Idag har jag så ONT i kroppen efter alla ansträngningar igår, men det var det värt! Solen skiner och det är varmt ute och hösten visar sig från allra härligaste sida!

Idag hade jag lite svårt att bestämma vad vi skulle hitta på med hästarna. Patricia var i stallet såklart, så jag ville att hon skulle få rida men samtidigt ville jag rida själv och på samma gång ville jag också hinna med Mango, min älskade, grånande shetlandsponny på 22 år (!) som jag äger ihop med syrran (vi har haft honom i hela hans liv)! Det var några dagar sen han fick komma ut nu. Eftersom jag tror att Estanyo har lite träningsvärk från igår så ville jag ta det lugnt, men att han ändå skulle få röra på sig. Så jag beslutade att Mango och Estanyo skulle få komma ut på en skrittrunda tillsammans, inte allt för ansträngande, Mango förspänd för vagnen och Esto med sadel, så kunde vi turas om med de båda.

Vilken HÄRLIG tur det blev i solskenet! Estanyo var så lugn och fin så jag bad att få byta med Patricia, som började att rida, redan efter 10 minuter! Jag kunde slappna av när han kändes lugn, även om han gick och tittade en del, så Patricia fick inte tillbaka honom! I stället ville jag på hemvägen då vi gick förbi ridbanan gå in där en stund och rida på lite. Patricia fick köra in Mango med vagnen på banan och stå där som betryggande sällskap (för min skull alltså!). Det kändes SUPER att rida idag! Efter en stund kände jag mitt mod återvända och jag började känna mig sådär härligt hemma med att jag faktiskt känner min häst och att det inte är farligt att rida honom, och om jag åker av igen så var ju i alla fall hemma på banan med sällskap...Så jag jobbade honom i skritt och trav på volten och vågade rida på lite och även fatta galopp i båda varven. Han var SÅ fin! Mjuk i kroppen, men stark, och harmonisk och uppmärksam på mina signaler, verkligen lydig! Så det var med en underbar lyckokänsla i kroppen jag satt av idag.

Efter denna lyckade tur övertalade jag mamma att komma ner till stallet med fika, och så dukade vi upp mot en solig vägg, syrran, mamma, jag och Patricia. Stallkatten Majsan kom också och slog sig ner, hon hade precis fångat en mus och tyckte väl att hon skulle picknicka ihop med oss hon också, ha ha! Hon fick dock knapra färdigt på sin mus innan vi andra ville börja äta..Såna här dagar är det i alla fall en verklig gåva att ha häst. Det är dagar som idag man lever länge på, när allt går en emot, det är mörkt och rått, hästen trilskas och det är lera överallt...

Enda smolket i glädjebägaren var att vi hittade Wilja (den andra shettisen i Estos hage, inte vår häst) liggandes på sidan med ena bakbenet sträckt rakt ut. Jag trodde först att hon hade fått kolik igen men när jag skulle leda henne ut ur hagen kunde hon inte stödja på sitt vänstra bakben. Hon verkar ha sträckt sig eller vrickat sig, lite varm runt kotan och öm ända upp i höften. Hon får stå inne i Teiturs box så att hon får vara ifred och vila sig, stackarn. Får se hur hon verkar i morgon. Veterinären kommer ju i morgon för att sedera Esto för skoning, så då kanske hon kan ta en titt på henne. Hon får även titta en gång till på Estos bakben, svullnaden vill inte riktigt ge med sig och en del av såren ser lite suspekta ut. Jag öppnade faktiskt upp dem idag och lät det blöda lite och sköljde med jodopaxlösning.  Inbillade mig att svullnaden lade sig lite efteråt. Men han har som sagt inga tendenser till att halta överhuvudtaget och är ju pigg så det räcker. Hoppas bara svullnaden också kan ge sig snart, för både Patricia och jag är sugna på att hoppträna! Dessutom ska det vara en Clear Round på klubben (FRIS) den 1:a november som vi väldigt gärna vill vara med på...Apropå tävlingar, till helgen är det klubbdressyr somjag skulle ha varit med på också. Men på grund av det som hänt har vi inte kunnat träna tillräckligt, så jag får stå över. Om allt skulle känans fantastiskt bra redan på fredag eller så så kanske jag efteranmäler mig, men jag tror inte det. Uppbunden på tävlingarna blir jag ändå den dagen eftersom jag är med i TK och måste vara med och hjälpa till hela dagen.

Fantastisk dag idag ialla fall! Lägger upp lite bilder som jag och Patricia tog med hennes mobilkamera under våran tur idag, samt en bild som hon tagit av Mango i hagen, så får ni se hur smart den omskrivna hökrubban är...där står han och kan bara plocka de strån som trillar ner när Esto äter, det känns SÅ bra att han får ha maten i fred nu, tack snälla pappa!

Bild 1: Mango under krubban

Bild 2&3: Patricia rider, jag kör

Bild 4: Ombytta roller

Patricia filmade när jag red på banan också, men den får jag inte upp här tyvärr!

P.S Ny bakgrundsbild! Esto och jag gosar i hagen ett par veckor efter att han hade kommit till mig i juni 2007.  D.S

Kram från oss!

Jaha, idag var det äntligen dags för årets stora begivenhet =D! En tanke som funnits hos mig sedan länge har varit att anordna något skojigt i tävlingsväg som de flesta i stallet kan känna att de kan vara med på trots att vi alla har så olika inriktningar. De som känner mig vet att jag älskar att anordna sånt här, jag är den som får hålla i liknande tillställningar på jobbet, med kompisar och i familjen, och det brukar faktskt bli lyckat för det mesta, kanske för att min entusiasm vad gäller lekar och tävlingar smittar av sig? I alla fall, för ett par veckor sedan satte jag upp ett anslag om att man kunde anmäla sig till en hösthajk. Tyvärr visade det sig att just denna lördag var en sådan dag då flera av personerna i stallet hade olika resor inplanerade. Till slut fanns i alla fall fyra (!) namn på anmälningslistan och jag bestämde mig för att ändå köra, eftersom det kanske kunde ge lite mersmak inför framtiden då fler kanske kunde vara med.

Min lilla hösthajk fungerade som så att man först skulle rida längs en markerad tur i skogen och helt enkelt svara på 12 tipsfrågor, fast till häst då förstås (och gissa vilket ämne frågorna handlade om?). Den turen tog ca 1 timme att rida, och de fyra som var med red iväg två och två, dock skulle alla svara individuellt. Deltagarna visste att en utslagsfråga väntade på ridbanan, me inte vad den handlade om. Detta var dock en liten luring från min sida, för vad deltagarna inte visste var att utslagsfrågan bestod i en praktisk uppgift til häst! Under tiden ekipagen var ute i skogen och svarade på hästfrågor (för de som inte gissat det ännu) byggde jag upp en hinderbana i paddocken. I den skulle man rida slalom mellan sju koner som det låg tennisbollar på, vända till höger och hoppa över ett litet kryss på långsidan, sedan raskt stanna vid en korg med äpplen, hoppa av sin häst, ta upp ett äpple ur korgen, leda sin häst fram till en uppochnedvänd kon där äpplet skulle släppas ned, sitta upp igen, rida slalom igen men nu vända till vänster efter konerna, rida i valfritt tempo igenom ett "L" av bommar, och sedan full fart längs den andra långsidan in i mål! Allt gick på tid, och för varje tennisboll man hade ner, eller om man "kloinkade i" bommarna i L:et eller rev hindret, lades 3 straffsekunder till på sluttiden.

Snacka om att alla satsade allt vad de hade! Jag har helt underbara filmer från allas ritter, men det verkar inte som om det går att lägga upp film här?! Men bilder kommer i alla fall, måste hämta minneskortläsaren bara som befinner sig en bit bort,men jag ska försöka hinna det redan i morgon! Men inte någon lade två fingrar emellan utan gav allt! Tack ni fyra som var med! Jag var minst sagt nervös för hur Estanyo skulle reagera på allt det här, men han tyckte at det var SÅ kul! Och en riktig polebending-talang tror jag att han har, helt klart, vilket givetvis måste förvaltas i framtiden! Tyvärr hade han lite svårt att tvärbromsa efter satsningen in i mål, så han hoppade lite och svängde till åt ena hållet för att få stopp, medan Patricia fortsatte i en snygg luftfärd åt det andra! Tack och lov gjorde hon inte illa sig, mitt hjärta fastnade i halsgropen när hon flög genom luften! Tuff är hon min lilla medryttare, hon satte sig upp igen på en gång! Och den BÄSTA tiden av alla hade hon, trots att hon hade längre väg för att ta sig upp på hästryggen igen än de andra och trots att Esto inte alls ville stå stilla för uppsittning! Alla blev heltaggade (både två och fyrfota) och tyckte att detta var det roligaste som hänt i stallet på länge! Så att det blir en repris nästa höst är helt säkert! Givetvis hade vi prisutdelning också, jag hade gjort ett par pärlörhängen till vinnaren, och alla fick dessutom ett varsitt pris till sin häst (borstar och lite annat smått och gott) samt att jag hade ordnat medaljer att hänga om halsen till alla, med ett hästhuvud på framsidan och graverade på baksidan med "Hösthajken 2008"! Lyckat var det och fler tävlingar lär det bli! Får arrangera tillställningar där jag själv kan vara med också, man blir ju sugen! Men trots erbjudande från de andra vågade jag inte sitta upp och prova banan själv, är ju så himla rädd att trilla av och slå mig! Jag måste bli av med här fjamset snart, det är inget roligt att vara feg!

Bilder kommer som sagt redan i morgon även om filmerna vore det allra roligaste att dela med sig av! Resultatlistan blev i alla fall:

1) Sara & Teitur, 8 rätt,  2 min och 1 sek på hinderbanan

2) Marina & Marino, 8 rätt, 2 min och 55 sek på hinderbanan

3) Patricia & Estanyo, 6 rätt, 1 min och 7 sek på hinderbanan

4) Isse & Kofri, 6 rätt, 1 min och 17 sek på hinderbanan

Tack för att ni var med och gav allt! Kul att hinderbanan blev så utslagsgivande!

 Eftersom det samma dag som hajken var min tur att ha stallet, var jag uppe sju på morgonen för att åka och ta ut alla hästarna och fodra. Sedan var jag ute i två timmar i skogen för att sätta upp frågorna och markera banan, och när jag kom tillbaka till stallet kom det nytt hö som vi gemensamt lastade in, 5 ton kastade jag av från lastbilen in på skullen tillsammans med chauffören (eftersom jag har sån hösnuva kan jag inte stå inne på skullen och ta emot), och sedan fixade jag ju med hinderbanan, så jag kan lova att jag var riktigt, riktigt mör efter min sista runda till stallet på kvällen...

 Men oj vilken rolig och lyckad dag! Rapporterar i morrn igen!

Det är definitivt alltid spännande när man håller på med Estanyo, den saken är säker...Idag skulle jag våga mig upp och rida, är så TRÖTT på mig själv, att jag är så harig, jag förstör ju för honom! Så jag bestämde mig för att idag skulle jag sitta upp själv först och inte låta Patricia rida före. Sagt och gjort. Men det hade börjat skymma redan och det blåste och knakade väl lite i skogen (antar jag, inget som jag uppfattade direkt med mina klena människosinnen) och LADDAD som en krutdurk var han, så det blev ganska spänd ridning. Visserligen gick det ändå hyfsat så länge jag red på långa tyglar och bara försökte slappna av själv medan Patricia gick bredvid, men så fort jag tog tyglarna och skulle försöka jobba honom så ville han bara helst springa. Okej, tänkte jag, jag låter Patricia rida, så kanske han lugnar sig så att hon kan trava av honom. Men nej, han var lika hetsig med henne i sadeln (och om jag ska vara ärlig så tröstade det mig lite (förlåt Patricia) för då var det i alla fall inte att jag spände mig som gjorde honom spänd, utan han hade helt enkelt en massa överskottsenergi och var väldigt laddad).

Till slut sa jag åt Patricia att sitta av, och så tog vi av sadeln och lät honom springa av sig på banan. Patricia ville filma honom lite trots att det redan var rätt mörkt. Och helt plötsligt under en av sina galopper kom han så långt ut i gruset på kortsidan att hela hästen bara rasar! Han tappade helt enkelt fästet i det lösa gruset ute i kanten och gick omkull! Patricia fick med det hela på film, ska se om det går att lägga ut det här, har inte undersökt än om det går att göra det, det ser rätt märkligt ut! Han liksom låg kvar en liten, liten stund innan han reste sig också, så det var lite läskigt, att han liksom inte kravlade sig upp på en gång. Men jag tror att han helt enkelt bara blev paff, för sen fortsatte han springa precis som vanligt. Efteråt blev det förstås extra pyssel och omvårdnad med massage och liniment. Lilla gubben stod och gäspade och tyckte säkert att han hade det riktigt bra som fick så mycket uppmärksamhet.

 Tok! Tur att allt gick bra i alla fall!

Åkte ut till stallet med mamma som ändå skulle hit till Sumpan först och handla. När jag kommer dit står min underbara pappa i hagen och väntar, redo med sin superfina hemsnickrade hökrubba som nu kanske äntligen löser alla problem med att min älskling inte får äta tillräckligt medan shettisarna som han sällskapar med är alldeles för tjocka (älskade matvrak)!

Jag började med att hjälpa pappa med att sätta upp krubban (bilder kommer), och sedan gick jag och hämtade Estanyo. På vägen genom hagen vill jag ju förstås leda fram Esto till krubban (som jag fyllt på med 5 kg gott hö), men det vill han INTE veta av, fåntratt! Hantvärbromsade på halva vägen och när jag försökte övertala honom med en sträckning i grimskaftet kastar han upp huvudet och sliter sig och galopperar bort till shettisarna för att ta skydd! Han vågade INTE närma sig denna URLÄSKIGA NYA TINGEST som landat i hagen! Nåja, efter några minuter (pappa och jag stod kvar vid krubban och lockade med höet) vågade han sig fram och till slut stodhan och åt lugnt, DOCK med ett litet säkerhetsavstånd (men jag såg minsann innan jag åkte hem att han stod precis intill krubban och kunde alltså sticka ner huvudet lite bättre i stället för att liksom stå på avstånd och dra åt sig det hö som råkade sticka upp). Hoppas detta löser fodringsproblemet nu, han trivs ju allra allra bäst ihop med sina shettispolare. Tycker synd om Imme som får gå ensam nu igen, känner att jag sviker Ingela lite, men Estanyo måste få ha sin mat i fred, jag vill inte att han blir lika tanig som han var förra vintern.

Det märks så tydligt att han inte litar på mig alls lika mycket som innan vår lilla olycka. Innan dess hade jag ju jobbat stenhårt med markarbetet och att han ska lita på mig som ledare. Nu blir det lite att börja om igen. Annars hade han följt medmig fram till krubban på första försöket...snyft! Men skam den som ger sig, med kärlek och tålamod kommer man långt eller hur?

Sen när jag skulle mocka och fixa allt det vanliga började helt plötsligt märka att jag verkligen var dålig för då sa kroppen upp sig! Darrig i hela benen och svettig och hostig fick jag ge upp innan jag var riktigt klar och byta om och masa mig iväg i sakta mak till bussen. Jag satt med mössan nerdragen halvt över ögonen för att slippa vara social med alla människor som känner igen mig på bussen (nackdelen med att ha det jobb jag har). Tack och lov att Patricia kunde ta över och fixa färdigt samt ta en liten promenad med lilla sötnosen sen så att han fick komma ut. Tack för att du finns Patricia och för allt du gör för oss! Skönt att ha någon som man litar på dagar som denna. Det är ju inte vem som helst som jag anförtror min ögonsten =).  Men ingen ridning för mig förrän jag känner mig lite bättre. Så är det i dessa förkylningstider, bara att acceptera. Tror att jag är hemma från jobbet i morgon också för säkerhets skull. Suck.

Lägger upp en bild till från häromdagen...

 

Äntligen tar jag mig för att göra något åt bloggen som jag startade upp för ett tag sedan men inte fyllt med innehåll! Passade på att ta med mig (min snälla sambos) kamera till stallet för två dagar sedan. Jag och Estanyos underbara medryttare som hjälper mig hur mycket som helst i stallet skulle ut och gå en sväng (Estanyo är fortfarande svullen hö bak efter vår olycka för drygt tre veckor sedan. Det är mycket bättre så vi har börjat skritta men vi är ute och går fortfarande ungefär varannan dag). Sprakande höstfärger omgav oss och dimslöjor dansade över fälten. Plötsligt får Estanyo syn på ett rådjur (LÄÄÄSKIGT!) och ställer plötsligt upp sig perfekt för fotografering! Bättre fond kan man inte få. Tyvärr är jag inte världens skickligaste fotograf men några bilder fack jag till i alla fall. Visst är han sötast i världen?

Är hemma och är sjuk idag. Förkyld och hostig till tusen. Måste ändå ta mig ut till stallet snart. Hade ju planerat att rida själv idag eftersom jag måste komma över min feghet efter senaste avsittningen. Hittills efter igångsättningen har jag ju haft Patricia med mig hela tiden, tror att jag måste möta mina demoner själv idag... Vi får se hur det går, jag rapporterar såklart! Jag kanske inte orkar eftersom jag är rätt krasslig. Men lilla gubbi måste ju ha motion ändå. Fr.o.m nu ska jag försöka göra inlägg varje dag!

Hej så länge!