den fortsatta träningen ville han helst springa, men jag sysselsatte honom med sidvärtes och öppna, och då glömde han av att gå och tänka på allt runtomkring och började lyssna riktigt, riktigt bra. Trav på volten gick också bra, framförallt i hans lättare vänstra varv. I höger varv försöker han ställa sig utåt lite när man inte sitter på och kan parera lite bättre, men då gick vi tillbaka till skritt och gjorde det bra och sedan gick det lättare i trav. Avslutade med lite öppna längs spåret (från marken hela tiden såklart) och sen gick vi tillbaka till stallet. Lugnt och fint.

Mango smet ur hagen idag när jag skulle flytta tillbaka honom till Wilja efter att ha gett honom kraftfoder i en annan liten hage. Han sprang runt och busade med alla höpåsar och ner till Bella och Marino för att hälsa över staketet, och sen tvärvände han och sprang ut på ett gräsfält där jag fick springa runt och jaga ett tag tills jag till slut fick fatt på honom efter en riktig katt-och-råtta-lek! Jag kan nästan inte ens bli arg på honom, min gamla gubbe, han var väl hungrig och hade tråkigt. Jag fick dåligt samvete när han tittade på mig sin busiga Mulle-blick och liksom tycktes säga att "Matte du får inte glömma att göra roliga saker med mig också"! Snacka om att förmänskliga hästen... men den pållen har en alldeles speciell charm och om hästar kan ha humor så har han det. Mulle förkroppsligad!

Nu är det sent igen, och jag fattar inte att min sambo står ut med mig, jag är ju bara hemma och vänder jämt. Och i morse hade han lämnat en present på köksbordet också! Han är världens finaste man. Bäst att lämna datorn nu och ägna honom lite uppmärksamhet.

Åh, igår började älgjakten...och det märks! I samhället där Estanyo finns vandrar det varje höst in en "galen" älgko som sätter både tvåbenta och fyrbenta i skräck. Det är samma ko som återvänder varje höst, och sedan håller sig i "byn" med sina kalvar fram till vårkanten. Hon har varit benämnd i  de lokala tidningarna flera gånger, och det är många som känner någon som har berättat att de blivit utsatta för denna agressiva älg. Och jag vet att historierna inte är överdrivna för jag har SJÄLV råkat ut för henne,i vintras, och det var en skräckupplevelse jag sent ska glömma!

I alla fall, när jag kom till stallet och fick höra att kon med sina två kalvar synts till i skogen precis bakom stallet tänkte jag att det var ju typiskt, jag som var SÅ ridsugen och verkligen ville jobba Esto ordentligt, och skyndade mig efter jobbet för att hinna byta om och sadla e.t.c innan mörkrets inbrott. På väg ner till ridbanan börjar "Sune" att frusta och göra sig stor, och stannade var tjugonde meter för att vädra. Så plötsligt, kanske tjugo meter längre fram travade en av kalvarna rakt över vägen vi gick på. Sen följde den helt enkelt GIGANTISKA kon. Patricia rusar fram och stampar i marken och tjoar, men bara med följd att den andra kalven oberörd också lufsar över vägen. Esto som stått helt fastfrusen ser heeelt chockad ut, och jag behöver bara titta upp på honom innan han tar sats, tvärt kastar sig om och rycker tyglarna ur handen på mig (hade inte suttit upp än tack och lov) och skeeenar hem till stallet med sadel kåporna fladdrande i vinden och smattrande nyskodda hovar mot vägen. Jag bara höjer handen och säger lite tyst "Hejdååå", för jag är så avtrubbad numera vad gäller Estos explosiva reaktioner på allt vad han blir skraj för. En man som är ute på promenad får gå åt sidan när Esto kommer sprängande (stackarn, mannen alltså).

Tillbaka i stallet har Emma fångat upp honom och försöker lugna, men han var rätt skärrad, det lilla pyret. Sen var det bara att gå åt andra hållet från stallet, ut på fältet som kanske är 900 m varvet runt, och rida runt, runt där tills han började slappna av. D.v.s jag fegade ur såklart och lät Patricia hoppa upp för jag gör det INTE när han är sådär skärrad! Efter några varv i skritt kunde hon i alla fall ta några korta galopper men sen var det mörkt. Därefter fick hon rida på grusvägen som är lite ljusare,skritt mot stallet och galopp bortåt, och så höll vi på ett tag, och Esto njööt verkligen av att få springa av sig, jag tyckte det var bra efter det inträffade. Patricia var jätteduktig och lyckades hålla honom trots att han var tokpigg. Det enda var att han en gång gjorde en liten bakutspark i en av galoppfattningarna, av pur glädje, men det var ingen stor grej. Efteråt var han så nöjd, så nöjd, och fick massage av mig innan han fick smaska gott i krubban. Patricia som gillar fart var också nöjd! Själv var jag hemma nio, trött som bara den och stupade i säng strax efter tio. Ännu en äventyrlig dag läggs till handlingarna.

Idag har hovslagaren varit här och fixat fina fötter på Esto som som vanligt måste sederas för att kunna skos..han vaknade till lite när den sista hoven gjordes, men det gick bra...och inte är det ngn fara med varken hans eller Wiljas ben...men nu är jag SÅ trött och min sambo väntar på att jag ska komma och lägga mig så godnatt! Får skriva mer imorgon! Men nu finns det foton från hösthajken upplagda under inlägget den 11:e okt.

 Kram